En onödig klass

3
470

Harmen är störst där man trodde att belåtenhet borde frodas. Harmsen medelklass, som har så den reder sig, anser att den dagligen berövas fördelar som mindre behövande, alltså sådana som försörjs med skattemedel (byråkrater och bidragstagare), lägger beslag på.

Denna medelklass, i vart fall den del som kommer tills på ”sociala medier”, är påfallande vulgär och vårdslös med orden. Det är svårt att känna igen sin vänkrets, sina gamla skolkamrater, sina affärsbekanta bakom deras ord. Man måste undra om den harmsna medelklassen, duktig i egna ögon, aldrig umgås med de mindre behövande, oftast mindre belönade, som eventuellt har lika stor anledning att känna bitterhet, dessutom känna sig förbigångna eller osedda.

En socialsekreterare, en som anses inte kunna försörja sig själv utan att dela ut försörjningsbidrag åt andra, är sällan harmsen (inte heller belåten), tvärtom missmodig, och hon skulle själv aldrig räkna sig till någon medelklass. Hennes arbete uppskattas som regel inte efter förtjänst; hon har små möjligheter att utföra det på ett sätt som hon själv skulle vilja. Låst i lagar och förordningar, av kommunala budgetar. Det hon tjänar genom att avlönas ligger på en nivå som är anständig men inte mer.

Denna människa, som de harmsna utsätter för hån, orkar inte håna. Också läraren viker undan, när han ställs i skottgluggen. Han lider av bristande stöd i sitt viktiga värv. Det händer att han går i förtid. Men harmsen? Desillusionerad.

Harmen kan vara det som återstår när man inte vill ta något ansvar. I den sociala medvievärlden kan någon vara hur ansvarslös som helst utan att riskera efterräkningar. Denna värld passar perfekt en person med besparingar och andra tillgångar som har ett behov att avreagera sig och vill fylla ut tiden men aldrig har lärt sig att föra dagbok, aldrig lärt sig självrannsakan.

Som vi vet utspelas här också hämndaktioner, stämplingar. Uppblossande utslag av ackumulerad vrede, med tragiska skadeverkningar i enskilda fall, men de skadar också den kollektiva självrespekten. Disciplinerad återhållsamhet är inte att förvänta. Det är som en lustresa där du kan tillåta dig vad som helst. Alla har inte råd eller lust att göra sådana resor. Här kommer skillnader i dagen.

Den harmsna medelklassen har fått friskolor och åtskillig annan frihet, men det räcker inte. Mycket vill ha mer. Sådana önskemål går inte alltid att framföra i städade rum, eftersom de lätt kan uppfattas som någonting bortskämt, för att inte säga vanvördigt.

Den obehärskade retoriken och det gälla tonläget retar nog egentligen få, eftersom de flesta vänder ryggen till, men det kan bli spridningseffekter ändå. Förnedringströskeln sänks, allmänt ”olämpliga” tankar får svårare att tränga fram. Och kanske tvingas man tillgripa förskönande omskrivningar, allegorier, i en situation där satiren har blivit plump och gått miste om mycket av sin ursprungliga verkningskraft, som är konsten att balansera längs en osynlig gräns eller en gräns som upptäcks först i efterhand.

Harm är en motsats till uppoffring. Man kan således inte förvänta sig att den harmsna medelklassen, sprickfärdig av ressentiment, skulle vara beredd att ge en extra krona till landets försvarskraft – som bör vara en kollektiv ansträngning – om den inte själv tjänar på det (exempelvis som underleverantörer till krigsindustrin). Den är inte beredd att ge upp ett öre av världens mest generösa föräldraförsäkring för samma ändamål. Den anser sådant vara stöld.

Den anser, på fullt allvar, att det gemensamma bästa bestjäl dem. Den är världshistoriens minst altruistiska klass. Den vill ha så långa utlandssemestrar som möjligt, ett behagligt liv, drinkar i överflöd.

Någon plikt gentemot helheten påtar den sig ej. Kort sagt: den är samhällsskadlig, dessutom självöverskattande, på så vis löjeväckande. Den är faktiskt onödig. Och den har, trots sina gynnsamma betingelser i utgångsläget (möjligheten att skaffa sig bildning framförallt), inte förstått någonting. Varför den ger sig till känna är näst intill obegripligt.

3 KOMMENTARER

  1. Jo jag känner igen ädelmänniskan som beskrivs av Björnsson. Hon utnyttjar gärna mina tjänster och klandrar samtidigt de icke uppfyllda önskningarna, och vilka de är, och som står utanför tjänstehjonets räckvidd, och det vet äckelmänniskan ity hennes attityd är att utplåna och förakta utifrån sin narcissistiska bubbla. Jag känner igen äckelmänniskan på lukten och blicken som säger: Dig ska jag krossa idag.

  2. Roligt med någon som äntligen gör upp med den förhatliga medelklassen där den finns i verkligheten, där någonstans mitt emellan de (som vi alla vet) självuppoffrande över- och underklasserna, som i alla tänkbara sammanhang sätter landets nationens eller (hu så hemskt?!) klassens intressen före sina egna. Frågan är väl bara om medelklassarna alltid och i alla lägen sätter sina egna privata intressen främst i stället för att ständigt och utan knot fullgöra dess påtvingade roll som buffert eller kitt i samhället mellan de (som vi alla vet) antagonistiska klasserna där uppe och där nere!

  3. Varför socialister, som inte köper EU-vurmen, har gett sig fan på att förstöra landet med reaktionär sekterism, införa kvinnoförtryck, vurma för skärandet i oskyldiga barns genitalier, tala sig varma för slöjtvång för vissa flickor, tycka synd om gärningsmännen vid gruppvåldtäkter av s k “horor”, kämpa för införseln av migranter som saknar asylskäl och barn som är vuxna övergår mitt förstånd.

    Är det en infiltration av högerns agenter som förstör vänstern inifrån?

    Den riktiga vänstern har heller inte har lyckats organisera en valsamverkan som kan ta sig över 4%. Klart att folk proteströstar på SD och raljerar satiriskt över tragikomiken på nätet. Vänstern erbjuder dem inget hållbart alternativ (med ett undantag).

Välkommen med dina synpunkter!