Bildtext: Lena Kallenberg t h i samtal med Gunilla Kindstrand
Utdelningen av årets Ivar Lo-pris skedde i söndags i Stockholms fina ABF-hus på Sveavägen. En författare som arbetar i Ivar Lo Johanssons anda tilldelas varje år den ansenliga prissumman på 125.000 kr och hyllas vid detta evenemang. Samma sak har skett sedan 1986. Så mycket folk infann sig att man fick byta till stora Z-salen.
Pristagaren var i år den idogt sedan många år arbetande Lena Kallenberg med en diger produktion i många genrer bakom sig. Hennes entré framstod hon som den befriande motsatsen till entréerna hos Jessika Gedin i TV-programmet Babel. En helt vanlig arbetande människa som känner sig obekväm i rampljuset, men som när hon får tag på sina ord visar slagfärdighet och att hon har mycket att berätta – även på en officiell kulturscen. Hon presterade till och med ett spontant brandtal om arbetarrörelsens kultursvek som inte gick av för hackor. Stycket hon läste ur sin senaste bok Min manna hade många inneboende (Karneval) var en fin Stockholms-skildring. Jag tänkte genast på Per Anders Fogelström som inte nämndes av någon (som fick priset 1998).
Jag köpte boken.
Den i verkligt god mening slitstarke Jan Hammarlund framförde med sin fina röst ett antal självöversatta Brechtsånger i tonsättning av Hanns Eissler och Kurt Weill till fint pianoankompanjemang. Allt i samma naket och befriat avskalade stil.
Visst var den stora publiken en åldrad skara. Men dessa engagerade människor – helt vid sidan av mediernas konstljus – håller proletärlitteraturen levande, vilket är mycket glädjande. Ja, hela detta kulturevenemang kändes befriande äkta och som sagt just avskalat allt onödigt där innehållet är bärande och ytan en bisak, ett fundamentalt uttryck för en folkets kultur.
Du måste logga in för att kommentera.