Nutida arbetarförfattare: ”En röst mot enfalden”

1
337

– Arbetare måste synas, annars ser man inte hela verkligheten. Om det inte skrivs om dem, finns de inte. Det säger Bernt-Olov Andersson, initiativtagare till föreningen Arbetarskrivare, som bildades på Brunnsviks folkhögskola den 24 mars 1990, för nu drygt 30 år sedan.

Vid den tiden var Bernt-Olov Andersson ordförande i Norrländska författarsällskapet. Vid en kurs i Skellefteå, som sällskapet anordnat, samlades ett tiotal författare med arbetarbakgrund separat och bildade Arbetarförfattare i Norr. De gav senare ut antologin Lortsverige idag, i Lubbe Nordströms efterföljd. 

– Men sedan gick det segt. Vi hade några möten, men arbetet var lite för tungt, allt hängde på mig, och vid mötet på Brunnsvik föreslog jag att vi skulle upplösa föreningen. Det väckte protester. Istället ombildade vi oss till den rikstäckande föreningen Arbetarskrivare, och jag fortsatte som ordförande i några år till.

Idag har föreningen omkring 350 medlemmar. Facebookgruppen Arbetarskrivare har över 950 medlemmar. Föreningen anordnar kurser, ger ut antologier och tidskriften KLASS, vars tillkomst innebar ett uppsving för verksamheten.

– Arbetarlitteratur ges inte ut på de stora förlagen. Den är hänvisad till små förlag och får ingen uppmärksamhet, inga recensioner i media. Bonniers äger allt, de har till och med tagit över distributionen till biblioteken och ljudböcker. Och de vill inte ha arbetarförfattare. De vill få oss att skriva deckare, för det är sådant de tjänar pengar på, säger Bernt-Olov Andersson.

“Vi har levt i skuggan”, säger Bernt-Olov Andersson, initiativtagare till föreningen Arbetarskrivare. Foto: Jane Morén

– Vi har levt i skuggan. Jag har upplevt förändringen sedan 1970-talet, då jag också var aktiv i FiB en tid. Sedan dess har arbetarna trängts undan med högervridningen, men det har varit en viss revival de senaste åren, särskilt efter Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst. Den är en väldigt viktig bok. Även Magnus Nilsson har bidragit till det ökade intresset.

Flera Arbetarskrivare har i olika sammanhang medverkat i Folket i Bild/Kulturfront. Bror Kajsajuntti i Luleå var med och startade föreningen. Andra som kan nämnas är Oscar García, Dan Fränkel, Jenny Wrangborg, Lena Kallenberg, Anders Svanberg och Roger Sjöström.

Ordförande för föreningen Arbetarskrivare är idag Karin Nilsson. Liksom Bernt-Olov Andersson bor hon i Sandviken, som fortfarande kan ses som ett nav i föreningen.

– Kommunen har satsat på bibliotek och har en kulturskola. Det är en klassisk bruksort, där motståndet växer när det blir för likriktat, säger hon.

“Det är viktigt att prata om klass”, säger Karin Nilsson, föreningens ordförande. Foto: Jane Morén

Tidigare har Karin Nilsson varit politiker för Vänsterpartiet, men det har hon nu lämnat och arbetar som lärare i svenska och kreativt skrivande på Färnebo folkhögskola.

Viktigast för att föreningen ska vara relevant är att samla och lyfta fram berättelser som inte annars hörs, anser Karin Nilsson.

– Det är viktigt att tala om klass. Inte alltid arbetsplatsberättelser fastän sådana också har sin plats, men även klassfrågor som sjukförsäkring, migration, bostadsbrist, arbetslöshet, hur det är att vara ung och ha föräldrar som är arbetslösa, att sakna makt över sitt liv. Och inte minst historien som kvinnor bär; samhället ses ju ofta bara som mäns historia. Eller hur det är för dem som i Sverige utnyttjas som billig och rättslös arbetskraft för 20 kr i timmen. Vår nästa antologi ska handla om migrationsberättelser.

För att räknas som arbetarskrivare ställs inga krav på publicering eller utgivna böcker. Alla som skriver är välkomna, påpekar Karin Nilsson.

– Vi vill bli fler, slå vakt om bredden, vara en röst mot enfalden.

Skribenten: Christer Lundgren är journalist och medlem i FiB/K:s redaktionskommitté. Läser gärna arbetarförfattare men räknar sig inte själv som sådan.

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. Tycker ”Arbetarförfattare” eller ”proletärförfattare”som titel inte längre är relevant? Det fanns en tid kanske under förra seklet då man ännu associerade det med en kroppsarbetare som samtidigt skrev på sin fritid, vilken knappt kunde livnära sej på sitt skrivande. I detta nu finns det endast författare, vilka har möjlighet ansöka en massa med stipendier, vilket gör det möjligt skriva på heltid ifall de kontinuerligt kommer ut med något läsbart. Behöver inte ens vara det, ifall det är en känd så kallad författare.

Välkommen med dina synpunkter!