Den finska tangon är i takt med folksjälen

En höstdag i 1913 inträffade en märklig händelse på Apolloteatern i Helsingfors. För första gången skulle den nya syndiga dansen tango visas upp i Finland. Det var två kända balettdansörer Toivo Niskanen och Elsa Nyström som skulle förvisa den nya exotiska dansen som kom från Argentina. Rykten från Paris hade berättat att det var en eldig och syndig dans. För att inte väcka för stor uppståndelse valde dansarna att anpassa rytmerna till det betydligt kargare Finland.

Dåtida tidningsreferat konstaterade också att Niskanen och Nyström gjorde dansen salongsfähig genom att slopa element som vädjade till ”människans lägsta instinkter”. De dansade långsammare och avstod medvetet från ”lustfylld kroppskontakt och frivola kroppsböjningar”.

Det dröjde dock innan tangon riktigt slog i Finland. När den slog igenom under krigsåren så blev det med besked. Att dansen från Argentina skulle bli så framgångsrik i Finland har förklarats med att tangon blev folkets dans från början. Stegen anpassades till finska förhållanden och fungerade även om man kände sig osäker, rädd och klumpig. I motsats till den argentinska tangon är den finska varianten långsam med få stegvariationer. I stället uppstod den som en variant av foxtrot. En annan stor skillnad är att den finska tangon går i moll.

Under kriget var det inte meningen att folket på hemmafronten skulle roa sig när armén förde en kamp på liv och död. Med hjälp av nöjesskatt och dansförbud såg man till att vardagen förblev grå i hela landet. Till exempel vid bröllop fick det lyckliga paret dansa en dans, inte mer. Övriga gäster fick inte dansa alls.

Dansförbudet var veterligen en helt finländsk uppfinning som inte tillämpades i någon annan krigförande land. Det var också besvärligt att upprätthålla. Lördagskvällar pågick en märklig katt-råtta-lek på många dansbanor. Om en spejare slog larm att polisen var i antågande skingrades de dansande paren snabbt och låtsades lyssna till en föredragshållare som lika snabbt intog sin plats på scenen. När budet gick att polisen åkt sin väg kunde dansen återupptas.

På 1950-talet började den verkliga guldåldern för tangon då dansen etablerade sig som en del av den finska kulturen och identiteten. När andra artister försökte med modern rock´n roll och pop blev det konfrontation och publiken krävde ibland med knivhot att repertoaren skulle ändras och tango spelas. Även unga pop-grupper på Finlandsbåtarna (Sverigebåtarna) har tangomelodier på sin repertoar.

1989 blev Risto Nevala korad till tangokung på tangomarknaden i Seinäjoki i finska Österbotten. Den 40-årige Nevala hade tidigare arbetat som förman på SSAB i Borlänge. Han kunde nu ta med sig familjen tillbaka till Finland och försörja sig som tangosångare med idolstatus i Finland. Den finska tangon går i moll. När Risto Nevala tillfrågades om tangons speciella karaktär av en svensk journalist svarade han: ”Jag har sjungit tango för svenskar och de gillade det. Men tangons innersta väsen är svår att förklara. Ni har ju inte vår melankoli…”

Även som rikssvensk och tidigare sommarboende i Österbotten förstår man att tangon är en stor sak. Tangomarknaden i Seinäjoki är en publiksuccé och medial händelse i Finland av stor betydelse.

Under en resa i Karelen för några år sedan lärde jag mig dock förstå något av den finska tangons speciella karaktär och har också via en del studier förstått varför den appellerar till den finska folksjälen på ett djupare sätt än vi svenskar förstår. På hotellet där vår familj bodde utannonserades dans till kvällen med den berömda tangosångaren Eino Gröhn.

Det var ingen större ort vi besökte men det var absolut fullt på hotellets dansgolv. Eino Gröhn sjöng tangolåtar som enligt min något mer språkkunniga hustru handlade om stilla insjöar, ljusa sommarnätter och evig kärlek. Stämningen bland publiken var nästan magisk i den ljusa och ljumma karelska sommarnatten. Paren dansade med varandra under tystnad. Över alltsammans låg ett totalt allvar. Ingen rörde en min. Alla bara dansade tango. Det här var den finska varianten av tango som enligt uppgift är en blandning av tysk marsch och rysk romans. När det gäller dans är det så långt man kan komma från den argentinska tangons olika komplicerade och utstuderade turer.

Den finska tangovarianten är alltså en tämligen ny företeelse. Den skapades under krigsåren och en del texter speglade det finska folkets kamp som ”Och blodet färgar drivan röd”. Det var också en soldat vid fronten långt inne i Ryssland som hette Toivo Kärki som skapade de första tangosuccéerna. Han var lovande jazzkomponist och var på väg till USA för att göra karriär, men kriget kom emellan och han hamnade vid fronten vid floden Svir långt in i Ryssland och Fjärrkarelen. Under fortsättningskrigets lugnare stunder komponerade han succéer som Liljankukka (Liljeblomman) och Siks oon mä surinen (Nu går jag sorgsen här). Toivo Kärkki kom under fyra decennier att komponera ca 2.000 melodier. Musikkritikerna var kallsinniga, men tangomelodierna älskades av finska folket.

Till tango behövs ingen stor orkester. Det räcker med dragspel och trummor men den stora kultfiguren är sångaren. Eftersom den finske mannen ofta är blyg och fåordig förmedlar sångaren de kärleksfulla känslor mannen har för sin kvinna. När finländaren ”marscherar tango” är rytmen och texten det viktiga. För en utomstående som inte kan språket kan det se lite enahanda ut men det är osvikligt populärt i Finland.

Legendariska tangoartister i Finland som är föga kända i Sverige utanför finska kretsar är förutom Eino Gröhn och Toivo Kärkki bland andra Unto Mononen, Reijo Taipele och Olavi Virta. Unto Monotonen skrev 1953 ”Satumaa” (”Sagolandet”). Texten börjar:
”Oi jospa kerran sinne satumaahan käydä vois, niin sieltä koskaan lähtisi en linnun lailla pois. Vaan siivetönnä en voi lentää vanki olen maan, vain aatoksin mi kauas entää sinne käydä saan”.

Det betyder ungefär:
”Ack om jag blott en enda gång fick flyga över dit, då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit. Men utan vingar som jag är får jag hållas här, blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där”.

När Reijo Taipele sjöng in ”Sagolandet” blev det en ”succes story” i finsk tangohistoria utan motstycke. När Bill Haley och Beatles toppade popularitetslistor över hela västvärlden fanns ett undantag nämligen Finland. Där var det Taipeles insjungning av ”Sagolandet” som gällde. Om man besöker den årligen återkommande tangomarknaden i Seinäjoki första veckan i juli tillsammans med tiotusentals andra tangoentusiaster är Sagolandet den mest besjungna av alla tangosångare unga som gamla. Till skillnad från dansbandsmusiken i Sverige lever också tangon vidare i yngre generationer i Finland.

Reijo Taipeles popularitet bestod också i att han var en traditionell finsk hjälte från de djupa barrskogarna. En annan legendar var Olavi Virtta som lanserades som en finsk Frank Sinatra och som även hade en bredare repertoar än tangomusiken. Virtta var också filmskådespelare och spelade huvudroller som en tangosjungande flottare eller skogsarbetare. Denna kombination är oslagbar i Finland och publiken vallfärdar till biograferna. Inget annat land har dock förstått storheten i dessa filmer och kommer de någon gång upp på repertoaren tas de snabbt bort på grund av minimalt publikintresse. Men även en nutida filmskapare som Aki Kaurismäki använder sig av tangon. I filmen ”Flickan i tändsticksfabriken” förekommer nästan ingen dialog däremot sjunger Reijo Taipele ”Sagolandet” i en oslagbar sekvens.

Flera av tangons frontfigurer som Unto Mononen och Olavi Virta levde ett hårt och bohemiskt liv med kraftigt alkoholbruk. Båda dog också i förtid. Mytbildningen kring båda är fortfarande stark och de lever vidare i kommande generationer genom tangomusiken. Även M.A. Numminen framför som bekant tango på sitt speciella sätt.

Vad är det då som gör musikformen så populär i Finland? Någon har sagt att den är som den finska folksjälen nämligen ensam, melankolisk, dyster, längtande, trånande och drömmande. Dessutom är den starkt förknippad med Finlands dramatiska nutidshistoria. Tangon berör alltså finländaren med sin mollton. Idag är Jari Sillanpää en av de stora tangoidolerna och en stor svärmorsdröm. Jari är född i Ludvika och började sin karriär som bartender och sångare på Finlandsfärjorna. Efter att ha blivit utsedd till tangokung i Seinäjoki är han nu sedan länge etablerad nationalikon i Finland.

ANNONS