Det nödvändiga perspektivskiftet

0
483
Foto: Nicklas Thegerström

Med Rapport från kinesisk by (1963) anses Jan Myrdal ha fått sitt genombrott som författare. Det kan säkert stämma. Känd för en bredare allmänhet och även läst av samma breda allmänhet är dessutom Myrdals Barndom (1982) och ytterligare några verk i samma ’jag-boks’-genre.

Barndom är tveklöst nummer 1 i en serie om sex-sju så kallade jag-böcker för att nu använda Myrdals egen term. Emellertid finns även en bok 0 (!) i denna jag-svit. Den boken är helt central för var och en som önskar fördjupa sig i JM:s utveckling och politiska tänkande, men dess tillkomsthistoria är ganska komplicerad. Så här ser denna historia ut:

År 1962 sände Myrdal ut en liten bok med kortare prosastycken, Rescontra, med underfundiga, smått anekdotiska och i några fall ganska så bagatellartade texter, som återger drastiska episoder från hans eget liv. Två år senare, 1964, utkom JM med en avsevärt tyngre och mer ödesmättad roman, Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, som blev mycket uppmärksammad och omdiskuterad. Med dessa bägge arbeten som grundval och utgångspunkt fogade Myrdal ihop samlingsverket Confessions of a Disloyal European (1968). Den boken skrevs på Kuba och fanns länge enbart på engelska språket. Men 1983 översattes den till svenska, av Jan Stolpe, och erhöll då titeln En illojal europés bekännelser (Norstedts).

De två sista dagarna i september läste jag denna bekännelseskrift för andra gången i livet och blev då påmind om att JM ingalunda biktar sig på de 245 sidorna utan ”bekänner sig till” något och dessutom resonerar grundligt om de intellektuellas moraliska och politiska ansvar i en brutal och många gånger ond värld.

Redan som beläst och brådmogen 14–15-åring bekände sig Myrdal till kommunismen. Efter en sejour på Värmlands Folkblad i Karlstad hösten 1944 ångade han vidare till Göteborg och sedan till Oslo. Där gick han i terapi hos den i Norge välkända fredsaktivisten och psykiatern Nic Waal (1905–60) och blev på köpet, enligt egen utsago, ”slutligen människa”. Året var 1946, JM hade fyllt 19, levde på nyponte och kupongfria skeppsskorpor i väntan på gåvopaket från Sverige. Han skrev också mängder av dikter som ingen ville trycka.

Nic Waal och Oslo blev en vändpunkt, en avgörande sådan, men fem års mer eller mindre oavbruten vistelse i Asien i nästa tidsvända framstår som än mer bestämmande för Myrdals syn på världen. Han och Gun Kessle hade lämnat Sverige och reste vida kring i både Afghanistan och Indien, senare även i Kina. ”Asien kastade om alla mina perspektiv”, tillstår JM. ”Det var i /den afghanska staden/ Herat jag blev medveten om att jag var illojal mot Europa.” Ja, lojalitet mot Europa, och därmed mot USA, kom han att uppleva närmast som ett brott.

Att behålla tidigare värderingar och det gängse europeiska perspektivet skulle ju i praktiken innebära, understryker Myrdal, att bejaka ”vit överhöghet, kolonialism, imperialism och fortsatta krigsäventyr”. Det är givetvis uteslutet. Alla uppriktiga människor och självständigt tänkande individer borde i stället stöpa om sig själva, bryta ner det etnocentriska västperspektivet och konsekvent solidarisera sig med de förtryckta och med jordens fördömda. Allt annat innebär ett bottenlöst svek.

Den av Myrdal deklarerade grundhållningen är inte bara sympatisk; den är också verkningsfull. För ca 50 år sedan var vi åtskilliga som hjärtligt instämde med honom i ord såväl som i handling. Före, under och något tiotal år efter Vietnamkriget hade JM ikonstatus inom den svenska vänstern och dessutom högt anseende på många håll även i borgerliga kotterier. I åratal skrev han om allt mellan himmel och jord i både DN, SvD, Expressen förutom självfallet i Folket i Bild/Kulturfront (där han medarbetat i alla nummer under 48 år) och gav ut den ena boken efter den andra. Men efterhand kom Myrdals ’tredje världen-perspektiv’ att framstå som på tok för krampaktigt och otympligt. Som allra tydligast visar sig detta kanske i hans olycksaliga vägran att ta sin hand från Pol Pot, röda khmererna och Demokratiska Kampuchea – men inte bara där. Redan i En illojal europés bekännelser kunde han skriva som följer:

”Vid våra skolor och universitet har lärarna och professorerna avlönats för att förfalska historien. De gör det. De gör det gärna.”

Meningar som dessa är typiskt myrdalska. De återkommer på flera ställen i hans författarskap – eller skriftställarskap, som han själv skulle säga. Den bokstavliga innebörden av den citerade sekvensen är ju att svenska pedagoger på alla nivåer med lönen som enda drivkraft ägnar sig åt historieförfalskning i sitt dagliga värv och är fullt tillfreds med det. Så förhåller det sig givetvis inte.

Däremot är det väl så att många av oss, kanske rentav de flesta, strosar fram genom tillvaron utan att närmare reflektera över hur livet ter sig för människor, vilkas betingelser är andra och avsevärt sämre än hos oss. De tar ”den sinnessjuka normaliteten i den västerländska kulturen” – uttrycket är Myrdals – för given. För dem är spelreglerna en gång för alla huggna i sten. Därför har de aldrig känt behov av, eller upplevt sig tvingade, att skifta perspektiv. Ty den enda vägens politik är allt som existerar i deras föreställningar. I den meningen, men bara i den, hänger vi oss åt förfalskning på kollektiv nivå.

En blott 19-årig flicka som aldrig får heta något annat än ”A” innehar en nyckelroll i En illojal europés bekännelser. Jag törs inte utesluta att hon är en rent fiktiv gestalt, men det saknar egentlig betydelse. I alla händelser var det lördagen den 19 januari 1963 som JM första gången träffade A i anslutning till hemkomsten från en av sina många Kinaresor. Han märkte att hon föreföll begåvad men också ”skör” (för att använda ett nutida modeord) och fick en intuitiv känsla av att A var självmordsbenägen. Hans aningar förstärktes sedan steg för steg under vintermånaderna och konvergerade mot visshet. Någon gång i mars-april ringde A upp Myrdal och ville bjuda honom och Gun Kessle på restaurang för att där tala med dem om sina problem. JM tackade artigt nej – förebärande pockande arbetsuppgifter – och föreslog ett datum längre fram. En vecka senare tog A sitt eget liv under dramatiska omständigheter. JM ansåg sig hela tiden ha insett vad som skulle ske … men hade ändå undvikit att bistå A.

Historien om A:s död är i själva verket historien om västvärldens intellektuella, sammanfattar Myrdal. ”Så som jag svek A, så har vi alltid svikit.” Vi har levt på utplundring och på skövling och varit idéernas hallickar. De båda avslutande meningarna i JM:s illojalitets-roman har åberopats åtskilliga gånger i de mest skiftande sammanhang. Jag skriver inte under på dem men citerar dem gärna:

“Vi är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask.”

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!