Kampen om svenska bostadspolitiken

Min familj och jag har mycket att tacka den socialdemokratiska bostadspolitiken för. När jag föddes bodde min mor på ett hotell i Helsingborg. Det var där Helsingborgs gummifabrik inhyste de danskor som jobbade på fabriken. Jag kom således att framleva mina första månader i livet på hotellet. Någon, kanske barnavårdsnämnden, tyckte nog att det inte var ett lämpligt ställe för ett barn att växa upp på. Mina föräldrar fick en lägenhet i ett nytt bostadsområde som det kommunala fastighetsbolaget Helsingborgs hem uppförde.

Här uppfördes 23 bostadshus med 410 lägenheter (ettor, tvåor och treor). Vår lägenhet var en tvåa med badrum. Mina föräldrar sov i köket och jag och mina två syskon fick dela på ett rum.

I Lussebäcken bodde vi tills jag fyllde sjutton år. Då fick vi på nytt tillgång till en bostad i ett nybyggt område, nu en fyra. Mina föräldrar var då skilda sedan flera år tillbaka. Min mor och syster fick egna rum, medan jag och min bror fick dela rum.

Söndagens presskonferens med Stefan Löfven och Annie Lööf var en föreställning i cynism och ren surrealisms. Lövfen och Lööf tycket att de var smarta när de slängde över frågan till Hyresgästföreningen och låta dom förhandla fram ett uselt avtal för hyresgästerna. Allt för att rädda Löfven. Hur långt kan man sjunka?

Att Annie Lööf står för denna politik är inget att förvånas över. Hennes förebild är Margrethe Thatcher, järnladyn. Men att Stefan Löfven ställer upp på denna politik är helt otroligt, men å andra sidan han tillhör det socialdemokratiska högerblocket. Att sedan han och partiledningen har förflyttats så här långt ifrån den bostadspolitik som en gång i tiden var en av deras kronjuveler säger allt om dagens socialdemokratiska elit. Att han under presskonferensen låtsades inte förstå konsekvenserna av den politik han vill föra var rent skådespel. En politik som förflyttar hyresgästerna tillbaka till den situation de befann sig i kring förra sekelskiftet.

Han förstå inte den politik som resulterade i bostadsområden som Lussebäcken. Detta bostadsområde – och många andra liknande bostadsområden runt om i landet – var ett resultat av sociademokraternas bostadsprogram som sjösattes efter andra världskriget. Runt om i landet bildades kommunala bostadsbolag som till förmånliga statliga villkor uppförde bostäder till svenska folket med för den tiden hög standard. Vi skall veta att Sverige vid den tiden hade en mycket låg bostadsstandard. Trångboddhet och usel standard var utbredd.

En familj som fick en lägenhet i Lussebäcken beskrev det som att komma till Paradiset. Mina danska släktingar var de mäkta imponerande över hur fint vi bodde. ”Svenskarna dom kan”, brukade dom säga. Själv var de trångbodda och utan centralvärme.

När vi flyttade från vår tvåa till en fyra var det också resultatet av socialdemokratisk bostadspolitik. Nu hade man gått ett steg längre och sjösatt miljonprogrammet, som skulle bygga bort bostadsbristen och öka bostadsstandarden ytterligare.

I dag när det är ett skriande behov av fler bostäder och vi på nytt är i behov av ett miljonprogram har regering och riksdag i det närmaste överlämnat allt till marknaden att sköta. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har sedan början av 1990-talet avvecklat det tidigare statliga engagemanget för hyresrätten.

En stor opinion bland allmänheten är emot marknadshyror och det beror naturligtvis på den oro många känner för att hyrorna riskerar att stiga kraftigt. Hyresgästföreningen överlämnade den 31 maj 130.000 namnunderskrifter till regeringen, där man protesterar mot marknadshyror.

Många skulle nog säga att det vi nu ser utspela sig i riksdagen är en kamp om den sista bastionen i det välfärdssamhälle som växte fram efter andra världskriget. En viktig del i detta var att ge svenska folket tillgång till goda bostäder.

En nyproducerad tvårumslägenhet med kök skulle inte kosta mer än 20 procent av en industriarbetares lön. För att kunna hålla nere kostnaderna var det nödvändigt att hålla tillbaka vinstintresset. Detta löste man genom att bilda kommunala allmännyttiga fastighetsbolag. Staten ställde sedan upp med generösa lånevillkor. Bostaden sågs som en social rättighet och inte som en marknadsvara.

Det bedrövliga är att det parti som förknippas med välfärdssamhällets framväxt – som väckte så mycket beundran utomlands – sedan Ingvar Carlssons tid bit för bit monterar ner det de själva byggt upp. Fjärran är vi från den demokratiska socialism som socialdemokraterna satte som motvikt mot marknadskrafterna.

ANNONS