Ett liv utan falskhet, svek och skenhelighet

4
672

Jag tillhör samlarsläktet. Under mina ungdomsår handlade det om frimärken, autografer och åtrådda porträttbilder av allsvenska fotbollsspelare, men de senaste fyra-fem decennierna har jag inriktat mig på levnadsöden – fängslande, sällsamma, uppfordrande och några gånger tragiska sådana. Carl Jonas Love Almqvist, Emilie Flygare-Carlén, Antonio Gramsci, Karin Boye, Edgar Allan Poe, Erik XIV och Karin Månsdotter, Sonja Kovalevsky och astronomen Johannes Kepler är representativa exempel.

Men än så länge har ingen människa fascinerat mig lika mycket som den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein (1889–1951). Som intellektuell gigant torde Wittgenstein ha ytterligt få motsvarigheter. Själv har jag på sin höjd elementära kunskaper om hans svårfjällade idévärldar, men i gengäld vet jag en del om hans levnadslopp och hans livshållning:

Ludwig föddes som åttonde och sista barnet i en högreståndsfamilj med judiska rötter i Wien. Fadern var magnat i stålbranschen och rik som ett troll. Familjens alla tio medlemmar hade musikaliska såväl intressen som obestridliga talanger och sju pianon till sitt förfogande. Den yngste sonen blev tids nog akademisk mästare i visslandets ädla konst med ett register som omfattade både Mozart, Beethoven, Wagner, Brahms och andra men framför allt Schubert. Ingen av de fem bröderna gifte sig, men tre av dem tog livet av sig. Blott Paul och Ludwig nådde vuxen ålder, den förre som välkänd konsertpianist – trots förlust av höger arm i världskriget – den senare som asket, sanningsvittne och briljant tänkare.

Karl Wittgensteins barn; f.v.t.h.: Helene, married Salzer (1879–1956), Paul (1887–1961), Hermine (1874–1950), Ludwig (1889–1951) and Margaret, married Stonborough (1882–1958). Bildkälla: Wikimedia

Efter skolgång i Linz, där den sex dagar äldre Adolf Hitler också var elev, hamnade Wittgenstein i först Berlin och sedan i Manchester. På dessa platser utbildade han sig till ingenjör med intresse inte minst för helikoptrar och andra luftburna vidunder. Men även matematiken fick honom i sitt våld.

Av detta tvingande skäl begav sig Wittgenstein, 1911, till universitetet i Cambridge, där han i ändlösa nattliga sessioner diskuterade med – och grälade på – Bertrand Russell (1872–1970), en av samtidens främsta auktoriteter inom filosofi, logik, ren matematik och åtskilligt annat. ”Vi måste förstå eller dö” utropade den 22-årige nykomlingen och drev upprepade gånger Russell till gränsen för sammanbrott. På ingen tid alls blev Wittgenstein en dominerande gestalt vid det ärevördiga universitetet, motvilligt beundrad av de allra flesta men samtidigt fruktad. Hans krav på ärlighet och intellektuell uppriktighet var absoluta. Men han tenterade aldrig och tog följaktligen ingen examen. Sådant var utanverk.

Så kom världskriget med början den 2 augusti 1914. Wittgenstein anmälde sig per omgående som frivillig i den österrikiska armén. Iklädd soldatuniform och, på slutvarvet, utspökad i regelrätt fångdress i Italien kom han nu att leva sitt tänkarliv i nästan exakt fem år.

Man inbillar sig nog att denne inkarnerade sanningssökare med sin spekulativa läggning, sina känsliga nervtrådar och sin utpräglade konstnärssjäl skulle ha gjort en slät figur i de främre stridslinjerna, men verkligheten talade ett helt annat språk. I farans stund uppträdde Wittgenstein med både dödsförakt och sinnesro. Mot sin vilja blev han krigshjälte, dekorerades fyra gånger med förtjänstmedalj och blev i tur och ordning befordrad till korpral, fänrik och löjtnant.

Det var också främst under världskriget som Wittgenstein systematiserade sina grundidéer i ett antal minutiöst numrerade sentenser: dunkla, förtätade, stämningsmättade och genomgående präglade av det strängaste allvar. Manuskriptet bar han ständigt med sig i sin ryggsäck ute på slagfälten. När hans arbete till slut publicerades – först i november 1923 – hade det pressats samman till ett tunt häfte på blygsamma 80 trycksidor med ovanligt hög specifik vikt: Tractatus Logico-Philosophicus.

Denna tillsynes så anspråkslösa skrift räknas i dag till den västerländska filosofins klassiker.

Likafullt är Tractatus ett av de mest omsorgsfullt refuserade verken i den moderna litteraturhistorien. Efter fredsslutet i Versailles (1919) kontaktade Wittgenstein ett otal förlag men blev ideligen avspisad och gav till sist upp hoppet. I den senaste Tractatus-utgåvan på svenska (Norstedts 2014) konstaterar Sten Andersson, fil dr i sociologi, i ett detaljrikt förord att det var tack vare Bertrand Russells effektiva påstötningar och osjälviska insats som ’De logisk-filosofiska traktaterna’ långt om länge kunde ges ut.

Med Tractatus trodde sig Wittgenstein slutgiltigt ha löst alla egentliga knäckfrågor inom filosofin och logiken. Därför lämnade han den akademiska banan och utbildade sig i stället, nu 30 fyllda, till – folkskollärare! Som sådan arbetade han de följande sex åren i några avlägsna och gudsförgätna små byar i Österrikes alplandskap. Därefter sadlade han om på nytt och jobbade i två år som trädgårdsmästare i ett munkkloster. Stilenligt rundade han sedan av med ett par terminer som arkitekt i Wien.

Först i januari 1929 återvände Wittgenstein till Cambridge på vännernas inrådan efter en frånvaro på hela femton år. ”Käraste! Gud har anlänt. Jag mötte honom nere vid tåget kvart i fem”, telegraferade ekonomen John M Keynes till sin hustru och tolkade med dessa rader mångas innersta känslor.

Det faktum att Wittgenstein fullständigt saknade vetenskapliga meriter var givetvis ett problem. Men det problemet löstes genom att Tractatus med ett plötsligt Alexanderhugg fick status som akademisk avhandling och genom att Russell och G E Moore, båda världsledande inom sina fack, under en smått dråplig tiominutersseans den 18 juni promoverade ’den förlorade sonen’ till filosofie doktor. 1939, på tröskeln till ännu ett världskrig, blev Wittgenstein brittisk medborgare, och samma år ersatte han den åldrade Moore som professor i filosofi – alltjämt utan att ha tenterat i ämnet…

Wittgenstein levde spartanskt. Sin ansenliga förmögenhet gav han bort till sina systrar och till olika kulturutövare: Rainer Maria Rilke, Georg Trakl, Oscar Kokoschka, Adolph Loos med flera. Han vägrade konsekvent att befatta sig med precis allt vad prasslande sedlar och klingande mynt hette, så länge han inte själv tjänat dem genom hederligt arbete. Postkodlotteriet skulle han avskytt, om något så primitivt funnits på hans tid. ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men ändå förlorar sin själ?” (Matt 16:26) var ett bibelord han gärna citerade utan att själv vara troende. I grund och botten syftade hans filosofi till att leva ärligt och rättskaffens. Inte oväntat föraktade han det råa ”gangstergäng” som han ansåg de tyska nazistledarna vara. I 1945 års val stödde han Labour.

Coronakris, klimatkris och frånstötande högerpopulism! Om detta skulle Wittgenstein haft mycket att säga. Tractatus och en ordlista för skolelever var allt han publicerade innan cancern hann upp honom 1951 – men ytterligare ca 30.000 sidor av hans kvarlämnade anteckningar har utgivits postumt under olika namn. Ja, den tid som stod till denne allvarstyngde enslings förfogande användes sällsynt väl.

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. Instämmer med Wittgenstein och Parner om Postkodlotteriet. Det är nämligen ett av staten påhittat omoraliskt spel. Staten lockar dig in i spelfördärvet. Hur? Jo, staten säger att du tilldelas ett stående femsiffrigt lotterinummer, din postkod. Och på det numret kan du vinna miljoner kronor när som helst. Vore det därför inte dumt om alla eller de flesta i din trakt plötsligt blev rika och du stod där tomhänt? Så anslut dig så fort som möjligt.

  2. Som alltid gör sig Wittgenstein bäst tonsatt:
    youtube 1
    youtube 2

    Svenska Postkodföreningen (ideell förening, org nr 802416-1146) har spellicensen för Postkodlotteriet vilket drivs av Novamedia AB (org nr 556375-6328) som i sin tur delar styrelse med nederländska Novamedia BV (stiftelseägt) i likhet med liknande bolag i Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Norge. Och är enligt egen uppgift världens andra största donator. (I Sverige t ex är (den egna) Svenska Postkodstiftelsen största mottagare).

    Glad Post!

  3. Men snickare Erikson, boende i Vita Bergen, har ju redan för länge sen förklarat läget för välgörenhetsdamerna Melinda Gates, Imme Rog och Sigrid van Aken:
    – Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörkret från teatern om nätterna; vi ha ingen gas som ni ser, och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna, vi ha ingen vattenledning, och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma…
    – Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt…
    – Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…

    Fruntimmerna hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig.
    – Fy fan vad det luktar eau-de-cologne! Alldeles som efter pyschor! sade snickarn. En pris, skomakarn!

    Han torkade sig med sitt blåa förkläde i pannan och tog åter till hyveln under det sällskapet gjorde sina betraktelser.

    Ygberg som slumrat under hela tiden vaknade nu, och gjorde sig i ordning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstret hördes ännu en gång fru Homans röst:
    – Vad menade hon med flaggskeppare? Din far är ju kapten?
    – Han kallas så! För övrigt är skeppare och kapten detsamma! Det vet du ju! Tyckte du inte att det var ett oförskämt pack det där. Dit går jag aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! – Kör till Hasselbacken!

    Project Runeberg, Sat Dec 15 18:35:59 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) <>

  4. Vad jag läst mig till är Wittgenstein ingen filisof, i alla fall inte med en strukturell filosofisk riktning, som läsaren kan tillägna sig. Han fuskade sig fram med sin gedigna förmögna bakgrund. Hans filosofi utplånade sig själv i motsägelser, och på “mikroplanet”. Mats Parners översikt är utmärkt skriven och innehåller inga dirketa värderingar om Wittengensteins filosofi, och en betraktelse för egen forskning.

Välkommen med dina synpunkter!