Det senaste halvåret…

1
915
En av de stora gropar som grävts inom 30-40 meter från Brors bostad.

Torsdagen den 18 juni är en viktig dag, eftersom det nya numret av Folket i Bild förhoppningsvis kommer ut och jag kan åka till stan för att sälja utanför Smedjan i Luleå. Nu när halva sommaren gått och vi går mot höst, kan det vara dags att summera det senaste halvåret.

Jag har många sommarminnen. Hör man småfåglarnas kvitter bättre när man blir äldre? Jag har börjat intressera mig för stadsbyggnad genom att se de stora gropar som grävts inom 30-40 meters radie från mitt hus, samt lärt mig se allt det arbete kommunens arbetare gör för att sopa grus och klippa gräs. Verksamheter som tidigare nästan bara fanns.

När jag promenerar tänker jag grönskan, gräs och ogräs. En enorm artrikedom, och jag kan en hel del namn på den grönska, som frodas, namn jag lärde mig innan skolan. Carl von Linné namngav floran på latin, en fascinerande person, liksom Lars Levi och Petrus Laestadius i Norrbotten. Vad gäller grödan, har jag motvilligt börjat rensa mitt lilla jordgubbsland, där maskrosor, smörblommor, kvickrot och även smultron, lätt tar över och konkurrerar om näringen. Förra året försökte jag utrota de invasiva lupinerna, som jag fortfarande kan finna, men även frön från lönn och rönn kan gro.

Sen har jag undrat över pandemin? Hur tar sig folk ur och kan gå vidare? Smittan kommer ju att finnas kvar resten av våra liv. Det här är bara en förvaring. Vi kan inte som i det militära ropa ”Eld upphör!” Och en del vänner säger att jag är en dålig förebild till mina söner, eftersom jag inte låser in mig. Mitt svar är fortfarande: Formellt tillhör jag inte någon riskgrupp. Vid den så kallade Spanska Sjukan fanns inget bästföredatum, TV, Radio och digitala medier. Folk dog utan intensivvård och respiratorer. Det här är nog den första pandemin som går ut i direktsändning. Och det vi måste inse är att alla dödsfall är till stor del orsakade av politiska nedskärningar i det så kallade välfärdssamhället.

Mitt största nöje under de senaste månaderna har varit att se filmen och läsa Sally Rooneys bok Normal People. Jag har verkligen blivit berörd av denna tonårskärlek. Jag har nu även läst hennes debutbok Samtal med människor. Hon är en enormt bra författare, som jag rekommenderar. Hon är född 1991 och fyllde 29 år i år. Hon gick på Trinity Collage i Dublin.

Hon prövar verkligen relationer i nutid på ett kärleksfullt sätt. Ändå säger en del vänner, att det är ”gubbsnusk”. Mycket av detta finns med i de samtal jag för på stan, där väldigt många människor insett att man behöver andas frisk luft och kunna se och prata med sina medmänniskor så länge de finns.

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. Intressant är att folk på stan kommenterar det jag skrivit t ex om den ”så kallade Spanska Sjukan”, när det var en sjuka som kom från USA.