Den långa kampen för demokrati i Sverige

Ett hundraårsminne – riksdagsbeslutet att införa demokrati

Mitt under den pågående svenska regeringskrisen, den 17 oktober 2018, beslutade regeringen att förklara den 17 december som en tillfällig flaggdag för att uppmärksamma hundraårsminnet av riksdagsbeslutet om parlamentarisk demokrati. Men det riksdagsbeslutet trädde i kraft först tre år senare, 1921. Med utgångspunkt i två nyutkomna böcker belyser Christer Lundgren den långa folkliga kampen för demokrati i Sverige. Första delen av artikeln publicerades i FiB/K nr 12-2018, andra delen endast på nätet.

De avgörande sprången i vårt lands politiska utveckling tycks inträffa med något sekels mellanrum. En av dem var 1809, ”år noll”, då det gick rykten om att Napoleon och tsar Alexander i Erfurt hade kommit överens om att Sverige skulle delas mellan Danmark och Ryssland, med Motala ström som gräns. Utgången blev en annan. Napoleon besegrades, och Danmark tillhörde den förlorande sidan. Sverige delades, men gränsen drogs i Östersjön – Finland, inklusive Åland, blev ryskt – men den svenske kungen fick unionen med Norge som kompensation. Omvälvningen 1809 resulterade även i en ny svensk grundlag – modern för sin tid, men inte lika radikal som den som Norge antog i Eidsvoll 1814.

Nästa brytpunkt kan sägas vara parlamentarismens genombrott, riksdagsbeslutet i december 1918 om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. De politiska strider som ledde fram till detta beslut skildras utförligt av Per T Ohlsson i den faktarika och välskrivna boken Svensk politik (vars historieskrivning fortsätter fram till 2017). Ett dussin personer, som på ett eller annat sätt agerade för eller emot parlamentarismen och den kvinnliga rösträtten (däribland Hjalmar Branting, Zeth Höglund, Elin Wägner, Signe Bergman och Anna Lindhagen, ”den röde prinsen” Eugen och den liberale statsministern Nils Edén, som spelade en nyckelroll 1918), får en närmare belysning i antologin Demokratins genombrott – Människor som formade 1900-talet, redigerad av Håkan A Bengtsson och Lars Ilshammar. Båda böckerna utgivna av Historiska media 2018.

Ståndsriksdagen hade avskaffats 1866, sedan adeln gett upp sitt motstånd, men det första andrakammarvalet medförde ingen genomgripande förändring i riksdagens sammansättning. Politik diskuterades i samma snäva kretsar som tidigare och var inget som väckte brett intresse bland allmänheten. Men arbetarföreningar hade börjat bildas och Nyliberalerna med Adolf Hedin i spetsen började hålla offentliga möten runt om i landet med krav på utvidgad rösträtt, parlamentarism, sociala reformer, kvinnornas frigörelse och ett slut på ”det prästerliga förmyndarskapet” i folkskolan. Socialister som August Palm och Nils Herman Quiding började göra sig hörda, strejker genomfördes och fackföreningar bildades runt om i landet. 1889 bildades Socialdemokratiska arbetarpartiet och 1897 antogs det första socialdemokratiska partiprogrammet, skrivet av Axel Danielsson, inspirerat av det tyska Erfurtprogrammet.

Utvecklingen bemöttes med repression, däribland ”munkorgslagen” 1889, som kriminaliserade ”ohörsamhet mot lag och laga myndigheter” och Åkarpslagen 1899, som gjorde det brottsligt att hindra strejkbryteri, samt de så kallade Staafflagarna 1906 mot antimilitaristisk agitation, som – med Per T Ohlssons ord – ”rev upp ett sår i relationen mellan Staaff och arbetarrörelsen som aldrig skulle läka helt”.

Förutom arbetarrörelsen växte frikyrkor, nykterhetsrörelser, kvinnoorganisationer och andra folkrörelser. Den första riksdagsmotionen om kvinnlig rösträtt väcktes 1884, och under åren efter sekelskiftet formerades LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt). Två folkriksdagar organiserades, 1893 och 1896, för att demonstrera hur verklig folkrepresentation kunde se ut. I kampen mot högern och kungamakten utgjorde Liberala samlingspartiet, som konstituerades 1900, tillsammans med socialdemokraterna vänstern.

Jordbrukssamhället övergick successivt till industrisamhälle, med ångkraft, järnvägar, industrier, järn- och sågverk – och en växande arbetarklass, alltmer klassmedveten och med krav på social rättvisa och politiskt inflytande.

I valen till riksdagens andra kammare mot slutet av 1800-talet hade 6 procent av Sveriges befolkning (enbart män) rösträtt. Första kammaren utsågs via kommunerna, där omkring 12 procent hade rösträtt (även ogifta kvinnor med god ekonomi), men rösträtten var, ungefär som dagens bolagsstämmor, graderad i enlighet med de ekonomiska intressen väljarna ansågs ha i verksamheten. Även bolag hade rösträtt. 1907 begränsades de förmögnas och storbolagens röststyrka genom den 40-gradiga skalan, som blev en av måltavlorna i kampen för allmän och lika rösträtt.

Den ekonomiska tillväxten gjorde att antalet röstberättigade industriarbetare och vänsteranhängare över penningstrecken ökade i val efter val. En partiell rösträttsreform genomfördes 1907–1909. Från och med andrakammarvalet 1911 gällde allmän rösträtt för män och proportionell valmetod till andra kammaren.

Utomparlamentarisk kamp som demonstrationer och strejker var arbetarrörelsens medel att hävda sina intressen, men det var en ojämn kamp, som krävde stora uppoffringar. Förberedelser för storstrejk diskuterades 1896. Branting var för, men Axel Danielsson var emot: ”Vi äro icke organiserade för storstrejk, och då kunna vi heller icke storstrejka.” I samband med rösträttsstrejken 1902, som också gällde föreningsrätten, det vill säga rätten att utan repressalier bilda fackföreningar, bildades Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), som organiserad motpart till Landsorganisationen (LO). SAF:s stadgar hävdade i paragraf 23 arbetsgivarnas ”rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet samt att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare stående utom förening”.

På sommaren 1909 pågick arbetskonflikter runt om i landet. SAF hotade att utvidga pågående lockouter och pressade LO till att svara med allmän arbetsnedläggelse från 4 augusti. Som mest var omkring 300.000 arbetare indragna i konflikten. Trots insamlingar och internationell solidaritet räckte strejkkassan inte till alla stödutbetalningar till de strejkande arbetarna. Steg för steg tvingades man återgå, och den 1 december avblåstes striden utan att någon uppgörelse nåtts. Den motgången blev en allvarlig läxa för framtiden.

Arbetarrörelsen och andra fredsvänner lyckades 1905 förhindra krig mot Norge och säkra en fredlig unionsupplösning. Men i omvärlden drog stormmolnen ihop sig, och 1914 utbröt världskriget. De tyska socialdemokraterna röstade för krigskrediter och bröt därmed löftet om internationell klassolidaritet mot kriget och revolution mot det egna landets bourgeoisie. I Sverige drev högern, med Sven Hedin som portalfigur, kampanj mot Ryssland för stöd åt Tyskland. Den liberale statsministern Karl Staaffs regering red storm mot militära särintressen och förordade ”en fast och orubblig neutralitetspolitik”. Den 6 februari 1914 tog kung Gustaf V på slottets borggård emot bondetåget med 30.000 demonstranter för militär upprustning och talade efter tysk förebild om ”Min armé” och ”Min flotta”. Fyra dagar senare samlade ett arbetartåg med Hjalmar Branting i spetsen omkring 50.000 personer till stöd för regeringen. Branting deklarerade ”att det svenska folket aldrig kommer att böja sig för anspråken från en personlig kungamakt” och ”att folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land”. (Mer kontroversiell i de egna leden var hans försäkran att ”den svenska arbetarklassen, om mot förmodan vårt folks rätt och neutralitet av någon kränktes”, med all kraft skulle bidra till dess värn. Det sågs av vänsteroppositionen som ett löftesbrott liknande de tyska partivännernas.)

Året därpå dog Karl Staaff, som hade utsatts för hårda angrepp från både höger och vänster. Högern hade i sin hatkampanj anklagat honom för att stå i rysk sold; hans bostad på Odengatan kallades Vinterpalatset.

Våren 1917 var en period av tillspetsade strider. Vänstern inspirerades av den ryska februarirevolutionen och av att USA gått in i kriget. Den internationella socialistiska Zimmerwaldkonferensen 1915 och 1916 hade formulerat krav om fred och socialism, som Zeth Höglund och vänsterfalangen i det socialdemokratiska arbetarpartiet stödde, men Branting och hans anhängare skarpt ogillade. De ställde ultimatum, vilket ledde till att partiet splittrades den 12 februari 1917. Femton socialdemokratiska riksdagsledamöter gick över till det nybildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).

Livsmedelsbrist och arbetskonflikter åtföljdes av demonstrationer och oroligheter på en mängd orter: Söderhamn, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Malmö, Halmstad, Söderköping, Norrköping, Eksjö, Borås, Linköping, Hagfors, Lund, Örebro, Kramfors, Hudiksvall, Västerås, Falun, Ystad, Åmål. I flera fall togs initiativet av driftiga kvinnor. Den 21 april genomfördes en stor demonstration utanför riksdagshuset i Stockholm. Polisstyrkor stod beredda att angripa demonstranterna, men attacken avstyrdes enligt ett ögonvittne genom att en kommissarie Kempe handgripligen hindrade sin överordnade polismästare Tamm från att ge order om framryckning.

Lika fredligt gick det inte den 5 juni, då frågorna om den 40-gradiga röstskalans avskaffande och införande av allmän och lika rösträtt ”för alla oförvitliga män och kvinnor” diskuterades i riksdagens interpellationsdebatt. En väldig folkmassa försökte ta sig fram från Gustav Adolfs torg mot riksdagshuset, men militär och ridande polis red omkull demonstranter och högg dem med sina sablar. Omfattande kravaller utbröt. Vänsterpressen hade rubriker om ”Stockholmskosackernas vilda framfart”.

Höstens val blev en seger för vänstern. Liberaler och socialdemokrater krävde omedelbar författningsrevision. Den konservativa regeringen Swartz avgick och ersattes av en ny med Nils Edén och Hjalmar Branting i spetsen. Edén ställde som villkor att kungen skulle acceptera parlamentarismen och inte ha några andra rådgivare än regeringen, vilket denne motvilligt accepterade.

Den nya regeringen hade flera problem att tackla. Ett av dem var frågan om Ålands ställning efter att Lenins regering, den unga Sovjetunionen, beviljat Finland självständighet. Den frågan hänsköts till skiljedomstol och löstes till Finlands fördel. Ett annat var ställningstagandet till det finska inbördeskriget, där liberalerna liksom Branting, ganska ensam i partiledningen, lutade åt att stödja den vita sidan. Regeringen beslutade efter diskussioner att utesluta understöd med svenska vapen, men acceptera att svenska frivilliga anslöt sig till de vita och att tyska vapensändningar eskorterades på svenskt vatten.

Den 9 november 1918 utbröt revolution i Berlin. Republik infördes och kejsar Wilhelm II flydde. Den 10 november genomförde socialdemokraterna en livsmedelsdemonstration i Stockholm med tusentals deltagare. Vänstersocialisterna manade till storstrejk och krävde republik, enkammarsystem, obegränsad rösträtt samt konfiskation av industrier och storgods. Det privata näringslivet oroades över de revolutionära stämningarna. Kung Gustaf V, vettskrämd av den tyska revolutionen (liksom, får man förmoda, av den ryska oktoberrevolutionen ett år tidigare), accepterade den författningsreform som regeringen utarbetat.

Det avgörande beslutet om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor i val såväl till riksdagens andra kammare som i kommunalvalen fattades vid riksdagens urtima session den 17 december 1918. Beslutet drevs fram gemensamt av den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting och den liberale statsministern Nils Edén. Ytterligare två riksdagsbeslut krävdes innan grundlagsändringar kunde genomföras och Sverige – sist bland de nordiska länderna – 1921 kunde börja tillämpa rösträtt för kvinnor samt allmän och lika rösträtt även i kommunalvalen.

Det starka folkliga tryck som tvingade fram den parlamentariska demokratin har idag effektivt desarmerats genom statsfinansiering av riksdagspartierna och överflyttning av centralt beslutsfattande till den icke-parlamentariska EU-strukturen i Bryssel. Vilket beslut som i historiens belysning kommer att framstå som det tredje skovet i vårt lands historia tål att fundera över.

Skribenten Christer Lundgren är medlem i FiB/K:s redaktionskommitté

ANNONS