Efter HD-domen i Girjas-fallet krävs en ny rennäringslag

4
531
Sapmi, Bilden från Samiska informationscentrum. Territoriet har ingen rättslig grund utan är en ideologisk erövring från 70-talets fjärde världen-rörelse, urfolkens rörelse. Från samebyn Könkämä längst i norr ligger samebyarnas, det vill säga föreningarnas betesmarker i rad ner till Idre. De femton nordligaste är stora som landskap och störst är Sirges, Jokkmokk, nästan fyra gånger Gotland med ett 100-tal familjer. Vanligen består samebyn av 15–25 familjer. Staten har genom historien dragit diverse administrativa gränser. Det senaste är stödområde 5. Viktigast både för renskötseln och det norrländska inlandet är gränsen mellan sommarbetet i fjällen och vinterbetet i skogarna. Den gränsen rymmer det mesta av historien om statens övergrepp på samerna, svek och rofferi.

Efter Högsta domstolens utslag i Girjas-målet i januari kräver renägarmajoriteten i sametinget en ny rennäringslag för att fullborda segern i domstolen. Regeringen meddelade i juni att en utredning skulle tillsättas för en översyn av gällande lag från 1971. Direktiven kommer under hösten, har det utlovats. Då måste de i samefrågor totalt oeniga regeringspartierna bekänna färg.

Girjas sameby som i domen gavs ensamrätt till jakt och fiske kräver att få sälja rättigheterna till enskilda och turistföretag. Icke-renägarna och fjällfolket i norr förlorade med domen sina rättigheter till jakt och fiske, därför ställs nu flera av samevärldens konfliker på sin spets. Karl-Gustav Köhler ger en bakgrund och reder ut de mest brännande frågorna.

I. Rennäringen

Filmaffisch från en tysk version av filmen Laila från 1958

I snöstorm flyr familjen undan ylande vargar. Pulkan störtar utför ett stup. Föräldrarna dör. Patriarken Aslak, spelad av filmens store Edvin Adolfsson, hittar den nyfödda dottern oskadd och uppfostrar henne till sin ögonsten.

Norska romanen om Laila är filmad många gånger. Dramatiskt värre blir det när Aslak förstår att Laila inte är same. Hon kramar vädjande sin vita renkalv, medan Aslak kämpar en inre strid. Förkasta henne eller inte? Han gör det inte.

Så är det i äldre familjer i Norrbottens fjällvärld. Nybyggare och samer finns i varandras släktträd, också i mitt. Jag ärvde ett renmärke, lekte, tävlade och slogs på nomandskolans gård i Gällivare och var klasskamrat med rektorns son.

Rennäringens skräckscenario
Rennäringen skulle idag gå back i de flesta familjer utan storsamhällets stöd. 15–18 procent av renarna bedöms rivas varje år, kalvar upp till 30 procent. Senaste snövintern betalade staten ut 47 miljoner i ersättning, 50 procent mer för kalvar. Ett tjugotal familjer i en sameby kan få dela på ett par miljoner i rovdjursersättning. I Västerbotten och Jämtland ställer rovdjuren till den största skadan och där är ersättningen relativt sett störst, upp till halva ekonomin i en genomsnittlig jämtländsk renskötarfamilj.  

Årstemperaturen i Kiruna har på 20–30 år gått upp fyra grader och ligger nu över noll. Snön och isar smälter på natten. Renarna kommer inte åt maten. Uppvärmningen drabbar dem mer än rovdjuren. I skogarna hittar man slagfält med rivna renar. I flock tar de sig ut på vägarna för att slicka i sig salt och sand. Bilförarna överraskas i det tidiga mörkret. Mellan 2.500–4.500 renar har de senaste åren körts över på vägar och järnvägar.

250.000 renar vinterbetar, 150.000 av dem i Norrbotten. Skräckscenariot är att hungern splittrar hjordarna och att de flockvis vandrar in på andra byars betesområden och drivs mot kusten och tätorterna. Svaga och utsvultna blir de lätta byten för rovdjuren. På ett par svåra år kan jagade renar förvildas. När är vi där? Vad händer då?

Renskötare och patriarker
Ett tusental familjer har renar i 51 betesområden, sammanlagt cirka 4.500 personer, varav hälften är kvinnor. Rennäringen redovisar statistiskt allt till minsta parameter, se sametingets hemsida! Bakom storsamhällets förening – samebyn – finns ett traditionellt samhälle som står inför utmaningen att följa med sin tid. De 15 stora fjällsamebyarna från Karesuando till Arjeplog drivs efter ett ett mer strikt feodalt mönster än byarna söderut. Den stora konflikten mellan renägarna och jakt- och fiskesamer är oförsonlig, främst i Västerbotten.

Möjligheterna att hitta alternativ till renskötseln i de nordligast områdena är låga, vilket drivit renägarna där till en hård militans. De leds av Per-Olof Nutti, mångårig ordförande i Könkämö sameby, Samepartiets partiledare och sedan valet 2017 styrelseordförande och något av en VD för Sametinget och den växande administrationen med ett 50-tal anställda. Till de första besluten hörde att Nutti skulle betraktas som Sapmis kollega till kungariket Sveriges statsminister och med en nästan motsvarande lön.

Högst 200 familjer lyckas leva på renskötsel. För de flesta familjerna står den för 25–40 procent av intäkterna (enligt Sametinget). I dessa familjer är man samtidigt löntagare, entreprenörer eller ledamot i Sametinget. Ofta arbetar kvinnorna i skola, vård eller omsorg. De flesta ledamöterna i Sametinget är samtidigt ordförande i samebyarna och förstås familjens juridiskt ansvariga, kallad ”renskötare”. Entydigt kan de alltså betraktas som patriarker.

Hopplös kalkyl
Härken är en kastrerad rentjur som ger några kilo mer fett än en okastrerad. I den manligaste av myter krävs att patriarken krossar testiklarna med tänderna. Kastrering av tjurar är annars starkt reglerad och förstås en etisk fråga.

En fyraårig härk har före slakt vandrat åtta gånger, en gång per år, mellan fjäll och skog, 15–20 mil varje gång. Helikopter övervakar, båt- och lastbilstransporter behövs bitvis, polisen stänger av vägar. Snöscootrar är ett måste. Kostnaderna stiger i rasande fart. Nödbetet ökar för varje år och uppgick senaste snövintern till 16 miljoner, en femtedel av det totala slaktvärdet. En gång var renskötseln den billigaste köttproduktionen, men med motoriseringen har den blivit den dyraste.

Slaktvikten har på 20 år gått ner från 30 kg till 26 kg och slaktvärdet 2019 på en härk är 1700kr. Kalkylen går ihop först från hjordar på 600–700 djur. Få har fler och de flesta har färre än 250 djur. Rennäringen subventioneras med 100–120 miljoner per år. Marknaden för renkött är lokal och konsumtionen uppges genomsnittligt till ett paket renskav per person och år.

Som det dyraste köttet i stan går det bara att sälja i Östermalmshallen och servas uteslutande på Nobelmiddagar. Hade staten tidigt stött export till ambassader och restauranger i metropolerna hade renkött idag varit lika lätt att sälja utomlands som löjromen från Sapmi. Men den borgerliga statens ambition har sedan 1800-talet tvärtom varit att strypa renägarnas chans till ekonomisk överlevnad.

Renslakten omsätter mellan 70–90 miljoner per år, fjällturismen 600–700 miljoner. Att köra danska, tyska och nederländska turister i pulka ett par varv runt tomten och sedan bjuda på kaffe med ost i kåtan bakom knuten, ger relativt sett en större nettointäkt än slitet i vinterskogarna.

“Samefotografer” med sina bilder på flickor som kramar vita kalvar från sommarens renmärkning, dramatiska bilder från höstens renskiljning och naturbilder från alla årstider och dygnets alla timmar kan finansiera universitetsåren i Umeå. Om inte helt, så räcker intäkterna från publiceringarna i alla fall att betala resor till urfolksfestivaler och seminarier i Kanada och USA.

Jag misstänker att rennäringen som kultur ger större nettovinst än som köttproduktion. Nästa generation renägare är nog tvingade att söka sig nya inkomstkällor. Fjällen är den mest lättgängliga vildmarken i Europa och med stort europeiskt turisttycke tack vare den nordiska täta infrastrukturen och mytologin om ett märkligt naturfolk. Midnattssol och norrsken är ett oslagbart bonus. Där spelas allt fler serier in för  europeisk TV. Franske stockholmaren Olivier Truc skriver deckare som utspelas i den miljön, vilka är bestsellers i Sydeuropa. Lätt att föreställa sig att det norrländska inlandet skulle vinna mycket på att öppna fjällen året runt för eko- och kulturturism, spa, yoga och meditation, och förstås skidor och friluftsliv. Redan finns call centers och europeiska biltestare som fyller Arjeplogs kassor.

Vilka entreprenör kan lockas dit? Gruvindustrin förstås! Försvinner utkomstmöjligheten för fjällfolket i jämn takt, kommer nästa generation att böna och be denna industri att komma. Flykten idag från rennäringen är stor och något av ett tabuämne för patriarkerna.

Visst skulle nya generationer i samebyarna kollektivt kunna få banklån, investera i framtida projekt i olika branscher. Men se, nej! Med den aktuella rennäringslagen från 1971 har förbjuds samebyarna att driva annan verksamhet än renskötsel. Att inte reformera hela rennäringslagen är att hålla kvar samevärlden i 1800-talet.

II. Samesamhället och politiken

Fjällsamebyarna behöver desperat hitta intäkter. Girjas sameby i Gällivare med ett 20-talet familjer och betesmarker motsvarande Hallands yta gick 2009 till domstol och krävde ensamrätt till jakt och fiske för att kunna sälja den rätten vidare till enskilda  och turistföretag. 

Rennäringslagen från 1971 ger samebyarna ensamrätt, vilket skapade en ohållbar och ibland våldsam konflikt med fjällfolket. Genom en ändring 1993 fick de icke-renägande samerna tillbaka sin traditionella rätt till jakt och fisk. Renägare hungerstrejkade då och har aldrig accepterat nyordningen.

HD-domen i januari gav Girjas samebyn visserligen ensamrätt till jakt och fiske, men inte rätt till att sälja den rätten vidare. Ingen vann, men de icke-renägande samerna förlorade alltså den rätt de nyligen fått.

Innan den första rennäringslagen kom till drev samerna så mycket handel de ville och ända ner till Stockholms marknader. På tidigt 1800-tal ströps den rätten och förbudet skrevs senare in rennäringslagarna.

Statens syfte med förbjudet för samebyarna att kollektivt driva verksamhet var förstås att hindra dem att  satsa på gemensamt jordbruk, kanske som kvinnosysselsättning. Samerna skulle ju svältas ut och inga alternativ fick ges.

Vem visste att en sån paragraf fortfarande 2020 gäller? Högsta domstolen, förstås! Samebyarna gick efter Girijas-domen genast till attack mot staten och hotade att multiplicera stämningarna mot staten. De hade förstått att skulle de utnyttja sitt jakt- och fiskemonopol kommersiellt behövdes en ny lag, vilket de samtidigt krävde.

Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde. Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag tillhöra den renskötande medlemmen.

§ 13 i gällande rennäringslag som förbjuder samebyn att driva annan näring än renskötsel familjevis:

Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde. Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag tillhöra den renskötande medlemmen.

Begreppet renskötare står juridiskt för patriarkens oinskränkta makt över familjen och allas renar. Han röstar alltså ensam och efter det antal renar familjen tillsammans har. Efter en reform på 90-talet kan kvinnor få det juridiska ansvaret. Paragrafen säger också att bara familjevis renskötsel får drivas, vilket familjerna gör i vanlig aktiebolagsform.

En del samebyar smyger runt förbudet genom att bilda bulvanföretag, mest inom turismen. Varför skulle det behövas? Varför skulle inte samebyn gemensamt få investera i projekt och driva dem?

För en utomstående är all denna juridik oklar, men har HD sagt nej till att samebyn organiserar försäljning av jakt-och fiskekort, så måste det finns något att ändra på. Blir det gjort borde andra samer få frikort utan att behöva tigga och be om det.

Ett jämställdhetkrav är att i en ny lag föra in en individuell rätt för alla att med sin röst delta i samebyns alla beslut. I ingen ekonomisk förening kan någon göra anspråk att äga andras röster, varför då i samebyns förening?

Samerna förbjudna att ”uppföra boning”
Norrlands historia är historien om en råvaruplundring, där samerna drabbats hårdast. Inflyttningen söderifrån till Norrland är inte kolonialism i sig, snarast oundviklig expansion. Varje släkt har sin egen historia. Min släkthistoria är brutal och börjar under 30-åriga kriget på1600-talet när den tyske ”experten”, hyttmästaren Hans Köhler lockades leda brytning av silver och bly i Nasafjällets gruva. Arbetskraften var samer, nästintill slavar. Flydde de hämtades de tillbaka. Den malm de hackade fram skulle bli mynt och kulor till kriget söderut.

Det har aldrig varit fråga om att assimilera samer, därför förtigs den norrländska historien. Genomgående är att samer flydde in i storsamhället när de kunde, ner till kusterna för att undgå övergrepp och misär, kanske få chans till skolgång. Filmen Sameblod beskriver precis den flykten.

Fram till 1800-talet var renägarna och staten goda handelspartners. Samerna bytte skinn mot tyg. Än idag är samernas kolt i samma blå tyg som Karl XII-krigarnas uniformer. Berätta inte det för Björn Söder!

I början på 1800-talet bröt staten denna handelspakt för att ta tillbaka den mark samerna fått och betalade skatt för. Det förbereds för en industriell revolution och Europa skrek efter de norrländska råvarorna. Skogarna måste tömmas på renar och därför skulle samerna drivas upp på fjällen i en “slutlig lösning”. Viktigt var att kvinnorna inte fick bita sig fast, för då sprack ju planen. Därför förbjöds samerna fast bosättning.

Kontrafaktiskt, hur mycket bättre hade det varit för alla ifall samer kunnat kombinera renskötsel och jordbruk i det norrländska inlandet? Påminner detta inte om USA:s behandling av sin ursprungsbefolkning, samma idé om reservat eller rent av om europeisk kolonialism och om Lundin Petroleum härjningar i Sudan?

Den rasideologi som växte fram på 1800-talet kom här till användning. Samen framställdes som undermänniska som blev lat och slö i stugvärmen och som var oförmögen att tänka konsekvent, och alltså inte förstod sitt eget bästa. I riksdagen hördes det ofta att med ”den nya tiden” skulle samefrågan lösa sig själv. Samerna var en historisk restprodukt. Från 1860-talet och långt in på 1900-talet iscensatte alltså kungariket Sverige en planmässig långsam utrotningspolitik. Ett bra referensverk här är Lennart Lundmarks Stulet land (Ordfront)

Högkyrkan var inte intresserad att ”kristna” samerna. Tvärtom deltog den på mycket modernt sätt i en psykologisk krigföring för att undergräva deras moral. Präster förstörde ”trolltrummorna” och andra kulturföremål. Man tillät plundring av gravar både av svepskälet att kranierna kom till nytta i den rasbiologiska forskningen. Utkast till ett tidigt skriftspråk brände landshövdingen i Härnösand upp. Första standardiserade skriftspråket kom inte förrän 1946, det vll säga 200 år senare, med prästen Harald Grundströms lulesamiska ordbok. Intresset saknades i Sverige och boken utkom istället i Tyskland, där blev han hedersdoktor. Absurt nog skrevs alltså första samiska ordboken på tyska.

Högerregeringen Schwartz, ansedd som Sverige första parlamentariska regering, föreslog ett åtgärdspaket 1917 för att stoppa samers flykt in i storsamhället: Samer skulle formellt förbjudas fast bosättning och att driva jordbruk. Flydde samer renskötseln tilläts de inte heller att bosätta sig i tätorterna. Samer utan renar kunde få köpa skogsrenar, såvida de försvann upp på fjället med dem.

Demokratiåret 1917 beslutade högern i riksdagen att svenskar av samiskt ursprung inte fick ”uppföra boning” i samhällena. ”Nomad” gjordes till begrepp i folkbokföringen. Icke-renägande samer skrevs in som ”övrig befolkning” tillsammans med romer. Då de flesta samer och romer saknade mantalsadress kunde de länge inte få gå i skola och fick allmänt inte rösta förrän på 40-talet.

Det äldsta och starkaste kravet från samerna var rätt till undervisning, alltså en rätt till en plats i storsamhället. Svenska Amnesty sprider idag genom artiklar och pressmeddelanden den falska bilden att samerna ”tvångsassimilerats” och att staten hindrat dem att tala samiska. Läs på, kära vänner i Amnesty!

Samisk kvinnokamp
Utredningen ”Stärkt minoritetspolitik” (2017:60) pekar på ojämställdhet i samebyarna. Förhållanden som skulle väcka starka reaktioner i storsamhället förekommer i samesamhället.

Gifter sig en renägande kvinna med en renägande man förlorar kvinnan makten över sina renar till förmån för mannen. Gifter hon sig med en man utan renar går renarna  istället till patriarken eller bröderna. Söner som gifter sig men icke-renägande kvinnor behåller ändå rätten.

Döttrar och söner måste i ny lagstiftning få samma rättigheter. Med vilken rätt skulle samebyarnas patriarker slippa följa med sin tid? Säkert kräver de att alla i familjen behandlas lika i storsamhället. Varför skulle de göra undantag i samebyn, där just de har makten?

Niejda  betyder flicka och är namnet på ”en förening för alla samiska tjejer, kvinnor och icke-binära personer”.  På sitt årsmöte 2016, alltså före #metoo, antog Niejda ett uttalande ”om våld och sexuella övergrepp inom det samiska samhället”. Där skriver man: ”Vi måste prata. Modiga människor har vågat stiga fram för att berätta om sina upplevelser”.

I juni 2918 vänder sig Niejda i ett öppet brev till Sametinget med anledning av #munmaid (#metoo) och en utbildningsdag för Sametingets ledamöter. Där skrev man följande:

“Det senaste året har kvinnor världen över vittnat om övergrepp och sexuella trakasserier genom #metoo rörelsen. Skam förvandlades till vrede och kvinnors i många fall gemensamma upplevelser kom fram i ljuset. De problem som metoo riktade strålkastarna mot är även ytterst relevant för det samiska samhället. 

Niejda skickade hösten 2016 ut ett öppet brev till sametingsledamöterna i Sverige, Norge och Finland, samt ett stort antal samiska organisationer, skolor och företag på svensk och norsk sida. I brevet tog vi ställning för nolltolerans mot sexuella övergrepp och våld i nära relationer, och uppmanade mottagare av brevet att göra detsamma. Responsen från mottagarna var mycket låg och vi bemöttes till stor del av tystnad. Vi är nu två organisationer som gått samman för att återigen lyfta dessa frågor och denna gång med förslag på hur våra folkvalda politiker ska arbeta med dessa frågor. …”

2019 kunde man läsa på Niejdas Facebooksida: ”Vi behöver fortfarande få in berättelser om kvinnors situation i Sápmi!” Lokalmedier har tagit upp detta samiska #munmaid! Inte riksmedier eller systrar söderut!

Urfolksfeminism och samiskhet
Två genusvetande professorer i Lund och samefeministen Ida Knobblock i Umeå argumenterar för en ”urfolksfeminism” i  artikeln ”Do We Need Decolonial Feminism in Sweden?” 

Dessa akademikers källor och begrepp är tydligt inspirerade av ett latinamerikanskt revolutionärt tänkande. Ju mer samekvinnor (och de inom genusvetenskapen) approprierat urfolkstanken, desto mer diskriminerade och koloniserade tvingas de känna sig i storsamhället, för att i egna ögon vara autentiska.

Denna urfolksfeminism skulle stå över västerländsk feminism, menar de, därför att västerländska feminister tolkar allt genom en falsk ”postkolonial lins”. Den vanliga feministiska kampen får alltså stå tillbaka för kampen om en samisk tillhörighet. Här betraktas samerna ungefär som en isolerad minoritet i Centralamerikas djungel eller asiatisk uppe i bergen för 100 år sedan.

Storsamhällets feminister har bara kunskap ”om den Andra”, men inte kunskap ”med den Andra”.  En ”avkoloniserande läsning” krävs för att kunna dela upprorspotentialen hos samerna. Dessa akademikers källor och begrepp är tydligt inspirerade av ett latinamerikanskt revolutionärt tänkande. Ju mer samekvinnor (och de inom genusvetenskapen) approprierat urfolkstanken, desto mer diskriminerade och koloniserade tvingas de känna sig i storsamhället, för att i egna ögon vara autentiska. Du finner urfolksfeminismen som ett mini-fenomen i främst Lund, Umeå och på Södermalm i Stockholm.

Vem tillhör då det urfolk grundlagen nämner, alltså vem är same? Språket är ett av de fem erkända minoritetsspråken. Tre-fyra av dem hörs på Storgatan i Gällivare, något mindre än förr. I delar av Norrbotten är de dessutom majoritetsspråk. Så anknytningen till språket är ett bra kriterium. Ett andra kriterium kunde finnas i sametingets röstlängd. Men renägarmajoriteten driver sedan 2017 militant på utrensning bland icke-renägande samer. Utrensade skulle bli före detta samer. Till slut finns bara det absoluta kriteriet kvar: Same är den som känner sig som same.

Baksidan av det är att yngre personer med samebakgrund riskerar i ett sökande efter samiskhet att idyllisera den gamla feodala patriarkala ordningen, precis som urfolksfeministerna. Att tillhöra ett urfolk och dess kulturelit i ett slags queerblandning kan bli svårhanterat i sociala mediers profiltänkande. Unga kvinnor har vittnat om att tävlan i att vara mest same upplevas som en press.

Kulturellt uppvaknade
Ett reellt samiskt-kulturellt uppvaknande i bildkonst, film, teater, arkeologi och språk är tydligt sedan några år. Typiskt nog hade flera först framgångar utomlands, innan kultursidorna uppmärksammade dem i det svenska storsamhället. Till nyligen köpte SVT norska sameprogram, idag producerar man själv en ungdomlig talkshow på blandad samiska och svenska.

9.000 talar samiska, sa expertisen 2004. Idag talar 800 lulesamiska, 700 sydsamiska och ett par tusen svenskar och norrmän nordsamiska. Endast 45 procent av Sametingets ledamöter talar samiska, uppger de själva. I de fem sameskolorna lär sig 180 elever språket. 500 elever i landet har rätt till modersmålstimmar, men få utnyttjar det. Det samiska språken är på väg ut, tyvärr!

Samiska Språkcentrum i Tärnaby-Östersund kämpar att lansera nya utbildningar och får förfrågningar om ord- och  nybörjarböcker för vuxna. Inga riktiga finns. Deras app på lulesamiska uppger att snabel-a heter sejbak-a. Grammatiken är svår som finskans, men ingen finns på svenska. 22-årige studerande i Uppsala Olle Kejonen surnade till för några år sedan och gjorde själv en verbsamling med böjningsmönster, en pionjärinsats och en samling – fri på nätet!

III. Historien, sanningskommission, urfolksdeklaration och framtiden

Vem var Carl Lindhagen? Han var Riksdagledamot för tre partier – först liberalerna, sedan socialdemokraterna och slutligen vänstersocialisterna. Han var pacifist just när vänstern överallt svek i fredsfrågan och var tidigt i strid mot träpatronernas skogsröveri (baggböleriet) som drabbade de små norrländska skogsbrukarna. Han var Stockholms borgmästare i nästan 30 år.

Tillsammans med sin syster Anna Lindhagen engagerar sig juristen Carl Lindhagen från Katarina på Södermalm också för samernas villkor. 1898 och 1900 motionerar han för avskaffande av alla hinder för samer och tillåta dem att få ägna sig åt vad de vill.

Aldrig senare har vänstern eller liberalerna motionerat om något så revolutionerande. Med en ny utredning och i bästa fall ett regeringsförslag, så får riksdagen snart chans att backa upp Lindhagens vision och rösta bort paragraf 13 i rennäringslagen, ge samebyarna full näringsfrihet och öppna den skandinaviska fjällvärlden för alla i god nordisk anda.

Vem var då Elsa Laula? En samekvinnan, född 1877 i Vilhelmina, Västerbotten av renskötande föräldrar, pappan var norrman.

Hon kämpar sig envist till en realexamen, reser till Stockholm och utbildar sig till barnmorska på fattiga Södermalm. I Stockholm kommer hon in i radikala kvinnogrupper, umgås med Carl Lindhagens syster Anna, socialist och rösträttsaktivist.

I samekåtan på Skansen bildar hon 1904 tillsammans med en grupp andra samekvinnor – nästan underjordiskt – den första sameföreningen. Hon gifter senare till sig efternamnet Renberg och får sex barn. Hon dog vid 54 års ålder i tuberkolos. Laula var samevärldens största agitator.

1904 kommer också hennes 30-sidiga stridsskrift ut på ett Stockholms-tryckeri: Inför lif eller död? : Sanningsord i de lapska förhållandena. Det är en beskrivning av det hemlösa sameproletariatet som sålde sin arbetskraft för mat och sovplats i stallet. Hennes stridsrop:  Låt oss organisera oss för att bli ”ett intelligent och framåtsträfvande kulturfolk!” När hon såg ”nödpengar” till samerna gå till samhällens andra fattiga skrev hon ironiskt att tydligen hade ”kaukasier blivit mongoler”, det vill säga de vita i kommunerna blivit samer! Den idag etablerade språkavslöjaren, retorikern Frida Buhre belyser i en utmärkt masteruppsats från 2010 hur Laulas agitation mottogs och hur samernas politiska rörelse 1903–07 bemöttes i pressen.

Laulas krav var att samerna skulle få tillbaka de betesområden staten stulit, slippa statens järnhand över rennäringen, få rätt till fast bosättning och utbildning. Pressen ville helst tiga ihjäl Laula, men provocerades av hennes agitation. Den borgerliga pressen var så säkra på att samefrågan med tiden skulle få “en slutlig lösning” genom att helt enkelt försvinna, att när det ännu inte skett in på 1900-talet sågs det bara som en förarglig försening.

Sagoförfattaren Vilhälm Nordin drev tesen i olika artikelserier att samer var ett opålitligt folk och Laula en humbug. Han ironiserade att han själv kunde anklagas för att vara en ”lapputrotare”. Nordin och andra angrep ”blandäktenskap” med argumentet att frukten blev ”nordiska mestiser”.

Laula reste runt och bildade sameföreningar i både Sverige och Norge. Tillsammans med en kvinnoförening organiserade hon det första nordiska samemötet i Trondheim 6 februari 1917. En tredjedel av de 150 deltagarna var kvinnor. Den dagen har blivit samernas minnesdag i Norden och Ryssland. 1918 arrangerade hon ett landsmöte i Östersund och där bildades Lapparnas Centralförbund. Hon motarbetades allt mer av samiska patriarker och på 20-talet flyttade hon till Norge.

Elsa Laula Renberg borde idag vara en folkrörelseikon, värd att gestaltas i en samisk ”Fru Frimans krig”, alltså den kvinnomiljö där hon umgicks i när allt började. Laula måste vara den självklara inspirationen för en feministisk ny samelag, en riktig Laula-lag.

Dagens samepolitik, vart är den på väg?
Riksdagen beslutade om att införa ett Sameting 1993. Det innebar att den bit för bit delegerar länsstyrelsens makt i samefrågor till detta nya forum. Sametinget kan bäst förstås som ett  lokalt statligt verk som styrs av den majoritet som väljs vart fjärde år. Sametinget får varje år be riksdagen om pengar. Staten betalar alltså Sametingets och myndighetens verksamhet och står därför under Riksrevisionen och JO:s kontrollmakt. Medbestämmande är FN-kritikens nyckelord. När samerna gått med på att bli ett statligt verk, vilken form av ett reellt medbestämmande är möjligt? Mer makt åt Sametinget förutsätter dock en egen beskattningsrätt. Vill samerna beskattas av Sametinget? Jag skulle inte tro det!

MPs tidigare sameminister Alice Bah Kuhnke och nuvarande ministern Amanda Lind har uttalat sig vara för både ILO-konventionen och den Nordiska samekonventionerna. Socialdemokratin skjuter i det längsta upp ställningstaganden i samefrågor för att undvika intern splittring. Regeringens linje är alltså att MP är för ett både-och och S för ett varken-eller! Det betyder att i arbetet för ny lag är samesamhället alla viktiga frågor upp till granskning och debatt.  Det ger ett bra tillfälle för en progressiv opinionen att skaffa sig kunskap i samefrågor och kräva att resterna av 1800-talets kolonialism slutligen rensas ut.

Sanningskommisionen
I det samiskt-kulturella uppvaknandet ligger ett krav att rädda samekulturen i vidaste mening och dokumentera det som tystats. Sommaren 2019 begärde Sametinget att regeringen skulle finansiera förberedelser för en oberoende sanningskommission

Kommissionens arbete får emellertid inte fastna i anekdoter och tidlösa bilder om övergrepp utan måste tydliggöra den svenska statens rasgrundade ideologi och den politik som löpt genom historien i övergreppen mot samer och romer. Kyrkan har i en vitbok med cancel-kulturens ord “outat” sig själv som en djup syndare, men inte förklarat i vad frestelsen bestod. Svaret: Naturligtvis hade den anslutit sig till en fascistoid raslära. Den borgerliga staten koloniserade Norrland för en råvaruplundring med samma lära. 20-talets försök att med skallmätning som pseudo-vetenskaplig grundbult etablera en officiell svensk raslära var inte ens det sista försöket, för sedan kom ju det svenska 30-talet med rasläran i en folkhemsvariant.

Ratificera vad?
I arbetet för en ny lag aktualiseras frågan om att ratificera antingen FN:s ILO-Konventionen 169 från 2007 om urfolks rättigheter eller den Nordiska Samekonventionen från 2017 som avskaffar nationsgränserna för renskötseln på Nordkalotten.

Renägarna i Sametinget kräver att ILO-konventionen blir svensk lag. De är helt emot emot  den Nordiska samekonventionen och anser att den vore ”en katastrof, en fortsatt kolonisering av Sapmi” (Samefolket 4/17). Icke-renägarpartierna är däremot för. Oförsonligheten mellan lägren paralyserar Sametinget och båda lägren känner sig övergivna av regeringen. Utsikterna att komma överens i arbetet för en ny lag är små. Kanske det inte blir någon ny lag? 

2015 tog riksdagen upp ILO-konventionen. MP, S och hela Alliansen röstade emot en ratificering, trots att MP profilerat sig i frågan. Vänsterpartiet röstade ensam för.

Renägarna i Sametinget har uttryckt sin tolkning av ILO-konventionen i brev till riksdagens ledamöter i februari 2017 på följande sätt:

”Deklarationen förpliktigar staterna att erkänna att samerna är ägare av Sápmi och naturresurser. Samisk mark kan inte längre användas (…) utan att samerna gett sitt oberoende samtycke. Vi förväntar oss nu att Sverige initierar en process så att marker som konfiskerats under kolonisationen återlämnas. Går inte staten med på det måste den ge ”rättmätig kompensation för mark, territorier och naturresurser som tagits i bruk utan samtycke”.

Renägarmajoriteten – 17 av 31 ledamöterna i Sametinget och med 2.800 röster i valet 2017 – kräver alltså att riksdagen ger dem vetorätt för att kunna pressa riksdagen på pengar till samebyarna för alla befintliga vattenregleringar, malmbrytning och framtida exploateringar av marker inom hela renbetesområdet, halva Sverige. Desperat argumentation, och helt lönlös!

Den Nordiska samekonventionen skulle innebära att Nordkalotten öppnas för alla och att nationsgränserna för renskötseln suddas ut. Det skulle i god nordisk anda innebära en återgång till tiden före Norges och Finlands självständighet. Svenska renar kunde då sommarbeta i de norska fjällen och de norska renarna vinterbeta i de svenska skogarna. När Norge och Finland satte stopp för svenska renar räckte betesområdena norr om Kiruna inte längre till, vilket från 20-talet ledde till tvångsförflyttningar söderut av hjordar.

Allt gick fel! Förflyttningar till grannarna i Jokkmokk och Gällivare gick hyggligt, men traumat i det samiska kollektiva medvetandet rör det svensktalande Västerbotten. Dit förflyttades enbart samisktalande analafabeter. De fick ta över andra renägares betesmarker, vilket ledde till konflit förstås. Med ett pennstreck löste länsstyrelsen det. De drabbade fick veta att de förlorat sin rätt till renskötsel. Så där bara! Sedan dess pågår ett syskonskrig i Västerbotten. Om detta berättar Elin Anna Labba i sin mycket uppmärsammade Herrarna satte oss hit (Norstedts, 2020)

FN:s fördömande
Varje år kritiserar FN-kommittéen mot rasism (CERD) Sverige för diskriminering av samerna. FN:s särskilda rapportör för urfolksrättigheter, Victoria Tauli-Corpuz från Filipinerna uttrycker att ”skyddet för samiskt självbestämmande fortfarande är svagt” och manar ”den svenska regeringen att reformera lagstiftningen så att den går i linje med internationella människorättsnormer”.

Bakom det senaste årets FN-kritik ligger Saudi-Arabien, Qatar, Ungern, Turkiet under Kinas ordförandeskap. FN förlåter inte att riksdagen vägrar ratificera ILO-konventionen 169. Detta är ett tillfälle för dessa medlemsländer att bräcka präktiga Sverige i grenen mänskliga rättigheter. Skulle en ratificering gynna hela samekollektivet eller enbart de renägande samerna? Det är frågan som måste få ett svar.

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. Jäkligt svår fråga. Den övergripande samlande frågan om ILO-konventionen. Känns som hela samiska framtiden vilar i frågan. Patriarktillståndet en intern samisk fråga, ändå mycket intressant. Hela artikeln sjuder av motsättningar. Mycket att diskutera.

  2. Är motsättningarna mina eller ligger de i verklighetens tillstånd? Förtydliga. Diskriminering eller rent fysiska övergrepp är inte en “intern fråga” för någon miljö. Kotka, har du samma syn på t ex religiösa sekter, idrottsmiljöer? Bara man är i en tillräckligt sluten miljö, har man “immunitet”?

  3. Intressant text min kommentar två innebär att jag vill lyfta blicken till ILO konventionen som beskrivs som radikal, ja för patriarkerna de stora renägarna men inte för samer i allmänhet som skulle ha större nytta av en Nordisk konvention tvärs över gränserna och ge möjlighet till en breddning av begreppet samarbete över gränserna och i Nordkalotten.

  4. Låt oss analysera kontrafaktiskt vingslagen i det norrländska inlandets historia. Med råvaruplundringen såg man renarna som ett hinder och med en raslära samerna själva som ett skräpfolk som skulle bort. Hade ”den nya tiden” tillåtit samerna att bli bofasta, få ägna sej åt jordbruk, småindustri och handel hade a) antalet renar sjunkit i takt med förbättrad hushållsekonomi och b) samerna själva varit motorn i inlandets utveckling. Det har alltså visat sej att plundrarna som trodde sej ha begripit den nya tiden helt missat dess dynamik av ren girighet. Elsa Laulas vision 1904 var just att samefolket skulle kämpa för det bästa i den nya tiden; utbildning, sjukvård, familjepolitik. Vara ”ett framåtsträvande folk”. Läs hennes 30 sidor!

    I 40 år har jag i Stockholm hört vänstern (också i riksdagen), Amnesty och MR-industrin leva i en fantasi att samefolket ”tvångsassimilerats” och solidaritet idag alltså bestå att skicka dem tillbaka till ett naturtillstånd. Var de nu befinner sej, alla. Nordiska Samekonventionen är inspirerad av de vettigare idéerna i Norge och skulle tillåta den resurs fjällvärlden är att utvecklas. Förslaget har patriarkerna i fjällsamebyarna redan sänkt genom effektiv lobbying. De vill ha ensamrätt till fjällvärlden och sälja ut den för egen vinning.

    Om detta handlar striden om en ny samelag.

Välkommen med dina synpunkter!