Sommaren 2019 – ack, du ljuva tid! – kom de svenska fotbollsdamerna på bronsplats i VM-slutspelet i Frankrike. Den framgången var både välkommen och otippad, och för mig personligen kom den att få stor betydelse.
Inspirerad av Asllanis, Segers, Fischers, Lindahls och alla de övriga spelarnas formidabla VM-insats tog jag nämligen kontakt med fotbollstränaren Karl Einar Göransson på Tullhusgatan 28, och tillsammans med tre frejdiga kvinnor i vår bekantskapskrets bildade han och jag Orrholmens Damfotbollsförening, ODFF, onsdagen den 7 augusti. Gensvaret blev långt över förväntan. Ja, faktum är att ODFF inom kort älskades och beundrades av hela Orrholmen, inte minst tack vare den familjära och otvungna stil som kommit att bli vårt adelsmärke. Redan i slutet av september kunde vi ställa två flicklag på benen med den gamla rugbyplanen intill en av Vänerns bifloder som matcharena. Sedan har det bara rullat på.
I julas dokumenterade jag samtliga våra förehavanden under perioden augusti–december 2019 i text och bild. Det blev, måste jag tillstå, ett ganska påvert och intetsägande dokument på två-tre A4-sidor och knappt 8.000 tecken. För att roa mig själv byggde jag därför ut texten till 20 sidor och cirka 60.000 tecken, där jag lät vårt representationslag – A-laget – på rent och oförfalskat Åshöjden-maner krossa allt motstånd och forsa fram genom seriesystemet för att slutligen nå damallsvenskan 2026 och spela Champions League-final mot franska PSG året därefter. Efter att ha satt punkt på trettondagsaftonen sände jag mitt alster till sex-sju renommerade förlag med en diskret förfrågan om skildringen kvalade in som utkast till en bok. Manuskriptet döpte jag till ”Agnes Månsdotter Crusoes känsliga vänsterfot” efter vår klart ljusstarkaste stjärnspelare.
Några svar fick jag dessvärre inte. Det hade jag väl heller inte räknat med. Men så plötsligt hände det: klockan 09:50 den 9 april – skärtorsdagen – blev jag uppringd av en lektör på förlaget Polaris, Eva-Lisa Strandell, som påstod sig ha läst min text om inte med odelad entusiasm, så i vart fall med betydande sympati. Hennes erbjudande lät som ljuv musik i mina öron och löd som följer:
”Om du kapar inledningen men broderar ut själva Åshöjden-storyn till 60–70 sidor, så betalar vi gärna 85.000 kronor för alltihop, förutsatt att du bibehåller tilltalet, klangfärgen, tonläget och den språkliga formen. I så fall blir det jättebra.” Jag tackade JA utan en sekunds tvekan. Vad annat kunde jag göra?
Som de flesta genast inser, finns nästan inte ett sant ord i den ovanstående berättelsen – frånsett att det svenska damlandslaget faktiskt lade vantarna på bronset i Frankrike. I övrigt rör det sig om påhitt.
Men om jag insisterat på att alltihop var bokstavligen sant, så hade konsekvenserna gissningsvis blivit rätt beskedliga. Bara jag själv och mitt goda namn och rykte skulle ha tagit skada den dag som lögnen och bedrägeriet inte längre gick att förneka. Belysande exempel i denna fabuleringsgenre är enkla att finna: Poeten och akademiledamoten Kristina Lugn försäkrade i unga år att hon var ”oäkta” dotter till estradören och komikern Martin Ljung. Den förre vänsterledaren Lars Ohly uppgav å sin sida att han i tonårsåldern spelat fotboll med Nacka Skoglund. Varken det ena eller andra stämde, men falsarierna var kanske inte så mycket att uppröras över. Men visst finns det grader i lögnhelvetet. När Bill Clinton för 22 år sedan förnekade allt samröre med fröken Lewinsky passerade han onekligen en gräns.
Emellertid finns lögnare av helt annat slag. Alla minns vi den Spanien-födde juristen Jesus Alcalá, som gjorde strålande karriär i journalistbranschen med DN som viktigaste plattform och blev allmänt känd och uppskattad för sin moraliska oantastlighet, sanningskärlek och redlighet. I åratal framställdes han som den Jesusgestalt han var och passade förträffligt i rollen som vårt kärnsvenska rikssamvete – tills allt plötsligt briserade en dag. Det visade sig då att Alcalá gjort sig skyldig till bedrägeriförsök i miljon-klassen genom att lägga rabarber på SIDA-pengar avsedda för ett biståndsprojekt i Paraguay.
Samtidigt uppenbarades åtskilligt mer än så. Bland annat framkom att Alcalá uppgraderat sitt CV med falska akademiska meriter och studieresultat. I bilden ingick också att han, vid ankomsten till Sverige, påstod sig vara politiskt förföljd och tidigare utsatts för tortyr av Francos hemliga polis. Vidare lät han mot bättre vetande förstå att Niceto Alcalá-Zamora – en gång Spaniens demokratiskt valde president – var hans farfar. Vem som i sin tur är Jesus far känner vi ju alla till…
Jag utesluter inte att Alcalá hade, och har, aktier i mytomanifacket. Men det kan också förhålla sig så att han kort och mindre gott blev fartblind efter alla år av ampla lovord och publika succéer. Har man en gång slagit in på den breda vägen, så ligger det nära till hands att fortsätta i tangentens riktning.
Den tyske arkitekten och rustningsministern Albert Speer (1905–81) var en av de många nazikoryféer som ställdes inför rätta vid krigsförbrytartribunalen i Nürnberg 1946. Där och då lade han grunden till sin livslögn. Det gjorde han genom att erkänna sig skyldig på ett flertal åtalspunkter men även genom att konsekvent bestrida all kännedom om nazismens mord på sex miljoner judar. På det viset dömdes han inte till döden men väl till tjugo års fängelse i Spandau. Frihetsberövad läste han där mer än 5.000 böcker – stora delar av världslitteraturen –, skrev 25.000 brev (i snitt 3,4 per dag) och vandrade totalt 31.936 kilometer längs en 270 meter lång motionsslinga.
Men utan tvivel kände han alltför väl till det öde som blev judarnas, vilket Gitta Sereny dokumenterar på drygt 800 sidor i sin monumentala Albert Speer och sanningen (Bonnier Alba, 1997). Epilogen blev stilenlig. Fyllda 75 förälskade sig sexbarnsfadern Speer för första och enda gången i sitt liv. Han avled som sig bör den 1 september, på 42-årsdagen av krigsutbrottet, i armarna på sin unga älskarinna i ett hotellrum i London.
Olof Palme stod vanligen på god fot med sanningen. Ändå är det ställt utom tvivel att han ljög ganska ogenerat under IB-affären och några år senare även under Geijeraffären. Med travestin ”snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior” fick han de flesta med sig, trots att promemorian ifråga var så oantastlig som den kunde vara.
I fallet IB kände sig Palme antagligen tvingad att förbigå åttonde budordet; alltför mycket stod där på spel. Men varför skulle han till varje pris försvara Lennart Geijers handel och vandel?
Ännu en av rikets statsministrar, Per Albin Hansson, kan enkelt beslås med lögn. ”Sveriges beredskap är god”, intygade Per Albin inför andra världskriget. Det lät sig sägas. En uttjänt traktor på Ränneslätt, en påse med tomhylsor i Boden och ett par oborstade marschkängor på I4 i Linköping var allt vi hade. Oftast är det fel att ljuga. Men jag är glad att excellensen Hansson sade vad han sade.
Per Albins ord om den ”goda beredskapen” har alltid missförståtts. Han avsåg inte den militära utan den civila beredskapen, den som gradvis avvecklats i Sverige efter kalla krigets slut.
Du måste logga in för att kommentera.