Den sista av de stora?

5
764

PO Enquist är död och många fina minnesord kan man läsa, till exempel i dagens ETC där Göran Greider skriver om P O som demokratisk socialist.

Rasmus Landström sammanfattar författarens liv och verk och skriver ”Själv kommer jag nog att minnas honom som den sista av de stora intellektuella från 60-talet… och på många sätt känns det som Enquist nu släcker ljuset över detta optimistiska och radikala årtionde”.

”den sista av de stora intellektuella…”. Jaha, där försvann den kanske största av 60-talets radikala intellektuella, han som mer än nån annan öppnade ögonen på oss för 3:e världens situation och kampen mot imperialismen, som lärde oss (åtminstone en del av oss) att se världen ur ett annat än västvärldens perspektiv, han som skrivit reseskildringar (i brist på bättre ord) på en nivå som kanske ingen annan svensk under 1900-talet med lärda utblickar åt många olika håll och dessutom skrivit skönlitteratur, jagböcker, som få överträffat.

Jan Myrdal, som går på sitt 92:a, har blivit en icke-person i dagens Sverige, en persona non grata.

Sven Wollter säger om P-O Enquist: ”PeO var en fura – rak, oböjlig och vacker… det glesnar mellan stammarna och det enda vi kan göra är att gråta.”

Snyggt formulerat, men kan vi bara gråta? När 60-talsvänstern backat i 40 år och riskerar att gå under, ska vi då inte kämpa, organisera och propagera? Efter 40 år av nyliberal offensiv och nedrivande av folkhemmet (med alla dess brister) ska vi inte, med hjälp av bland andra Jan Myrdal, diskutera hur vi kan gå framåt och skapa stöd för kampen mot imperialismen istället för stöd åt USA/Nato/EU, värna om länders rätt till fred och oberoende istället för att, under slagord om feminism, mänskliga rättigheter, demokrati etc., skicka trupper till Afghanistan och Irak, införa sanktioner mot Syrien, Iran, Nordkorea, Venezuela och Kuba, som alla riksdagspartier är ense om!

Ska vi gråta istället för att ta tillvara det svenska arbetande folkets djupt förankrade känsla för sitt land och misstänksamhet mot globaliseringen, mot ”öppna gränser” (fri invandring) och visa en annan politik för detta än SD:s rasism?

Och kämpa för denna politik genom att bygga breda rörelser över alla partigränser. Jan Myrdal skrev en gång att vänstern borde ha mer gemensamt med gråsossen i bruksorten än den moderne, frasradikale intellektuelle i storstaden. Jan Myrdal är den store granskaren av ”överheten” (Vilhelm Mobergs ord), Myrdal anpassar sig inte.

I en värld där imperialismen rustar för kärnvapenkrig, där Kubas hjälp mot Corona i andra länder misstänkliggörs, där EU:s solidaritet är en bluff, där klassklyftorna ökar kan vi inte gråta, utan kämpa!

P O Enquist var säkerligen en av de stora furorna, men Jan Myrdal är minst lika stor.

ANNONS

5 KOMMENTARER

  1. Ulf Nilsson skrev att ”vi” i en ”vänster” skall ”kämpa, organisera och propagera” för folkhemspolitik och antiimperialism. Någon sådan enighet är inte möjlig eftersom sprickan är total, just på grund av de frågor som Ulf Nilsson nämner.

    Jag är mot oenighet (läser både FiB/K och Clarté), men jag uppfattar det som att för många är fientligheten mot sådana som Jan Myrdal en huvudsak, i magnitud endast överträffad av deras hat mot fascism. Eftersom Ulf Nilsson nämnde ”invandring” är han också en sådan som många av dem som ser sig som ”vänster” inte kommer att samtala med.

    Och vice versa, för många är det en huvudsak att vara mot den vänster som, menar de, inte fattar att deras antirasism inte är i folkflertalets intresse.

    Låt mig göra en jämförelse om hur djup sprickan är. Tänk om någon skulle föreslagit att alla skulle ena sig ANTINGEN kring Arbetarpartiet Kommunisterna, Svenska Fredskommittén och KPML(r) till försvar för socialismen i Afghanistan ELLER ena sig kring Svenska Afghanistankommittén till kamp mot Socialistiska Rådsrepublikernas Unions invasion av Afghanistan.

    Det vore ju orimligt. Lika omöjlig är Ulf Nilssons förslagna enighet.

  2. Jag tycker att Ulf Nilsson skriver bra. Samtidigt stämmer Jan Arvid Götessons kommentar till eftertanke. Men FiB/K är ju inget parti och inte heller någon vänsterorganisation. Oberoende om man ser sig själv som borgerlig eller vänster skall man kunna delta i vårt arbete bara man accepterar våra tre paroller.

    Samtidigt som vi det senaste decenniet sett hur USA:s världsdominans eroderar när länder som Kina, Iran, Ryssland utmanar USA så sluter både vänstern och borgerligheten upp bakom USA-imperialismen. Vänstern och borgerligheten förenas i kampen för att behålla USA:s hegemoni. Detta har samtidigt undergrävt Sveriges nationella oberoende och vi agerar som en vasallstat till USA och de tre dominerande stormakterna i Europa: Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Detta tar sig uttryck i att vi ingått ett värdlandsavtal med Nato och deltar i militära operationer under någon av dessa makters ledning.

    FiB/K:s plattform skapar en möjlighet där både de som betecknar sig som vänster eller borgerlig skulle kunna förenas i att slå vakt om Sveriges nationella oberoende. Här skulle också fredsrörelsen kunna ha ett utrymme i kampen för kärnvapennedrustning, nej till Nato och ett stopp för att Sverige skickar soldater att slåss i andra länder utan ett godkännande av FN:s säkerhetsråd.

    I ett sådant arbete fyller Jan Myrdals texter en viktig plats. Men det är ju upp till var och en vem man vill låta sig inspireras av i sitt politiska arbete för någon av våra tre paroller.

  3. Jan Fredriksson har rätt om att alla som stödjer de tre parollerna kan arbeta i FiB/K. Jan Fredriksson fortsatte även på Ulf Nilssons tema om att arbeta för staters oberoende och fred.

    Men jag kommenterade inte om FiB/K eller om arbete för fred och välfärdspolitik. Jag skrev om motviljan som olika personer och grupper som anser sig vara vänster hyser mot varandra.

    Ulf Nilsson föreslog “breda rörelser”. Jag invände att det nu finns en hätsk debatt om inflyttningen till Sverige av ett icke ringa antal person födda i andra stater under detta årtusende, en debatt som lett till personligt agg av tidigare icke skådat slag bland vänstersinnade, vilket rimligen lägger hinder i vägen för ”breda rörelser”.

    Jag vill citera Jan Åhman, som kommenterar en artikel på lindelof.nu om att Robert Mathiasson skriver i Nyheter Idag. Av Jan Åhmans inlägg framgår att han menar att det som står på spel är att antingen vara ”anständig” eller ”spela på Jimmies planhalva”. Jan Åhman svarade på att Knut Lindelöf skrivit att ”V, KP, MP, Clarté…” stött en samhällsskadlig politik.

    Jag väljer att citera just Jan Å eftersom han inte bidrar till agget mellan vänstersinnande. Tvärtom räknar han upp ett antal vänstermedier som deltager i denna fejd varest tillmälet är ”icke anständig” och mottillmälet är “samhällsskadlig”, och manar till samarbete dem emellan. Men många västersinnade (de flesta?) är mindre villiga än Jan Å att reda ut sakerna genom dialog. Fejden som gäller det mest grundläggande, vad som är anständigt, rasar med ökad styrka. Därav mitt tvivel på ”breda rörelser”.

    Slutligen två detaljer. Ulf Nilsson skrev om ”det svenska arbetande folkets djupt förankrade känsla för sitt land och misstänksamhet mot globaliseringen, mot ‘öppna gränser’ (fri invandring)”.

    Man kan läsa det på två sätt. Jan Åhman frågar (i ett annat sammanhang) följande: ”Vad menas? Gäller saken de tiotusentals polacker och andra öststatare som med stöd av EU:s politik har fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden – eller, rättare: de tiotusentals arbetare som svenska företagare och andra har fri tillgång till att arbeta för sämre villkor och därmed tränga undan och sänka standarden för alla svenska löntagare?”

    Eftersom Ulf Nillson skriver ”folkets djupt förankrade känsla för sitt land” kommer troligen många vänstersinnande att tolka hans ord på annat sätt. Jag lånar åter en formulering från Jan Åhmans inlägg om Robert Mathiasson: ”Nej, det gäller inte denna [arbetskrafts]invandring, den anser även Jimmie är OK numera, kanske utnyttjar han den själv; nej, det handlar förstås om flyktingarna från krigen. Dem – krigen – har varken Jimmie eller Nyheter Idag något vettigt att säga om; de väljer istället att fortsätta att jaga offren. Jag uppskattar inte det slags ’mod’ som det innebär att ansluta sig till denna linje.” Skriver man som Ulf Nilsson ”djup känsla för vårt land” blir man nog av många insorterad i de oanständigas skara.

    Till sist ett ord om orsaken till Ulf Nilssons artikel. Dagens ETC begick en fadäs med publiceringen som suddade ut Jan Myrdal. Det är ju objektivt och bevisligen fel, om man ser till mätbart inflytande, även om man avskyr Jan Myrdal. Men det var nog ett olycksfall snarare än en avsiktlig hugg i ovannämnda fejd om vem som är anständig. Skribenten Rasmus Landström har nämligen skrivit detta: ”Lars Gustafsson är vanligtvis en fantastisk författare men en jobbig journalist. Hans artiklar är – i likhet med Jan Myrdals – röriga, omständliga och ofta fattar man inte vart han vill komma.”

    Rasmus Landström råkade blanda in det ovidkommande faktum att han personligen inte begriper Jan Myrdals skriftställarskap i sin uppräkning av 60-talets intellektuella. Det var nog bara dålig journalistik utan djupare avsikt.

  4. Jan Arvid G!
    Jag tror inte att dagens vänster i form av Vänsterpartiet med flera grupper på vänsterkanten är den breda rörelse som är lösningen för FiB/K. Jag tycker att praktiken visar detta. Vad vi måste göra är att komma utanför dessa begränsade grupper och grupperingar. Jag föreställer mig att det finns ett stöd för FiB/K:s plattform bland den breda allmänheten. Att folk vill ha en tidning som står upp för Sveriges nationella oberoende, att det finns människor som inte försvarar stormakters rätt att lägga sig i andra länders inre angelägenheter och att avsätta och tillsätta presidenter och regeringar efter deras gottfinnande. Att det också finns ett stöd för vår paroll För en folkets kultur, att folkets liv och leverne är av intresse.

  5. Och naturligtvis får vi inte glömma vår grundläggande paroll, som var den främsta reella orsaken till att några “intellektuella” samlades på Café Thalia sommaren 1971, nämligen att försvara (OBS! imperativ) yttrande- och tryckfriheten. Utan detta ingen tidning och inte heller någon förening. Det verkar som om delar av denna förenings valda ledning glömt bort detta på senare tid och betraktar yttrandefrihet mera som en fråga för akademiska seminarier än en konkret politisk aktionsuppgift.

Välkommen med dina synpunkter!