Dags att förstatliga Covid-19

0
474
Artikeln publicerad i FiB/K 5-2020

Text och bild: Carl Krantz


Coronan och kapitalismen:

I kristider framstår plötsligt staten som samhällets beskyddare, påpekar Carl Krantz och konstaterar att vi tack vare det kan återgå till avregleringar och utförsäljningar så snart krisen är över.

Året är 66 miljoner f. Kr. En ensam diplodocus spenderar sin söndag med att käka lite blad från en dunge med palmer. Det är en skön, avslappnad dag i djungelns utkanter och diplodocusen känner sig nöjd med tillvaron. Mitt i tuggandet lyser himlen plötsligt upp. Ett jättelikt eldklot av lava och sten fyller himlavalvet och med sin piskande kometsvans rasar den mot marken i ursinnig frenesi. Diplodocusen blir stående med öppen mun, bladen bara till hälften tuggade. Den förstår att dess, och alla dess vänners sista stund är kommen. ”Jävlar”, tänker den. ”Vad ska hända med ekonomin?”

Det gick så fort. Plötsligt var coronaviruset över oss. Viruset lamslår vård, skola, omsorg, socialt liv och – framför allt – ekonomin. Många tror att kapitalismens sista timma är slagen, att det i framtiden kan bli svårt att motivera en liberal ekonomisk politik, då dess svagheter i kristider nu blivit blottade. Samtidigt slåss vår (till största delen) socialdemokratiska regering med näbbar och klor för att bevara status quo. Klart vi vill fortsätta med business as usual. Kapitalismen har ju gett oss så mycket fint! Var skulle vi vara idag utan klassklyftor, utan miljöförstöring, utan shopping och utan influencers?

”Den folkpartistiske finansministern i den svavelosande regeringen Bildt 1991-1994, Anne Wibble, rekommenderade på 90-talet alla svenskar att ”ha en årslön på banken”. Det är liksom så himla smart, så himla genomtänkt. Varför har alla inte bara gjort så?”

Ritva, 58, kunde väl bara struntat i att betala hyran under ett år och sparat pengarna på kontot? Nils, 76, kunde väl bara ha slutat äta och levt på luft? Maja, 23, med fem olika jobb kunde väl bara ha tagit fem jobb till? Jag har svårt att se kritiken mot Wibbles, i all välmening, ställda rekommendation. För tänk på hur mycket det hade löst! Vi hade fortfarande haft viruset härjande, men vi hade haft råd att ta ett sabbatsår. Från allt.

Tyvärr verkar det som om många, jamen faktiskt de allra flesta, helt ignorerat Wibbles råd. Särskilt i de delar av samhället som stod Wibble allra närmast: näringslivet. Tur att Wibble idag inte längre finns ibland oss så att hon slipper uppleva detta svek.

Endast en vecka efter att coronaviruset slagit till på allvar började konkursropen från företagare komma. ”Hjälp, vi går på knäna!” ”Jag har varit tvungen att säga upp all personal!” ”Knyt den här kvarnstenen runt min hals, är du snäll.” En vecka. Sju dagar.

Folk slutar gå på restaurang och shoppa grejer under en vecka = samhällskollaps.

Vill vi verkligen leva i ett sådant samhälle? Ett samhälle som ständigt befinner sig på randen till ruin? Såklart vill vi det! Men hur ska vi lyckas bevara denna utopi i vilken vi lever och skapat åt oss själva? Svaret är S T A T E N. Den av näringslivet tidigare så förkastade institutionen framstår nu plötsligt som samhällets beskyddare. Och Staten lyder. Som en omvänd Robin Hood tar man skattebetalarnas pengar, investerade av oss alla i en social kontext, och lägger på att rädda kapitalistiska värden. Tur att man ännu inte avreglerat och sålt ut själva Staten – jag tvivlar på att Timbro hade gått in med samma marknadsbeskyddande åtgärder om de hade styrt landet. De hade byggt en raket för hälften av sina tillgångar, lastat den med resten och skickat den till Mars.

Det måste ju vara oerhört frustrerande att bedriva både socialdemokratisk och vänsterorienterad politik i ett system vars ramverk är byggt på kapitalism. Alla andra har liksom redan vunnit. Ens egen världsåskådning ses bara som en åtgärd att sättas in i kristider. Under finanskrisen 2008 sa dåvarande moderata finansministern Anders Borg det bäst själv: ”I sådana här situationer är det bara sossepolitik som fungerar”. Och nu skallar ekon återigen från borgerligt håll: ”Förstatliga vården! Apoteken! Skolan! All annan skit vi sålt ut! Gör det så att vi överlever, och så att vi i coronakrisens eftermäle kan sälja ut det igen!”

Diplodocusen såg förlamat på hur klotet närmade sig marken. Bakom henne närmade sig en wibbleciraptor som också upptäckt att något var på väg att hända. Sida vid sida stod de och betraktade kometens framfart. Diplodocus kände att den borde säga något lugnande, något uppmuntrande, men kunde inte förmå sig att göra det. Istället vred wibbleciraptorn på huvudet, spände ögonen i henne och frågade: ”Har du varit lönsam, lille vän?”

Från ett buskage i bakgrunden hördes en friggebosaurus rex ångestfyllda skri: ”We shall overcome!!”

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!