Fredagen den 3 juli 04.20. Jag har haft en dröm, som jag fortsätter att leva i. Jag vill skapa en teater, som vi lever i. Ute är det +11,3 och regn. På Facebook fick jag några svar igår från folk som ville att jag skulle fortsätta att skriva, fast jag egentligen inte vill. Bland annat skrev en ”Bror sommaren är inte slut. Värmen kommer tillbaka kanske bara lite mildare. Jag har saknat dina rapporter. Varför ska du sluta med FB?” Det här är ett försök till svar.
Det finns det som är viktigare. Inte ens ”Fridays For The Future” finns längre på stan. Inte heller ”Nej till Nato”. Det är som att all kamp flyttat in i ensamcellerna. Det är bara jag som är ute med Folket i Bild på stan, men utan köpare. Men där möter jag andra, som säger att de måste gå ut, för att se levande människor, får intressanta samtal. På Hertsön träffar jag för sista dagen människorna som arbetar med ”Summer Vibe”. De gör ett bra arbete i solen, som nu får regn och de får flytta in. Där har barn och ungdomar fått ha roligt. De är ju vår framtid. Men har inte även vi som är äldre en samtid?
I min dröm om min teater står vi med en spade på en torvmosse och gräver fram torv i block, som tegel för att bygga ett hus. Tankarna går till den tid för några decennier sen då man började med torvbrytning utanför Kiruna och på andra platser i landet. Pågår den fortfarande? Räknas förresten torven till fossila bränslen eller är den ett mellanting?
I drömmen, som redan börjat suddas ut går vi på scenen och fortsätter vårt bygge med annat material. Är det ett sätt att återvinna sopberget? Och i samtalet har vi repliker från det förgångna och nya. Allting är nytt vid varje föreställning och uttalas med magstöd, som vi fått lära oss inom Hertsöteatern. Vi har ingen regissör, eftersom vår verklighet inte har någon regissör om det inte är Gud som håller i taktpinnen.
Vi finns där som oss själva. Vi har även musik, där min vän Rune kommer med sin ståbas. Vi har gamla och nya sånger och medan alltfler kommer in på scenen blir framtidshuset större.
Jag inser att allt detta är en del av mitt en gång påbörjade framtidsbygge. Det är därför, som jag än en gång lägger ut min bild som jag gjorde 1976 för de människor som tvingades flytta söderut och som sen trycktes upp som affisch till stöd för Norrlandsbulletinen. Det är nämligen så, att: ”Det är vi som bygger landet med våra händer och fötter”.
Det är vi som bygger landet med våra händer och vår rygg, vill jag minnas att Fria Pro sjöng på den tiden det begav sig. Jag tillhör den generation som sitter hemma i karantän i egenskap av skör och extremt hotad av covid-19. Är tacksam för att jag inte befinner mig i något äldreboende där riskerna att hamna i livets slutskede är överhängande.
Det är trist att inte kunna röra sig fritt utanför lägenheten och prata med folk ansikte mot ansikte. Nu är dator och telefon enda kontaktkanalerna och det är en dålig ersättning för fysisk gemenskap. Men hellre det än ingenting alls. Bror har ju sina söner att prata med. Jag bor ensam. Väntar med stigande otålighet på den dag när jag och mina vänner blir utsläppta ur vårt fysiska fängelse. För ett fängelse är det även om vi kan gå promenader och stämma möte med vänner inom gångavstånd och på säkert coronaavstånd.
Vi får hämta styrka ur fina minnen och kontakten på distans med kompisar som eldar under sin vrede i protest mot tillståndet i världen.
Kampen går vidare, Bror!
Britta R!
Jag hade glömt bort att jag skrivit det här, även om jag har gott minne. Jag fann det av en tillfällighet, när jag skulle söka något om Norrlandsbulletinen.
Du måste logga in för att kommentera.