160 000 koreanska flickor tvångsrekryterades till japanska arméns våldtäktsstationer under andra världskriget. 76 år har gått och Japan har vägrat att be om förlåtelse. Men fredsstatyn med bronsflickan placerad runt om i Korea gör det irriterande svårt för både Japan och Korea att glömma Japans krigsbrott
Artikeln publicerad i FiB/K 4-2021
Text: Emma Gate Foto: Simon Gate
1991 kom koreanska Kim Hak-sun ut som sexslav åt japanska armén under andra världskriget. I 50 år hade hon tigit. Nu var hon gammal, hade inte många år kvar. Hennes man och barn var döda. Ingen skulle behöva skämmas över att hon varit sexslav.
”Nu var hon gammal, hade inte många år kvar. Hennes man och barn var döda. Ingen skulle
behöva skämmas över att hon varit sexslav.”
Hon sa till medierna att den japanska regeringen ljuger när den förnekar slaveriet: ”Jag står ju här.”
Kim Hak-suns vittnesmål ledde till att fler före detta sexslavar med trasiga liv, krämpor och så fattiga att de knappt hade bostad kom fram en efter en. 1992 startade de en onsdagsdemonstration utanför japanska ambassaden i Seoul för att kräva Japan på en ursäkt.
Mellan 1937 och 1945 tvångsrekryterades upp mot 200 000 flickor och unga kvinnor till japanska arméns våldtäktsstationer. 80 procent hämtades från Korea som då ockuperades av Japan. Många var tretton–fjorton år gamla. Flickorna lurades eller hämtades med våld, ibland direkt från sina hem. Gjorde föräldrarna motstånd var det inte ovanligt att dottern våldtogs framför deras ögon innan hon släpades iväg. Till japanska militärbaser i Korea, Japan, Manchuriet, Indonesien, Taiwan. Våldtäktsstationerna som installerades av japanska regeringen var till för att hålla moralen uppe hos soldaterna. Flickorna renhölls mellan soldaternas besök som kunde bli upp mot 70 våldtäkter per dygn. Däremellan misshandlades de grovt, dödades, bröst skars av och sattes upp på väggen.
Sedan berättade hon öppet om erfarenheterna från våldtäktsstationerna, som UNHCR benämner dem. Hur hon våldtogs gång på gång, misshandlades och hur hon sedan 16 års ålder aldrig känt att hennes liv var värt någonting.
”De som överlevde och lyckades återvända hem till Korea kunde inte berätta vad de utsatts för på grund av skam. De som ändå berättade övergavs av sina familjer.”
Efter krigsslutet dödades många, tvingades ta sina liv eller blev övergivna i det land där de då befann sig. De som överlevde och lyckades återvända hem till Korea kunde inte berätta vad de utsatts för på grund av skam. De som ändå berättade övergavs av sina familjer. De flesta var oförmögna att bilda familj då underlivet var förstört och förmågan att känna närhet till en man ödelagd. De drev runt ensamma, ströjobbade och när de blev gamla och inte orkade jobba hade de knappt råd med boende.
Trots bevismaterial har Japan vägrat att be om ursäkt. Även om Seoul inte lagt många strån i kors för att få en upprättelse har denna olösta konflikt mellan länderna tagits ut i handelsbråk och spänningar. Nyligen krävde en koreansk domstol att Japan betalar skadestånd till de offer som stämt Japan. Strax blossade konflikten ånyo upp.
Korea var medvetet om Japans systematiska övergrepp. Men eftersom båda länderna var fattiga och sönderbombade träffade Sydkorea och Japan 1965 ett avtal om att blicka framåt och fokusera på ekonomin. Korea förbjöds även ta upp krav på krigsskadestånd för händelser under japanska koloniseringen av Korea, 1910–1945.
När Kim Hak-sun 1991 kom ut som sexslav och fler följde efter avfärdades det av Japan, som hänvisade till avtalet från 1965, där ”comfort women”, som sexslavarna kallas av japanerna, inte ens är nämnda.
Japans vägran till en uppriktig ursäkt har fått solidaritetsorganisationer i båda länderna att ta på sig ansvaret att synliggöra krigsbrottet. Onsdagsdemonstrationen framför japanska ambassaden fick sällskap av aktivister och organisationer från hela världen. Det har lett till att det varje onsdag sedan 1992 är stort pådrag utanför japanska ambassaden i Seoul. Då samlas runt 300 aktivister, mammor och barn utanför ambassaden för att kräva en ursäkt. 2011 lät en av solidaritetsorganisationerna resa en fredsstaty med en bronsflicka, som representerar krigsoffren framför japanska ambassaden i Seoul.
– Vi vill att vår regering trycker på och får Japan att be om ursäkt. Men den kore-
anska regeringen är mansdominerad och man vill hellre främja handel än låta det förflutna
förstöra.”
Lee Na-Young, ordförande för Korean Council, en icke-statlig organisation som arbetar för hågkomsten av krigsbrottet mot kvinnor och som driver onsdagsdemonstrationerna, är kritisk till både Koreas och Japans agerande i frågan.
– Vi vill att vår regering trycker på och får Japan att be om ursäkt. Men den koreanska regeringen är mansdominerad och vill hellre främja handel än låta det förflutna förstöra. Det gör koreanska regeringen medskyldig. Samtidigt vägrar Japan be om ursäkt. De gånger de försökt har de efteråt gått bakom ryggen på offren och förvanskat historien, säger hon.
2015 kom Japan med en ursäkt och lovade betala skadestånd. Men offren var inte tillfrågade innan och gick inte med på överenskommelsen. 2018 rev Koreas president Moon Jaein upp överenskommelsen, men den har inte ersatts av någon ny. Lee Na-Young tror inte att den sittande regeringen kommer att försöka få Japan att be om ursäkt.
– Egentligen vill varken Korea eller Japan ha med det här att göra. De koreanska sexslavoffren är en nagel i ögat på båda regeringarna, säger Lee Na-Young.
Gabriel Jonsson, docent i Koreas språk och kultur vid Stockholms universitet, har nyligen publicerat en artikel om denna olösliga konflikt mellan Japan och Korea. Han tror inte att det koreanska domstolsbeslutet kommer ändra de japansk-koreanska relationerna utan bara leda till tillfälligt ökad irritation som senare klingar av.
– Jag har svårt att tro att Japan kommer betala skadestånd och pengar betyder mycket mindre än en uppriktig ursäkt som Sydkorea inte anser att Japan har gett. Det är alltså mer sannolikt att regeringarna kommer att tiga ut frågan än att ta tag i den, säger han.
Gabriel Jonsson tror inte att Japan kommer att framföra en ny ursäkt efter överenskommelsen 2015.
– Om Japan och Sydkorea löser konflikten vet vi inte. Däremot är det mycket svårt att tro att Japan kommer framföra en ny ursäkt efter 2015 års överenskommelse som regeringarna anser vara slutgiltig men som blev hårt kritiserad av aktivister i både Japan och Sydkorea, därför att offren inte hade konsulterats i förväg.
Sammanlagt har 240 koreanska vittnen registrerats. I dag är endast 15 vid liv. Några bor på solidaritetsorganisationernas boenden för överlevarna. De är över 90 år, nästan alla i mycket dåligt skick. Snart är deras kamp på jorden över med eller utan ursäkt.
Kim Hak-sun sa i en sista koreansk tv-intervju innan hon dog att hon var långt ifrån försoning. Hon grät och var urförbannad på Japan, men också på Sydkorea.
Som ung vågade hon inte berätta om det som hänt. Hon var rädd för japanska flaggan och trodde att hon skulle bli dödad av japanerna. Samtidigt visste den koreanska regeringen vad de utsatts för, men valde att smutskasta dem och kalla dem värdelösa.
”De ville inte höra ett ljud från oss. Så vi höll oss i skymundan och grät dag och natt för oss själva. Jag förväntar mig inte mycket. Min enda önskan innan jag dör är att de jävlarna (japanerna reds.anm) ber om ursäkt”, sa hon i intervjun.
Kim Hak-sun dog 1997. Men fredsstatyn finns numera på ett tjugotal ställen runt om i Korea, och i USA, Kanada och Tyskland.
– Hon finns kvar när de överlevande offren gått bort. Hon är symbolen för det som aldrig får hända igen, för det som händer nu i andra länder. Hennes historia måste berättas om och om igen. Det är vår uppgift, säger Lee Na-Young.
Framför japanska ambassaden står fredsstatyn med bronsflickan. På vintern ser privatpersoner till att hon har mössa och halsduk. Hennes blick mot ingången är lugn men obeveklig. Händerna är knutna.
Skribenten och fotografen
Text: Emma Gate är frilansjournalist bosatt i Seoul i Sydkorea
Foto: Simon Gate fotograf (och industridesigner) också bosatt i Seoul.
Du måste logga in för att kommentera.