Kjell Martinsson: Revolutionären som inte fick göra revolution
Egentligen är det omöjligt att transformera verkligheten till ett papper. Ändå har människan sedan de första stapplande stegen, när bokstavskonsten uppfanns, ägnat sig åt det. Dock kan man skriva mer eller mindre förståeligt, och som alla vet, bokstävlarna djävlas ibland.
Jan Myrdal avled idag på Varbergs lasarett. Han har varit sjuk en tid, krafterna har avtagit. Sista gången vi kom att träffas var i hans lägenhet på Snidaregatan 20. Jag klagade över att det inte kom några skriftställningar längre. ”Det slirar, sa han.” Jag försökte påminna honom om den gamle veteranen i arbetarrörelsen Anton Nilsson, som blev över hundra år. Men blicken var kanske inte den som jag varit van att se. I somras var det kombinerat 93: de födelsedagskalas för JM och faktiskt ett litet politiskt seminarium, under sisådär två timmar i trädgården. Myrdal blev samtalsledare. Det var flera som ställde frågor. Tyvärr spelades inte samtalet in, vad jag vet. För att påminna om den vidd i Jan Myrdals liv, som man kan studera i hans verk, så tog jag upp ett besök i Moskva i början av 1960-talet. Det var vid en konferens där Myrdal var en av deltagarna. Intressant nog deltog den sedermera kände kinesiske politikern Deng Xiaoping.
Som aktiva i Folket i Bild/Kulturfront har vi ofta stött på varandra. Vid flera andra tillfällen har jag hört författaren berätta om en ny bok. Senast i Stockholm i ABF-huset i april 2019. Själv avslutade han samtalet efter en lång dags färd mot natt med en intressant sammanfattning.
En bok har utgivits med de inbjudna seminarietalarnas röster. Den provokativa titeln lyder: Den vanartige Jan Myrdal”.
Själva träffen på Sveavägen gällde förstås den nya skrift som blev hans sista; Ett andra anstånd (Norstedts, 2019). En avslutande bok i en jag-biografisk serie, vilken började med Barndom 1982. Låt mej ge ett smakprov på några rader ur Ett andra anstånd:
”Det finns påträngande mönster i livet. Sega och blott sakta sig omvandlande. Dem har jag sökt blottlägga. Inte bara de som hör till tiden, epoken, och de socialt bestämmande (klasstillhörigheten).” (sid 73).
Men vid sidan av författandet, minns vi festerna, filmskapandet, skriftställandet, årstämmorna, kulturartiklarna, nekrologerna t ex vid Fidel Castros död. Talet hölls på Kubas ambassad i Stockholm.
Gun Kessle var livskamraten som han arbetade ihop med under ca 50 år. Hennes minne lever också vidare kvar i Jan Myrdalbiblioteket i Varberg, där under senare år både arbetare och intellektuella passerat revy. Jan Myrdals textproduktion är imponerande och kontroversiell, men den började med en nästan knäckande lång period under flera år av refuseringar. Ständigt och samtidigt har han arbetat i en politisk tradition av kommunism och socialism.
Men för att åter knyta till rubriken. Den som jag stulit från författaren Anderz Harnings livsberättelse i Aftonbladet en gång i tiden. Ett porträtt av författaren och politikern Nils Holmberg var den gången aktuellt. Rubriken löd: ”Revolutionären som inte fick göra revolution”.
Eller gjorde han det, utan att vi andra märkte det?
Så, låt oss därför, till sist, hedra minnet av Jan Myrdal. Läs honom, gärna noga, det är han värd!
Kjell Martinsson (Göteborg)
Ulf Nilsson i Växjö
Christer Lundgren i Folket-i-Bilds reaktion har tecknar ett minnesporträtt. Jag kan bara instämma i hur oerhört mycket Jan Myrdal betytt för mig i min syn på världen från den första ”Skriftställning” jag läste sent 1960-tal till ”Ett andra anstånd” 2019.
I synnerhet vad gäller kampen mot imperialism och för ”uländernas” rätt till frihet, fred och oberoende. Ingen kunde som Myrdal avslöja verkligheten bakom makthavarnas prat om demokrati och mänskliga rättigheter. Därmed gick han på tvärs mot dagens nyliberala agenda med identitetspolitik, öppna gränser, globalisering, EU/EMU osv. Från Vietnam via Afghanistan till dagens värld bidrog han till insikt.
Jag träffade Jan Myrdal för några veckor sen och vi var en handfull som satt en hel kväll och pratade om bl a östblockets utveckling 1945–90, om Vilhelm Moberg som ville att Myrdal skulle fortsätta kampen mot rättsrötan m m.
”Genomskådandet av den offentliga lögnen är, liksom hans icke-sekteristiska ställningstagande för ’det arbetande folket’ mot överheten och hans anti-imperialism, några förklaringar till att många velat tysta honom, frysa ut honom, politiskt brännmärka honom eller bara inte låtsas om honom.” för att citera minnesrunan.
Ulf Nilsson (Växjö)
Cecilia Cervin: Jan Myrdal är död
Så brutalt bör det sägas. Förskönande omskrivningar, gå bort, lämna oss, skiljas hädan etc. var honom förhatliga. Och om ordens makt har han skrivit.
Få människor torde ha varit så medvetna om sin egen dödlighet som Jan Myrdal. Denna insikt förlamade honom inte, utan skärpte hans enorma arbetsiver. Från det han började skriva på allvar i de tidiga tonåren var han medveten om sin uppgift: Han skulle skriva. Litterär berömmelse sökte han inte. Han skulle skriva med politisk verkan, för ett bättre samhälle, för en bättre värld. Och han visste att hans tid var kort – bara ett snabbt försvinnande människoliv. Hur skulle det kunna räcka för allt han måste få sagt?
Så inleds Cecilia Cervins minnesord för Jan Myrdal-sällskapet. Läs resten här!
Lasse Ekstrand: En efter en och allt tristare blir det
Det redan glesa ledet fortsätter obönhörligt att glesna. Sven Stolpe. Sven Delblanc. Lars Gustafsson. Och nu Jan Myrdal. Jag läser dödsrunor över den sistnämnda i Folket i Bild/Kulturfront, Aftonbladet och Expressen.
Nota bene, samtliga författade av män. Inga yngre sådana. Om detta kunde man spekulera, det avstår jag ifrån.
Så inleder Lasse Ekstrand sin minnestext på lindelof.nu
Lars Linder: Jan Myrdal var en intellektuell fyrbåk – och hans egensinne det största i Sverige
”Hans [JM:s] djupt kända avoghet mot makten och samhällsordningen grundlades redan i föräldrahemmet. Han var barn till två av det moderna Sveriges mest lysande arkitekter, Gunnar och Alva Myrdal, och hans tidiga revolt mot deras tidsenliga och rationellt välanpassade familjesyn övergick sömlöst i en livslång opposition mot allt han såg som förljuget i det svenska politiska och kulturella etablissemanget; i förlängningen mot hela den rådande världsordningen.”
Läs hela Lars Linders minnesartikel i Dagens Nyheter
Henrik Linde: Jan Myrdal och Satirarkivet
Jan Myrdal har betytt mycket för olika verksamheter och personer. För mig öppnades en ny värld när jag började läsa hans Skriftställningar. Jag hade först ofta svårt att förstå hela texterna men jag tränade upp mig. Vande mig vid att slå upp ord och namn jag inte förstod och mitt kunnande växte. Jag tog fasta på hans uppmaning ”Gå till källorna” och det blev allt enklare att följa tankegångarna och hitta vidare.
För Satirarkivet har Jan Myrdal och Gun Kessle haft en grundläggande betydelse. De båda började tidigt med att samla på äldre tryck och byggde upp en unik samling av bilder. Genom texter och bilder i tidskriften Förr och Nu delade de med sig av sin kunskap om olika satiriker vilket kom att utgöra en ovärderlig bas för presentationen av dessa i Satirarkivet. Nu kan vi liksom Myrdal uppmana våra besökare att gå vidare från vad ni hittar i Satirarkivet. Till nya källor för att hitta fler bilder och bredda ert vetande.
Henrik Linde
Margareta Zetterström: Han gav oss verktyg att analysera
Jan Myrdal betydde oerhört mycket för mig som ung. Ja, vid sextiotalets slut öppnade han ju världen för en hel radikal ungdomsgeneration, hjälpte oss att se tredje världens fattiga bondebefolkningar och förstå orsakerna till de krig som rasade på olika håll, speciellt det i Vietnam. Han gav oss verktyg att analysera och bekämpa imperialismen. Och han begränsade inte, som många andra kommunister på den tiden, sin kritik till att gälla enbart den västerländska imperialismen, USA-imperialismen, utan var också oerhört skarp i sitt fördömande av den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968 och i sin beskrivning av Sovjetunionen som ”ett folkens fängelse”.
Han fick på sjuttiotalet, som initiativtagare till tidningen Folket i Bild/Kulturfront, stort inflytande över många, speciellt yngre, personers utveckling och personliga liv. FiB/K blev för många av oss fibbare ett alternativt universitet, och det var inte minst Myrdals Skriftställningar i varje nummer som inspirerade oss att upptäcka olika författare och litterära och konstnärliga strömningar och traditioner som vid den tiden ibland var tämligen okända för oss.
Själv minns jag framför allt våra studier av Balzac och våra därpå följande diskussioner om ”realismens triumf” och vårt plötsligt uppflammande intresse för den romanska, franska kyrkokonsten på 1100-talet, för att bara ta några exempel ur högen. Det var också Myrdal och hans dåvarande hustru, konstnären Gun Kessle, som tog initiativ till FiB/K:s syskontidskrift, alltså Förr och Nu som hade särskilt fokus på bildkonst, speciellt svart-vit grafik, och som kunde publicera längre artiklar som inte rymdes i FiB/K.
För mig personligen är det nog sextio- och sjuttiotalets Myrdal som betytt mest och haft störst inflytande på mitt eget skrivande.
Idag, på Alla helgons dag, tänder jag ett ljus till hans minne och ber en bön för hans själ.
Margareta Zetterström
Dan Berg i Linköping har skrivit en hommage till Jan Myrdal
FÅGELSPILLNINGEN
Det bodde en jättemyra
djupt nere i en mörk dal
Han sågs som ohyra
men var knappast banal
Du drack aldrig ljummet te
med nobelprisets kommitté
utan förde ett större krig
högt ovanför deras intrig
Din barndom var sossarnas folkhem
och nåt som fick dig att spotta slem
i ett trångt och äckligt gap
av borgerligt föräldraskap
Att en politisk strid
gav himmelsk frid
var nog en stor cynism
men också en anakronism
Du bemötte ingen komplimang
utan hånade vårt etablissemang
och fick deras ljusa inbillning
att framstå som fågelspillning
JAN MYRDAL IN MEMORIAM
SORGEN ÄR STOR
En röst har tystnat
och gått ur tiden
Vi som har lyssnat
står kvar i sorg
En hel epok är
därmed förliden
Det drar en kall vind
över mitt torg
Larz Gustafsson 30/10 2020
Kvar finns orden!
Myrdals gärning för den satiriska bilden går inte att överskatta; ett livsverk han nu lämnar till eftervärlden både i form av egna skrifter och en mycket omfattande samling av satirbild och för folket massproducerade bilder. När Satirarkivet startades 2006, så var det med utgångspunkt i Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar av satirisk bildkonst, tryck och tidskrifter.
Anmärkningsvärt med Jan Myrdal var också hur han tog sig tid att berätta om sina samlingar för yngre satirintresserade. Det är med värme, respekt och beundran vi kommer att minnas honom.
Kvar finns orden! Webbredaktionens lästips för den bild- och satirintresserade:
– 5 år av frihet : 1830-1835 : Daumier & Grandville mot bankirernas Kung Päron (Wiken, 1991) – André Gill (Raster förlag, 1995)
– Sälja krig som margarin (Leopard förlag, 2005) – Bilden som vapen. 500 år av den för folket mångfaldigade och styrande fantasien (HMP Hassner-Myrdal Produktion, 2017) – När gatan tog mediemakt. Pariskommunens bilder (Celanders, 2016)
Carl Krantz & Karin Sunvisson, webbredaktörer för Satirarkivet.se
SKULDERVESKA MI
Jan Myrdal (19 juli 1927–30 oktober 2020).
Takk for laget, kjære Jan. Takk for alt. Det Store Bibliotek i Varberg består. Vi tar det derfra.
Da vi rydda i Östra Björkviken,
fikk vi denne av Jan i presang.
Vi ble ikke det minste besviken
for at den er brukt før en gang.
Vi veit at hver gutt og hver pike,
som hadde med denne på tur
– de skulle til Frihetens Rike;
forbi den kinesiske mur.
Ja, dette er rødgardistskreppa.
Den kulturrevolusjonære.
Med dén fylt er du ferdig preppa;
mot klassefienden, mot været…
I dag er det vi som skal ut og gå.
Novembertrær står der så paffe.
I veska: den siste av Myrdal,
samt òg en termos med nytrakta kaffe.
Ola Bog
Hans Olav Brendberg: Jan Myrdal har gått bort
Jan Myrdal er død (30. oktober 2020).
Få nordiske forfattarar har påverka meg like mykje som Myrdal. Ikkje avdi eg alltid var samd med han – men avdi han sakleg og ryddig ressonerte, og fekk fram argumenta og den historiske samanhengen. Tvang fram motargument, opplyste det han arbeidde med. Ofte handla det om å utgreia dagsaktuelle spørsmål. Men av og til handla det om å gå djupt i dei historiske røtene – som td. i «Ord og avsikt», der han nøstar det radikale perspektivet tilbake til Pisarev, Tsjernysjevsky og russisk 1850-60-tal. Sidan eg las Myrdal, lærde eg å lesa både Dostojevski og Tsjernysjevski!
Läs hela artikeln på steigan.no
Jan Myrdal ville aldrig bli fin
”När världen öppnade sig för mig politiskt i slutet av 90-talet finkammade jag tillsammans med en vän Göteborgs antikvariat. Vi fyllde våra bokhyllor med billiga 70-talsutgåvor av marxistiska klassiker som övergivits av kanske desillusionerade före detta vänsteraktivister ur vår föräldrageneration. Leo Hubermans Människans rikedomar, Arnold Ljungdals Marxismens världsbild, Mehrings Marx-biografi…
Jan Myrdals omfattande verk var en självklar del av detta samlande. Alla skriftställningar, reseböckerna, de självbiografiska och inte minst Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Jag har långt ifrån plöjt igenom min samling än, men Myrdal är fortfarande den enda författare, eller skriftställare som han själv föredrog att kalla sig, som fyller ett helt eget plan i min bokhylla.”
Läs hela texten av Jenny Tedjeza på hennes blogg Text & Tid
Bror Kajsajuntti: Jan Myrdal kommer att överleva genom sina böcker
Många av mina vänner har skrivit tankar och minnen om Jan Myrdal, som jag inte behöver upprepa. Jag var ingen som följde med i Aftonbladet i begynnelsen. Tidningen kostade ju pengar jag inte hade. Inte heller förde jag några “intellektuella” diskussioner. Jan Myrdal kom till mig i samband med att jag började läsa Folket i Bild och blev FiB-aktivist. När jag flyttade till Kopparberg 1983, hade jag närmare till Stockholm och blev invald i FiB-styrelsen och satt med i redaktionskommittén. FiB höll då till på Herkulesgatan i Stockholm och tidningen var i tabloidformat.
Där satt även Jan Myrdal och när jag med nervös stämma begärde ordet och sa något, märkte jag att han lyssnade. Dit kom även Gun Kessle för att hämta honom för att köra hem till Mariefred.
Sedan har våra vägar korsats några gånger, senast vid Myrdalsseminariet i ABF-huset förra våren.
När jag igår läste texter andra skrivit, lyssnade på en Aftonbladet pod och lät tankarna strömma om vilken betydelse han haft för mig, nämndes några böcker, som bland annat “Gubbsjuka” (2002), som jag blev rekommenderad att läsa av Bjarne Sundström i Luleå, plockade jag fram den ur hyllan. Jag fann där kapitlet “Serendipity”, som jag läste på nytt i natt. Den är väldigt spännande, där han i sitt bibliotek och genom fjärrbeställningar söker betydelsen av ordet. Jan Myrdal skrev ofta att man skulle söka i källorna och ägde många uppslagsverk.
För några år sen vann jag överraskande Folket i Bilds prenumerationsvärvningstävling. Jag hade inte tänkt tävla, men jag sålde rätt många trenummersprenumerationer. Priset var två övernattningar på Hotell Gästis i Varberg för två personer, där vi togs emot av Lasse Diding och fick en inspirerande guidning. På Myrdalsbiblioteket vid Snidaregatan träffade vi även Jan Myrdal.
Boken nedan “Hemkomst” var hans debutroman, utgiven 1954 av Tidens förlag och återutgiven av Oktoberförlaget 1975. I sin recension skriver Alvar Alsterdal i Arbetet 2 dec 1954: “…en ogärning av förlaget att släppa ut en så ofärdig bok. Där finns knappt en tanke eller en iakttagelse som gör intryck av att vara någorlunda självständigt uppfattad eller redovisad.”
Jan Myrdal var då 27 år och drömde väl då om att bli romanförfattare. Senare har du kunnat läsa om hans kärlekar. Senare träffade han sin livskamrat Gun Kessle (Född Isaksson-Hurujoki, i Haparanda) på något sätt är vi släkt, eftersom även jag har Hurujoki i vår släktforskning. 1960 gav han ut “Resa i Afghanistan”, som är en av mina pärlor. Han och Gun Kessle reste dit med sin sin Citroën CV2: och blev kvar där i nio månader. Där finns grunden till även mitt intresse för Afghanistan. Istället för romanförfattare blev han en enorm reseskildrare.
Jan Myrdal kommer att överleva genom sina böcker och som på en signal fick jag igår tre beställningar på Jan Myrdal-böcker.
Bror Kajsajuntti
Lasse Diding: En konspiratorisk skogspromenad med Jan…
Jan Myrdal hann ha mig som läsare i precis 50 år. Våren 1970 var jag 17 år och ordförande i FNL-gruppen i Varberg. I Aftonbladet hittade jag då Jans text om den förestående Vietnamveckan och genast var jag fast. När jag bara några månader senare skulle skriva specialarbete i skolan, var det alldeles självklart att skriva till Jan och be om en utförlig bibliografi. En sådan bemödade han sig omedelbart om att skicka och den blev direkt studieplan för mig under åtskilliga år framåt. Jan blev mitt enmansuniversitet.
I skriftställningarna kunde han redan då dela med sig av 30 års läsande om den historia som inte ingick i skolans läroplaner. För mig och en hel generation unga rebeller, blev Jan den självklara referenspunkten och läromästaren. Efter nästan tio års resor i Asien hade han ett helt annat perspektiv på verkningarna av Västerlandets civiliserande insatser mot fattiga folk runt om i tredje världen. Vi blev övertygade anti-imperialister.
Under dessa år tvingades även motståndarna lyssna på JM och nu blev han kulsprutedebattör i rikets alla större och mindre tidningar och gjorde processen kort med motståndarna i ett aldrig sinande antal frågor. Självklart hamnade han snett emellanåt, men herregud så klargörande för oss läsare dessa strider oftast blev.
Efter 20 år i rampljuset kunde de ideologiska motståndarna efter Sovjetunionens sammanbrott återigen förpassa Jan till det offentliga rummets utkanter, där han hållits under 50-talet fram till det stora genombrottet på 60-talet. Han kände alltså väl till detta det litterära och politiska rummets villkor och fortsatte således ändå med oförtruten energi strida för klarhet och förnuft, men nu stängdes läsarna plötsligt ute.
Mot denna bakgrund var det extra tillfredsställande att under en konspiratorisk skogspromenad med Jan för 12 år sedan planlägga såväl Jan Myrdals Stora pris-Leninpriset som ett litterärt sällskap i hans namn. I följe med detta blev det flytt till Varberg med hela hans gigantiska bibliotek och några turbulenta år då han offentligt visade sitt missnöje med att på nåt sätt vara beroende av någon halvbildad jävla miljonär. Med facit i hand kunde vi tillsammans dock under hans allra sista levnadsår, bli sams igen och konstatera att hans ögonsten, Jan Myrdalbiblioteket, kanske i framtiden kan bli den skola för nya generationer rebeller, som han aldrig slutade tro och hoppas på.
Sista månaderna intervjuade jag Jan om hans böcker och den allra sista blev ”När morgondagarna sjöng”, den fjärde delen i hans självbiografiska svit, där han berättar om sin ungdoms litterära planer i efterkrigstidens Europa. I dryga 77 år som skriftställare följde han sen detta sitt eget program om att aldrig anpassa sig eller på annat sätt svika den 16-årige Jan som en gång gett sig fan på att med pennan som vapen och ordet i sin makt försöka göra världen till en lite bättre plats för mänskligheten att leva på. Han tyckte sen att han gott kunde dö efter detta dagsverke när han de sista månaderna 93 år gammal ändå inte längre orkade skriva.
Lasse Diding
(Text från Facebook 2 nov 2020)
Militär trupp mot civila – ”till upplopps stillande”
I fyra artiklar – publicerade i Aftonbladet i december 1968 och januari 1969 – visade Myrdal att det vid den tiden alltjämt fanns positiv lag som tillät att militär trupp sattes in mot civila ”till upplopps stillande”. ”Bajonetterna skola vara påsatta”, löd rubriken på den första artikeln. Hänvisningarna till de tillämpliga bestämmelserna var undanstoppade i brottsbalkens promulgationslag. Att bara hitta dem och sedan redovisa dem på ett pedagogiskt och åskådligt sätt var en bragd, särskilt om man tänker på att Myrdal inte var utbildad jurist.
För mig som då läste juridik blev detta Myrdals avslöjande av statens innersta karaktär något som skänkte mening åt mina studier: också till detta kunde man alltså använda sina kunskaper!
Ingemar Folke
En blinkande fyr
Myrdal har betytt allt för mig i politisk mening. Som en blinkande fyr i Västerhavets vågor har jag kunnat navigera in på lugnt vatten komma hem torrskodd. Det trots det upprörda havet. Som 19-åring osäker och politiskt oskolad förutom läsning i några politiska skrifter av Kfml skrev jag till Jan Myrdal om en Krönika som handlade om juridiskt spörsmål, minns inte just nu frågan. Men svar kom med vändande post. JM respekterade läsaren och satt aldrig på höga hästar. På den vägen är det, en vägvisare kan man kalla JM och utan att sätta honom på piedestal. Det vore förödande, eller som Karl Marx lär ha sagt “någon marxist är jag inte”. Vila i frid. Böckerna tala för sig själva.
Dan Kotka
Jan Myrdal – mer än en reseskildrare
På 60–70-talen när Vietnamkriget pågick var Jan Myrdal, liksom Sven Lindqvist, Sara Lidman och Sture Källberg, en av dem vars artiklar och debattinlägg många läste. Vilket senare ledde in till läsande av deras böcker.
Jan Myrdals föräldrar tillhörde den socialdemokratiska elit som alltför länge inte ville ta tydlig ställning mot USA:s bombningar av en fattig asiatisk bondebefolkning i Vietnam. Men till slut skrev de alla på namninsamlingen att USA måste sluta bomba och lämna Indokina, även moderaterna.
Det som är självklart idag, att med polistillstånd få demonstrera på gator och torg var alls inte lika självklart 1965–67. Tidiga Vietnamdemonstrationer slogs till en början ner av polis – ibland ridande polis. Även Jan Myrdal fick batongstryk liksom många andra demonstranter. Att en demonstrant kunde skjutas ner av polis, som när George Bush besökte Göteborg ett antal år senare var dock helt otänkbart då.
Öppnade fönster
Det växte rörelser initierade av aktiva från alla som var påverkade av Vietnamkriget och andra dramatiska världshändelser, som den antirasistiska medborgarrättsrörelsen i USA, mordet på Martin Luther King, Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien och senare anfall på Afghanistan. Jan Myrdal fanns ofta med i debatten i de här sammanhangen.
Och påverkan fanns på fler sätt: Vietnam-aktivisternas metoder, med demonstrationer, flygblad och en ’bulletin’, en egen tidning, blev modellen för en mängd olika slags organisationer. Däribland miljörörelsen och solidaritetsrörelserna med folk i tredje världen, Afrika, Asien och Latinamerika.
”Jan Myrdal öppnade fönster till nya delar av världen” i ett då ibland ganska instängt Sverige, har flera skrivit i nekrologerna. Han hade rest flera år i Kina, Indien och Afghanistan, där han och Gun Kessle också träffade och levde tillsammans med folk. I länder som Mexiko och Turkmenistan gjorde han och Gun Kessle resereportage som blev böcker.
Ett besök i Turkmenistan i dåvarande Sovjetunionen blev en brytpunkt där Jan Myrdal mycket kritiskt skildrade ett sovjetsamhälle med ”svår kulturkonflikt”. Han blev vittne till hur en full rysk arbetare handgripligen försökte räta ut benen på och tvinga en uzbek att inte, på sin kulturs vis, sitta med benen i kors uppe på ett tågsäte. Där var det tydligt, som Jan Myrdal skrev ”hur den västerländske kapitalisten och den ryske kommunisten” bägge såg varje förändring i europeisk riktning som en utveckling till det bättre. Turkmenistanboken fick senare inte spridas för myndigheterna i öst berättar han i sin sista ’jagbok’, Ett andra anstånd.
Jan Myrdal var också en av de första att i text och bild avslöja den rasbiologiska ”forskning” som av det av riksdagen godkända rasbiologiska institutet bedrivits i Sverige. Institutet utsatte in på 1950-talet samer, resande och andra för olika slags övergrepp och förnedring i samband med sin verksamhet. Den verksamheten grundlade också rasdiskriminerande synsätt i vårt land, som uppenbart har påverkan än idag.
Omedelbart kritiserat
En fullständig överblick av hans 90-tal böcker och otaliga artiklar kan inte göras här. När Olof Palme fick frågan om Jan Myrdal var ”vår tids Strindberg” svarade han: ”Jan Myrdal är en utmärkt reseskildrare, särskilt från Kina. Men Strindbergs bredd har han inte.”
Hans olika ställningstaganden – när det gäller fatwan mot Rushdie, kring Kina och apropå massmorden i Kampuchea efter USA:s bombningar där – blev omedelbart kritiserade utförligt i medierna. I det senare ämnet gjordes även en omtalad utställning av Forum för levande historia i Gamla stan, där Jan Myrdal fick en hel del ovett.
I ett inlägg av filmvetaren och författaren Hynek Pallas nu efter Jan Myrdals död ifrågasätts ställningstagandena under hela hans liv. Och det kan ju kanske göras, men det förutsätter en sak, som Pallas inte riktigt verkar ha gjort: Att läsa vad Jan Myrdal faktiskt skrivit.
Henrik Persson
Jan Guillou: När Myrdal högg i sten slog det gnistor – och vår vänskap tog stryk
”Myrdals sista tid i livet blev sorglig. Han tappade förmågan att skriva som Myrdal. Han la upp ribban för högt och dog när tangenterna tappade kontakten med hjärnan. Sitt eftermäle brydde han sig inte lika mycket om som man skulle kunna tro. Även om han mot slutet fick för sig att han nått en mycket större publik om han från början valt att skriva på engelska.
Möjligen hade han fel också på den punkten. Men det väsentliga var att han såg strävan efter en masspublik som den intellektuelles uppdrag. Inte som en inkomstkälla.
När han dog var vi inne på vår fjärde, eller om det var femte, vänskap. Att han då och då hade dårfinkfel betydde inte längre så mycket. För det mesta hade han ju rätt och därför blev jag och många andra som vi blev.”
Jan Guillou i Aftonbladet den 8 november 2020
Carl-Göran Ekerwald om Jan Myrdal
(DN 13 nov 2020)
När Jan presenterade sig i Bra Böckers författarantologi 1992, nämnde han uttryckligen att han kom från ett ”kristet” hem. För den som genom åren följt Jans bana är det inte svårt att peka ut det bibelställe som varit vägledande.
”Den som har två skjortor, ska ge en till den som ingen skjorta har.” (Luk 3:11).
Det är Georg Lukács som säger:
”Bibeln är upprorets ABC-bok!”
Koranen har samma enkla budskap:
”Dela lika” (Kor 16:71).
Sara Lidman tänkte i samma banor liksom Fridegård och Olav Hauge. Deras hjältar hette Ho Chi Minh och Mao Zedong.
Människan har att arbeta för att leva. Inte leva på vad andra tjänat ihop. Att här tala om ”åsikter” är att välja fel ord. Det handlade om trosvisshet. Inga kompromisser om denna grundläggande princip för samhällsbygget.
Tack vare Lasse Diding fick Jan i Varberg, på Snidaregatan, ett hus för sitt bibliotek – 50.000 volymer.
Jag hade förmånen att tillsammans med Sigrid Kahle bli bjuden på middag i biblioteket. Det var i augusti 2012. Det var en överdådig hummermiddag med ostron och utsökta viner.
Vi var sju personer. Jan visade oss runt och stannade i rummet med uppslagsverk. Han pekade på Needhams stora verk om den kinesiska civilisationen och sa: ”Det är det mest lyckade jag har fått vara med om, nämligen att få en fotnot i Needham.” Det handlade om taktäckningen i den kinesiska by Jan bodde i med Gun Kessle. Genom denna fotnot skulle hans namn stå kvar i många hundra år.
Sista gången vi sågs var en januarikväll 2018. Där satt vi två gubbar från 20-talet. Katten Sushi snodde runt men hoppade till sist upp i mitt knä. Vi talade om Folket i Bild/Kulturfront, som Jan var med att starta. Vi talade också om Per Albin Hansson. Jag sa att min morbror Albert brukade spela bridge med Per Albin. Jan sa att Per Albin bett Jans far stoppa sextonåringens antityska skriverier 1944, för det kunde bli riskabelt för Sverige!
Jan utstrålade fortfarande samma gamla fighting spirit. Han löpte som en ekorre snabbt uppför trapporna. Optimismen fanns kvar. All den sura kritik han fått utstå från sina landsmän hade inte satt några spår.
Sigrid berättade att under hennes många år i Pakistan, Irak, Sudan och Tunisien hade hon ständigt sökt kontakt med progressiva upplysta kretsar. En enda svensk författare kände de till, Jan Myrdal.
Carl-Göran Ekerwald
Det kommer mera…
Tyvärr daterade jag den konferens i Moskva, som jag nämner i min text ovan, fel. Den var i slutet av 1950-talet eller i skarven femtio/sextio talet.
Du måste logga in för att kommentera.