Är vi människor av naturen goda eller onda?
På den frågan har jag inget tillfredsställande svar och jag vill inte ens befatta mig med den. Jag är inte den som kan avgöra vem som är god eller ond, och jag tror att vi i de flesta sammanhang gör klokast i att avstå ifrån gammaltestamentliga uttryck som godhet och ondska. Vad jag anser mig veta är att en och samma individ kan handla både illasinnat och hänsynsfullt, ibland inom loppet av några sekunder – men det är inget som jag hänför till hans eller hennes natur.
Det finns tänkare som dogmatiskt avvisar varje föreställning om att människan har en natur. Själv hör jag inte till den kretsen. Visst har vi en natur! Jag ska steg för steg försöka klargöra vad jag menar och börjar med tre påståendesatser:
- Män, kvinnor och barn på Gazaremsan lever i dag under uppenbart omänskliga förhållanden;
- Genom historien finns otaliga exempel på att krigsfångar har behandlats långt sämre än djur;
- Nazisternas politik på 1930- och 40-talen gick ut på att avhumanisera judar och andra förföljda.
Är utsagorna sanna? Det tror jag att de flesta skriver under på, låt vara att en och annan förmodligen vill komplettera eller modifiera de gjorda påståendena. Min poäng är emellertid en annan – nämligen att de tre satserna i tur och ordning utgår från att det existerar något som är sant mänskligt, specifikt icke-djuriskt och typiskt humanistiskt, att vi således har egenheter och äger något som gör oss till just människor. Detta något är vår mänskliga natur.
Nina Björk preciserar i sin bok Om man älskar frihet – tankar kring det politiska (W&W 2020) vad som enligt henne tillhör eller ingår i den mänskliga naturen. Det handlar, betonar hon, dels (a) om en serie primära och helt grundläggande behov, dels (b) om ett antal förmågor, kompetenser, färdigheter och kapaciteter, som radikalt skiljer oss från andra djur. Vad betyder nu detta rent konkret?
Jo, det innebär för det första att vårt behov av mat, dryck, sömn, vila, luft och solljus är oundgängliga inslag i den mänskliga naturen. Utan att regelbundet få tillfälle att äta sig mätt och dricka sig otörstig kan man inte leva, och ett liv utan sömn i ihållande mörker är också det otänkbart (såvida det inte rör sig om andligt mörker). Givetvis kan man även ha många andra behov, som inte är av det konstitutiva och basala slaget. När detta skrivs – den 22 januari – känner jag själv en nästan obetvinglig önskan att inhandla en luftballong och dra iväg mot sydligare nejder för att undkomma snålblåsten, snömodden, strilregnet och tristessen i några månader. Dessvärre räcker inte mina banktillgodohavanden till både livsmedels- och ballong-kommers. Jag tvingas alltså välja. Luftfarkosten får då stryka på foten, ytterst beroende på att jag är människa – inbillar jag mig – med en människas grundläggande näringsbehov.
För det andra kan vi som goda representanter för släktet Homo sapiens tillgodogöra oss ett eller flera språk, men också – inte minst tack vare just språket – planera, reflektera över och förändra vår tillvaro. I allt detta är vi unika. Djur har ofta sinnrika kommunikations- och signalsystem, nog så raffinerade kan man tycka, men de har inget språk i egentlig mening. En nyckelpiga eller tusenfoting kan ju inte skriva lika finstämda dikter som Karin Boye, och varken noshörningar eller flodhästar lär sig flytande swahili ens om de är mantalsskrivna i Tanzania. Till detta kommer som sagt att människan hela tiden förnyar, reviderar och reformerar sina livsbetingelser på ett sätt som är helt främmande för andra djur. Vi har levt i slavsamhällen och i feodala skräckvälden men genom Renässansen, Upplysningen, Demokratins genombrott och på tusen andra sätt kunnat lägga detta bakom oss (vilket på inget vis betyder att alla förändringar har varit av godo).
I djurens tillvaro är varje nytt år identiskt med de närmast föregående. Ingenting alls restaureras eller omdanas. Vi kan rimligen inte påstå att Sveriges kaniner levde under obeskrivligt förtryck på Karl XII:s tid men tack vare 1789 års kaninrevolution och 1814 års framsynta kanindeklaration i Vänersborg, så lever även de ekonomiskt svårast utsatta kaninerna i dag under acceptabla förhållanden. Kaniner och människor är, liksom för övrigt möss och människor, två vitt skilda organisationsformer.
Ett sortiment med fundamentala behov och ett par exklusiva kompetenser (att behärska språket och kunna reformera) ingår alltså, sammanfattningsvis, i vår människonatur. Om vi nu kombinerar denna insikt med en värdering – till exempel att livet alltid bör värnas – så har vi lagt grunden till en mellanmänsklig, icke-religiös moral.
Ja, vi kan lugnt påstå att vi är svurna motståndare till tortyr, våldtäkter, fysisk och psykisk misshandel, dödsstraff, offentliga avrättningar, koncentrationsläger etc, eftersom inget av detta är livsbejakande och eftersom vi råkar vara konstruerade på ett visst sätt, det vill säga har en specifik natur. Den som så önskar kan självfallet ta avstånd från allsköns övervåld och handgripligheter genom att hänvisa till Guds vilja. Men om man varken tror på några gudar eller medger existensen av en mänsklig natur, så löper man risk att hamna på ett moraliskt gungfly: Vaddå misshandel? Det är allmänt känt att vissa av oss formligen älskar kniptänger, sträckbänkar och andra tortyrredskap. Vad som är rätt och fel går inte att avgöra…
Lasse Bergs utgåva Ändå inte försvunnen (Ordfront 2019) har undertiteln ”Om sorg, tröst och att vara människa”. Jag har tidigare skrivit om bokens huvudtema – 34-åriga dottern Lindas oväntade död i en närmast spöklik olyckshändelse – men intresserar mig nu för ett annat ledmotiv: vår flocktillhörighet. ”Den ofrivilliga ensamheten är bokstavligen giftig”, noterar Berg, och den utgör ”en fara för hälsan av samma omfattning som fetma, rökning, stillasittande eller högt blodtryck. Vi är uppriktigt sagt gjorda för en flocktillvaro. Allt annat lika lever vi längre i goda vänners lag.”
Även jag är övertygad om att vi i grunden är flockvarelser. Om det sedan också ”ligger i vår inre natur att hylla frihet, jämlikhet och systerskap”, som Lasse B försäkrar på sidan 55, är väl mer tveksamt. Jag vet inte om det är så.
Däremot vet jag att livets mening är att tillsammans, i flock, vandra mot horisonten.
”Mot horisonten i flock”. Vilken underbar bild av människor på ett fjäll. Den liknar bilden på sidan 157 i KFml:s marxist-leninistiska grundkurs ”Studera-praktisera-socialism” från 1972. På den bilden leder en vandringsstig, förvisso inte helt rak, obönhörligt framåt, mot horisonten, där solen med texten socialismen går upp och lyser mellan bergen. Ja, den svenska maoismen var på många sätt som den fina psalmen ”Morgon mellan fjällen”.
Ja, jag ville och vill också vandra på den leden med min flock. Problemet med flocktillhörigheten som du så klokt placerar bredvid de andra mänskliga kompetenserna, språket och förmågorna till förnyelse, reformering och moral, är att den liksom de övriga förmågorna är indragen i komplicerade sociala strider, kalla det klasskamp. Eller för att uttrycka det på vårt gamla sätt ”ett delar sig i två”.
Att alla människor på jorden har lika värde är ju självklart men det betyder ju inte att alla val som människor gör är lika bra. Det betyder inte heller att alla idéer som människor kan ha är lika bra.
Människan är dess val. Och det finns val som leder till mer mänsklighet och val som leder till mindre mänsklighet. Och människor är kapabla att göra både det ena och det andra. Och, som sagt, alla val är inte lika bra. I dagens relativistiska och identitetsstyrda diskurs får dock barn, konfirmander och alla vi andra lära oss att allt är okej (utom att vara vit västerländsk man). Därför är din text viktig. Det är dags att syna vad som är gott och ont och rätt och fel. För det är precis det som är människans signum, att vi kan ta oss an dylika frågor.
Du måste logga in för att kommentera.