Brott och straff i metoo-rörelsens tidevarv

3
1832
Cissi Wallin 2017 en vecka in i metoo-rörelsen i en intervju med Malou von Sivers i TV4

Låt oss anta att cirka 4000 kvinnor i Sverige varje år gör sig ärenden till polisen och anmäler att de har blivit våldtagna. Låt oss vidare anta att 20 procent av dessa anmälningar, inalles 800 stycken, leder till allmänna åtal och fällande domar. Låt oss sist och slutligen anta att 10 procent av kvinnorna av någon anledning far med osanning och försöker sätta oförvitliga män i klistret – samt att de 10 procenten är jämnt fördelade över hela linjen, alltså även bland de 800 fall som leder till åtal och fällande domar.

Det betyder i så fall att 80 aktningsvärda män hamnar i fängelse och troligen får sina liv förstörda och lagda i ruiner. Vi kan nog enas om att detta är högst otillfredsställande och djupt beklagansvärt.

Men på samma gång följer av mina antaganden att 3200 av de anmälda våldtäkterna aldrig prövas av domstol, trots att 2880 av dem verkligen har ägt rum. Inte mindre än 2880 gärningsmän går alltså fria och lika många kvinnor får dessvärre inte den upprättelse de förtjänar och som deras framtida liv kan vara beroende av. Även det är högst otillfredsställande och djupt beklagansvärt.

De nyssnämnda sifferuppgifterna är godtyckligt tillyxade, och hela tankeexperimentet behöver säkert nyanseras och preciseras i flera avseenden för att bli mer verklighetsanpassat. Men det spelar mindre roll. Vad jag vill framhålla med sifferexercisen är ändå klart och tydligt, nämligen DELS att ingen må dömas för våldtäkt enbart på grundval av ett utpekande från den kvinnliga partens sida. Övergreppet måste kunna styrkas bortom varje rimligt tvivel. Annars hamnar vi på ett sluttande plan, där rättssäkerheten oavbrutet hotas (1); DELS även den omständigheten att de brottslingar som döms för våldtäkt är påfallande få, egentligen försvinnande få. De skyldiga åker sällan dit. Här finns dessutom enorma mörkertal, eftersom de flesta våldtäkter över huvud taget inte anmäls (2).

Uppenbart är att (1) och (2) står i motsättning till varandra. Å ena sidan vore det teoretiskt möjligt att döma mångdubbelt fler av de anmälda männen för våldtäkter, men det skulle i så fall ske till priset av att ett antal oskyldiga fängslades. Å andra sidan skulle beviskraven kunna ställas så orimligt högt – tio oberoende förstahandsvittnen, skriftligt erkännande på fem A-4-ark, fotografisk dokumentation – att inga våldtäktsdomar alls skulle kunna utfärdas.

Det mest önskvärda vore, om jag tillåts sammanfatta, att långt fler våldtäktsmän än idag rannsakades och straffades, samtidigt som rättssäkerheten konsekvent värnades. Bakom den målsättningen torde de allra flesta av oss sluta upp. Dit är vägen avlägsen, men kanske rör vi oss trots allt i den riktningen.

En ”samtyckeslag” har sett dagens ljus, och begreppet våldtäkt definieras inte lika snävt som tidigare.

Den så kallade kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, skulle ju aldrig behövt skaka galler för tjugo år sedan eller ens tio. Men som bekant har domen mot honom ifrågasatts med hänvisning till just rättssäkerheten.

Jag har de två första dagarna i september läst #Metoo-profilen Cissi Wallins nyligen utkomna bok Allt som var mitt, utgiven i augusti på eget förlag. Om någon uppbygglig läsning har det inte rört sig, men i gengäld har den kanske varit nyttig. Ett militant försvarstal, impregnerat och genomdränkt av starka känsloyttringar och med efterord av Unni Drougge är vad man som läsare erbjuds.

Många har säkert via press och TV prima koll på bokens kärnhändelser – närmare bestämt dessa: Cissi W uppger sig, 21 år gammal, ha blivit drogad och därefter brutalt våldtagen av förre Aftonblads-journalisten Fredrik Virtanen en ljum försommarnatt 2006. Fem och ett halvt år senare polisanmälde hon det råa övergrepp hon menade sig ha blivit utsatt för, men ärendet lades ner i brist på bevis. Ord stod mot ord, något brott kunde inte styrkas och Virtanen frikändes. Långt därefter, söndagen den 15 oktober 2017, hade Wallin precis återvänt till hemmet i Stockholm efter en tids vistelse i Toronto och New York, och samma söndag uppmanade skådespelerskan Alyssa Milano, i Twitterform, alla sexuellt
trakasserade och utnyttjade kvinnor i världen att besvara hennes text med orden Me too – jag också.

Med detta var #Metookampanjen/rörelsen/väckelsen född. Redan nästföljande dag, den 16 oktober, skrev Cissi W ett långt inlägg på sociala medier, där hon namngav Virtanen och än en gång anklagade honom för att ha drogat och förgripit sig på henne 2006. Det resulterade i att Wallin, på hösten 2019, i tingsrätten dömdes till villkorligt fängelsestraff och böter för ”grovt förtal” – samt i förlängningen till att hon skrev de 298 sidorna i Allt som var mitt.

Manuskriptet tog form i samarbete med förlaget Atlas, och boksläppet skulle enligt planerna äga rum först i september. Men då förlaget sent omsider konsulterade juridisk expertis fick man plötsligt kalla Atlasfötter och avbröt all samverkan med Wallin i senkommen insikt om att hon löper risk att spärras in för vad hon skrivit. Det ansvaret vägrade man att ta. I tidningsbranschen är det ansvarige utgivaren som riskerar att frihetsberövas vid ett lagbrott, men i bokvärlden är det författaren själv.

Virtanen namnges inte i Cissi W:s skildring – genomgående kallas han ”mediemannen””den stora tidningen” – men det saknar betydelse. Alla som passerat en kiosk är ändå helt införstådda med vem ”mediemannen” är. Fullt möjligt är att Wallin slussas raka vägen in i fängelse utan att passera GÅ.

Möjligt är förstås också att hennes berättelse i allt väsentligt är en helt igenom sannfärdig berättelse. Det finns mycket som talar för det. Problemet är att vi aldrig kan veta. Ett rättssystem så beskaffat att ”en kvinnas vittnesutlåtande” – eller en mans eller ett litet barns för den delen – ”aldrig får betvivlas” har ju lämpat allt vad rim och reson heter överbord.

Cissi W förefaller omedveten om det. På sidan 278 säger hon att ”svenska staten” nästan inte lyckats åtala, och döma, några manliga sexualbrottslingar alls, trots att de är ”oräkneliga”. I stället tycks man ”ha satt i system” att lagföra och läxa upp kvinnor som hon själv. Så är det definitivt inte. Men jag har förståelse för att den som kränkts och menar sig handla i god tro kan tänka på det viset.

Jag är inte en människa som gillar hårdare tag och strängare straff. Vad gäller mäns våld mot kvinnor, inberäknat det sexuella våldet, är attitydförskjutningar och samhälleliga strukturförändringar troligen viktigare än allt annat. Men sådant arbete är framför allt långsiktigt. På kortare sikt vill jag se både en starkare rättsstat och fler våldtäktsdomar än vad fallet är i dag.

ANNONS

3 KOMMENTARER

  1. Intressanta tankar, Mats! Jag tycker dock att det ur rättssäkerhetssynpunkt är vida hemskare med de (enligt ditt sifferexempel) 80 oskyldigt dömda männen än de 2 880 gärningsmän som går fria. Eller matematiskt är det mycket värre om en oskyldig döms än om 36 brottslingar går fria, jag skulle gärna låta 1000 gå fria för att befria en oskyldigt dömd!

    Gäller detta för alla brott? Ja, rent bokstavligen gör det ju det! Men tittar man på enskilda brott och varje typ av brott för sig kanske frågan ställer sig lite annorlunda. Och tittar man på brottsoffren finns det goda skäl att utsträcka funderingarna just som du gör, Mats! Våldtäkt är ju ett brott med ofta förödande konsekvenser för offren. Och rättsprocessen kan ju där särskilt ofta upplevas som ännu ett övergrepp.

    Men ”en starkare rättsstat och fler våldtäktsdomar” borde redan vara på väg. Den ”samtyckeslag” du nämner har just börjat tillämpas och vi får väl se tiden an något och studera de första rättsfallen under lagens första år för att göra en preliminär bedömning av dess effekt!

    Jag ska med glädje ta del av Cissi Wallins svarsskrift så snart som möjligt. Hoppas hon i någon mån kunnat rätta till den mycket tveksamma berättelse som vi redan fått ta del av i SVTs reportage förra året!

  2. Den minnesgode torde erinra sig min Rätt & rådligt-krönika i FiB/K 2008 nr 11 om ”Sex och samtycke”, där jag lanserade affärsidén att utbilda samtyckesvittnen. Redogörelsen för gällande rätt har blivit inaktuell på grund av de täta ändringarna i brottsbalkens kapitel 6, men affärsidén har blivit än mer aktuell. Den mindre minnesgode torde vända sig till webbredaktören för en återpublicering av min krönika.

  3. Redaktören ber härmed om manuskriptet, så ska det göras åtkomligt för läsarna även i digitalt format.