DN täpper till truten?

Denna uppdatering gjorde konstnären Torsten Jurell på sin Facebooksida 31 december 2020. Den säger något viktigt om hur selektivt debattkulturen är i vårt land. Publicerar den här för att påminna om detta ganska orimliga förhållande.

4
396

Ur minnet citerar jag Ivar Lo Johansson: ”Det märks när Jan Myrdal är utomlands för det blir tyst i Sverige”. Kanske det inte är rätt ordalydelse, men citatet är rätt till innehållet.
Jag blev väldigt förvånad när jag i gårdagens (DN 30/12 2020) fann att Jan Myrdal inte nämndes bland de ”röster som tystnat 2020”. Jag tänkte att nästa dag kommer kanske fler ”röster som tystnat” under året att presenteras.

Men nej.

Jag är fullständigt övertygad om att även de som avskydde Myrdal, måste hålla med om att han var inte bara en ”röst” i Sverige. Han var en av de få svenska intellektuella i vår tid som var känd på många kontinenter. Att DN inte har med Myrdal är naturligtvis inget ”layout-val”, utan en politisk historieretushering som man brukar anklaga just kommunistpress för i Sovjet, Kina, Albanien…

Torsten Jurell

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. Det är lätt att instämma i Torsten Jurells nödvändiga kommentar att ”Jag blev väldigt förvånad när jag i gårdagens (DN 30/12 2020) fann att Jan Myrdal inte nämndes bland de ’röster som tystnat 2020’ ”.

    Att fortfarande bli ”förvånad” över DN:s inskränkta perspektiv och hållning är ju trots allt ett hälsotecken: än finns det ett visst hopp, till och med för DN, även om dess väg är lång och stenig.

    Att denna väg dessutom är en brant uppförsbacke framgår om inte annat av en annan del av den artikel som Torsten J citerar: Redan som inledning till DN:s minnesord över Sven Wollter kan vi läsa att ”Andra får diskutera Sven Wollters ideologiska snedseglingar…”

    Möjligen kan vi fortsätta att hoppas på DN, Sven Wollter fick ju ändå en plats däri, om än den sista, bland de 10 röster som nu har tystnat.

    Och under tiden kan vi stärkas i en insikt att medier som FiB/K behövs. Under en rubrik som t ex Röster som tystats ryms där både Jan Myrdal och andra för att göra denna tystnad öronbedövande.

    För DN och andra.

  2. När jag besökte Myrdal i Varberg förra sommaren talade vi även om hans kommande eftermäle varpå han frustade till hälften bittert, till hälften muntert: “Hah! De kommer att göra vad de kan för att trycka Gun och mig under glömskehorisonten, det är helt normalt för sådana. Därför är det så viktigt att Sällskapet och Stiftelsen säkrar bibliotekets fortbestånd!”. Något att betänka och arbeta för.

    En annan sak jag lagt märke till i texterna efter JM är den totala frånvaron rörande hans, Rune Hassners och Gun Kessles stora och konsekventa arbete med den spridda massbilden, från Chranach d ä till Kulturrevolutionens affischkonst. Ta bara de 20 halvtimmesprogrammen, “Bilden som vapen”, från 1978 till 1988 i SVT. Två av ursprungligen fem planerade DVD-skivor finns utgivna. Ett idag ihjältiget storverk.

    För att inte tala om storverk som “Den franska revolutionens bilder” (Askelin och Hägglund 1989), “Fem år av frihet” (Wiken Förlag 1991), “André Gill” (Nationalmuseum och Raster Förlag 1995), “Sälja krig som margarin” (Leopard Förlag 2005) och “När gatan tog mediemakt. Pariskommunens bilder” (Årsbok 2016 för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, Celanders Förlag). Därtill utställningskatalogerna om Lu Hsuns träsnittsrörelse under det antijapanska befrielsekriget 1931-45, Taller Grafica Popular i Mexico under 30- och 40-tal, (båda utställda på Kulturhuset i Stockholm) samt katalogen till Östasiatiska Muséets utställning om Kulturrevolutionens bildvärld. Tigandet kring allt detta är inte bara en skandal, det är en kulturhistorisk förbrytelse.

  3. Att Sven Wollter får nämnas i DN men inte Jan Myrdal är kanske inte så hoppfullt ändå. Sven var salongsfäig och utmanade inte etablissemanget trots sina “ideologiska snedseglingar”. Därmed intet ont sagt om Sven Wollter och hans insatser.

  4. Det som Pie Blume skriver ”Att fortfarande bli ’förvånad’ över DN:s inskränkta perspektiv och hållning är ju trots allt ett hälsotecken: än finns det ett visst hopp, till och med för DN, även om dess väg är lång och stenig.” vet jag inte om jag instämmer i. Det är som när man på min studenttid i Lund diskuterade hur man skulle få de gamla lindarna i Lundagård att överleva. Det som tydligt visat sig vara gammal och genomruttet måste överges. Det får inte ta energin från satsningar på det som måste komma i stället.

    Att Sven Wollter nämns beror på hans stora, stadiga och välförtjänta förankring i folkdjupet, och det går inte att dölja. Hans “vänsterism” betraktar DN som skönhetsfläckar och de går lättare att borsta bort. Om jag inte minns fel har Jan M. skrivit en del om hur den borgerliga pressen behandlade Strindberg på liknande vis.

Välkommen med dina synpunkter!