Katarina Rohringer Vešović: Född i ett frågetecken

Få har läst Peter Hankes åtta essäer om inbördeskriget i Jugoslavien. FiB/K publicerar nu en initierad genomgång av vad de innehåller, och om de i Västvärlden många gånger fördomsfulla omdömen om dessa essäer som ymnigt florerar – av Katarina Rohringer Vešović.

Katarina Rohringer Vešović
Fil dr i litteraturvetenskap, född i Belgrad men lever sedan 1992 i Wien, är verksam som författare, kritiker och översättare.

Peter Handke följer inte tidens ström, han går förbi den. Handkes tidiga författarskap präglas av upproret mot litterära moden och trender och sedan mitten av 1990-talet har han öppet ifrågasatt dominerande ideologiska mönster. Därför återspeglar Handkes litterära poetik, i synnerhet de frågor han ställt i sina reseberättelser och politiska essäer om före detta Jugoslavien, uppkomsten av ett ny världsbild efter järnridåns fall.

Peter Handke har sammanlagt skrivit åtta essäer om inbördeskriget i Jugoslavien: En drömmares avsked från det nionde landet. Verkligheten som försvann: minnen av Slovenien (1991); En vinterresa till floderna Donau, Sava, Morava och Drina, eller rättvisa för Serbien (1996); En sommarefterskrift till en vinterresa (1996); Frågor under tårar. Uppteckningar från två resor genom ett Jugoslavien i krig, mars och april 1999 (2000); Kring den Stora Tribunalen (2003); Tablas från Daimiel. En omväga vittnesberättelse i samband med rättegången mot Slobodan Milošević (2006); Gökarna från Velika Hoča (2009); Berättelsen om Dragoljub Milanović (2011). Av intresse är även den på tyska utgivna Ännu en gång om Jugoslavien: Peter Handke (1999) som innehåller reaktioner på Handkes texter, liksom en intervju med författaren.

Även om dessa böcker på sin tid översattes kan man idag inte hitta dem i Belgrad. I Wien har de sedan länge saknats hos bokhandlarna. Efter nyheten om Nobelpriser ställde man i Thalia, Wiens största bokhandel, fram ett bord med Handkes böcker och där fanns också vissa äldre utgåvor av essäerna. Det kan nämnas att när Suhrkamp 2018 gav ut författarens samlade verk publicerades de åtta essäerna i en volym. Kanske kunde ett förlag här göra detsamma?

Redan den första av de åtta skrifterna väckte hård kritik, och efter den andra, publicerad 1996, utbröt i media en storm av vrede som nu delvis upprepas. Vad kan dessa texter, som kom till under loppet av tjugo år, från 1991 till 2011, förmedla idag? De säger något inte bara om inställningen till kriget i Jugoslavien, då och nu, utan även en hel del om vår samtid. Handke talar, direkt eller indirekt, om fenomen som några sedan länge varit medvetna om, många inte längre kan undgå att se och andra fortfarande inte vill kännas vid.

Vilken typ av författare är Peter Handke

Den som läst Handke i original vet att hans böcker är en utmaning för varje översättare, eftersom han undersöker det tyska språkets specifika möjligheter. Strävan efter språklig precision är Handkes poetiska princip: en författare bör undvika utslitna ord och fraser, han måste bryta med tendensen att mekaniskt överta begrepp skapade av media och, mer än andra, vara medveten om hur språket påverkar vår bild av verkligheten. Ett annat viktigt drag, typiskt för Handke, är att valet av tema uppstår av inre nödvändighet, oavsett vad ett förlag föreslår eller publiken antas förvänta sig. Det tredje kännetecknet är en hög uppskattning av långsamheten: att ge sig själv tid att uppfatta, observera och överväga något, ompröva det, att återge hur känslor och tankar utvecklas, i alla detaljer och nyanser. I det avseendet är författarens metod att ställa frågor viktig, och vittnar om en vilja att avstå från definitiva och kategoriska omdömen. Slutligen det femte särdraget: vandrandet som ett sätt att lära känna världen, att inte bege sig till kända delar av en stad eller ett landskap, utan i första hand söka efter gränser, bortom majoritetens intressen, att ge ord och mening åt det marginella.

När man läser en författare och erfar den inre mening som bär upp hans verk, när man inte bara samlar ”information” om honom från Wikipedia och andra medier, eller omedvetet övertar färdiga omdömen, borde man inse att den man som 1995 bestämde sig för att genomföra sin ”vinterresa” var en människa med god vilja. I böckerna möter vi en berättare med öppet sinne och hjärta, som ingen detalj undgår, oavsett om det är syrener i floden Ibars dalgång, någons blick, eller fåglars kraxande; en berättare som inte kommer med entydiga omdömen om vad han ser och upplever i de trakter där han befinner sig. I Winterliche Reise förklarar Handke sitt angreppssätt: ”Det är inte på något sätt fråga om ett ’Jag anklagar’. Något driver mig mot rättvisa, helt enkelt. Eller kanske det bara handlar om att väcka tankar, att peka-på-något-som-leder-till eftertanke.” I essäerna är tonen tillbakahållen och känslorna dämpade. Handkes skrifter sätter en standard för hur man kan skriva om extrema situationer som krig: inte kalkylera med effekter, inte ”naket-skamlöst” sikta på läsarnas hjärta.

Under de år inbördeskriget pågick följde Peter Handke på avstånd intensivt rapporterna och bilderna, och upprördes över vad serberna gjorde, men en del av honom kände att mediernas skildring av kriget inte kunde vara hela sanningen. Den inre rösten ledde författaren till en kreativ vändning: han studerade historia och satte in aktuella skeenden i ett sammanhang. För Handke blev resorna genom Serbien och Bosnien ett led i försöken att – i första hand själv – förstå hur det kunde gå så långt som till inbördeskrig och varför serberna begick de brott de anklagades för. Medias förklaring att serberna var ”paranoida”, ”icke-europeiska barbarer”,”slaktare”, räckte inte för honom. I essäerna angriper författaren ingenstans andra stridande parter, men ifrågasätter om och om igen rapporteringens opartiskhet. Handkes uppfattning hör hemma i den upplysta humanismens tradition: man närmar sig kärnan i ett fenomen genom att betrakta alla sidor, använder skepsis som kontrollmekanism för att nå en insikt som bygger på medvetenheten om världens komplexitet och mångfald.

I Väst uppstod ett nytt paradigm som bland annat kännetecknas av förlusten av kulturella kriterier. Förändringarna påverkade i synnerhet journalister som i de ekonomiska och politiska makthavarnas ögon alltid ansetts ovärderliga när det gäller att säkerställa människors samtycke. I den nya situationen blev Handke den som bröt mot spelets regler, en sabotör som skrev att det första offret i ett krig inte är sanningen utan språket. Han var den förste författare av rang som frågade varför rapporterna om civila offer alltid kom från en sida, om fotografier av offren (alltid närbilder) verkligen var spontana, varför man använde sig av ”hatspråk” (Wörtergift). Han tog upp konkreta exempel från ledande tidningar som Frankfurter Allgemeine Zeitung, Le Monde, El Pais, New York Times, och skrev: ”Det var en gång en tidning.”

Mottagandet av Handkes politiska skrifter

I en intervju för en spansk tidning 1996, säger Handke: ”Jag skulle vara mycket nöjd om jag kunde läsa en artikel i en europeisk eller amerikansk dagstidning där en journalist förklarar hur han fått sin information, hur han kom till Jugoslavien, vem som betalade resan, om han kände till Jugoslavien innan kriget, om han talade språket, vem som var hans tolk, hur han hittat honom och hur mycket han betalat. Det är det jag gör i inledningen till min bok.” (En vinterresa …).

Författaren påpekade indirekt att krigsreportrar inte alltid kämpar för sanningen, att de ibland kan modifiera verkligheten i utbyte mot pengar, karriär och belöningar. Handke reste, utan att någon beställt hans texter eller finansierat honom, till ett land som han delvis kände innan kriget, med en tysk-kroatisk ordbok i handen och översättaren Žarko Radaković vid sin sida, en vän som utan ersättning hjälpte honom att kommunicera. Med andra ord, resan företogs inte på uppdrag av någon, annat än det egna samvetet och behovet att få veta hur det stod till i ett land som var ”angripare” men undveks av krigsreportrarna.

Skulle någon annan än Peter Handke 1996 ha kunnat publicera en essä som sökte ”rättvisa för Serbien”, en person som blivit Peter Handke långt innan han gav sig iväg på sina ”vinter-” och ”sommar-resor”? Det faktum att en ansedd författare (med österrikisk-slovensk-tysk bakgrund) öppet ifrågasatte samförståndet i Väst om hur man skulle se på kriget i Jugoslavien, irriterade många. Någon polemik fördes egentligen inte med honom, eftersom det saknades öppenhet och vilja att tänka igenom de frågor författaren ställde. I stället försökte företrädare för den allmänna opinionen framställa Handkes skrifter som ”kätterska”. Jämförelsen med religionsstrider ligger nära till hands när man tänker på hätskheten i attackerna mot Handke, de smaklösa förolämpningarna, de perfida argumenten, rotandet efter skäl till hans protest (hans motiv kan omöjligen ha varit rena), ända till försöken att sjukdomsförklara författaren och kräva att han togs in på en institution för psykiskt sjuka. Hur man ställde sig till Handke var och förblev tecknet på en bestämd Weltanschauung, en signal om politiska och kulturella preferenser, ja även moral.

Vilka är reaktionerna i Österrike idag? Först var de positiva, ja, euforiska, i betydelsen ”vår Nobelpristagare”, vilket är naturligt i varje land (och kanske särskilt i länder där gränserna krympt). Bland litteraturkritiker betonade en majoritet att författarens verk hade ett ovedersägligt värde, även om vissa tillade att han ”gått vilse” i sitt ”proserbiska engagemang”. En andra våg av reaktioner kom efter indignerade krav från före detta Jugoslavien om att Handkes Nobelpris måste återkallas, eller när han fördömdes av Saša Stanišić, årets vinnare av det tyska litteraturpriset.

Stanišićs upprördhet, liksom indignationen hos den mindre kända Barbi Marković, var ”troféer” – med tanke på författarnas nationella ursprung – och illustrerar innebörden i frasen ”författare för dagligt bruk”. I övrigt var det främst tidigare krigsreportrar som trädde fram och fördömde utmärkelsen till Handke. Inte i något av angreppen kunde man läsa om hur författaren rest genom Serbien två gånger under pågående bombningar och inte heller nämndes boken ”Frågor under tårar”.

Journalister vill vanligen ha rätt, och upprepar ofta samma anklagelse och floskler. De försvarar sig själva och sina tidigare rapporter, samt den etablerade bilden av ett krig och en värld som deras ursprungsländer representerade och fortfarande håller fast vid.

Författarens än i dag oacceptabla åsikter

Vilka av författarens åsikter (de som kom till uttryck i essäerna ovan) är fortfarande anstötliga? Först och främst är det Handkes uppfattning att Europa efter kalla kriget missade möjligheten till en ny start på andra grunder, när man efter att själv ha enats, inte stödde Jugoslavien som exempel på ett flernationellt samhälle, utan utnyttjade dess inneboende svagheter och upprepade teser som ”konstgjord skapelse” eller ”folkens fängelse.” Med sin ömkliga roll i Jugoslaviens sönderfall förlorade författarens generation ”chansen att bli vuxen”; visade ingen medvetenhet om Österrikes och Tysklands ”särskilda ansvar” för det sydslaviska område där brott hade begåtts under två världskrig, utan tillät att ”atavism” och givna stereotyper ledde till ett ensidigt fördömande av den serbiska sidan. När Handke insisterade på att man måste ta del av områdets ”förhistoria” för att förstå bakgrunden till inbördeskriget och undvika förenklade slutsatser, möttes han av en vägg av tystnad.

Författaren uppger att han, med tanke på Ustasja-regimens brott, kanske själv hade agerat som serberna i Kroatien när den kroatiska konstitutionen ändrades [och serberna inte längre var ett av två statsfolk]. Han ställer även den irriterande frågan: ”Vem var den aggressive? … Startades kriget av den som provocerade det? ”(Vinterresa …).

Handkes åsikt att västliga mediers rapportering om Natos bombningar av Jugoslavien (eufemistiskt betecknade som ”den humanitära interventionen i Kosovo”) innebar en ”ohöljd och intensiv pornografi i ord och bild”, ”lika falsk som värdelös” är fortfarande oacceptabel. Handkes omdöme har desto större vikt som författaren kunde jämföra vad han såg och upplevde på marken med de medierapporter han tog del av efter återkomsten till Frankrike. Han kallade krigskoalitionen ”FKD” – Förenade Krigs Demokratierna” och ansåg att kriget fördes av ”de mest hycklande.” ”Det är sedan länge ingen militär aktion, utan ett paralyserande av eller värre – ett hugg i hjärtat eller värre – en djävulsk förstörelse av ett helt lands yta, eller värre; en del av planeten är för krigskoalitionen en ”gigantisk måltavla”. (Frågor under tårar).

Handkes kritik av bombningarna riktade sig mot något som även i dag är mycket känsligt. Genom bombningarna av återstoden av Jugoslavien lade man sista handen vid en ideologisk produkt – ”fredskrig” – som fortfarande finns på marknaden. Det var ett exempel på hur krig kan behandlas som en medieråvara som via en väl genomförd marknadsföringskampanj kan säljas med framgång. (Det illustreras av episoden i den asiatiska restaurang Handke ofta brukar besöka, när den annars alltid vänlige kambodjanske servitören säger ”Pol Pot! Milošević! Serbien!”) Om man inte med sådana exempel neutraliserat motståndet hos västeuropeiska ”kunder” enligt den ”dubbla strategin” för ”fredsbomber”, skulle det inte ha varit lika lätt att få befolkningens samtycke till kommande krig.

Bombningarna av Serbien visade vad som händer när man gör motstånd mot makthavare och vem som har monopol på rättvisa och sanning. Handke citerar ett utdrag ur ett samtal med en förbipasserande i Višegrad, som säger: ”Små nationer som våra kan inte längre fatta egna beslut.” (Sommarefterskrift …). Detta har troligen alltid varit mer eller mindre sant, men idag, i och med globaliseringen, har små länders möjligheter att fatta egna politiska beslut eller kontrollera ekonomi och bankväsen minskat avsevärt.

Kritiken av krigsreportrarna

Handke har uppmanat sina kritiker att läsa hans skrifter. Men det räcker inte att läsa dem, avgörande är hur man läser. På samma sätt som vittnen är olika (Tavlorna från Daimiel), skiljer sig läsare från varandra. Det finns en välmenande läsning, en önskan att göra författaren rättvisa, söka efter textens mening, men också en illvillig läsning som letar efter argument för att anklaga författaren. På samma sätt finns reportage som redogör för alla fakta, inte bara de som gynnar en sida, till skillnad från texter som syftar till att belägga en redan existerande fiendebild. Många reportrar har läst Handke på samma sätt som de brukar skriva.

Här är några exempel som författaren tar upp. En Manhattan-journalist anlände till Višegrad för att hitta en story: han och andra ”flygande” reportrar ”samlar in utsagor” från vittnen och bryr sig inte om ”något sammanhang, försöker inte förklara eller analysera ett problem, som skulle kunna leda vidare… och under alla förhållanden struntar de i den för Bosnien och Jugoslaviens betydelsefulla förhistorien eller förhistoriens förhistoria ”(Sommarefterskrift …). De få reportrar som lyssnar till bosniska serber, söker omedvetet efter ”indicier” som bekräftar den bild de har med sig: ”Ja, nu ljuger de igen. Ja, det här är ursäkter. Ja, de inbillar sig på nytt. Aha, här är deras bosnienserbiska galenskap! ”; eller så tänker de bara för sig själva, ”Nej, de har inte läst några av våra västerländska studier, de är illa informerade” (Sommarefterskrift …).

Med tanke på sådana mekanismer vill jag peka på hur den amerikanska journalisten Alyssa A. Lappen resonerade när hon hade läst Handkes Journey to the Rivers…, den enda av åtta essäer om Jugoslavien som har översatts till engelska. Efter att ha konstaterat att det är den första bok hon läst om Serbien, som hon tidigare endast lärt känna via media, skriver hon att Handke ”lyriskt påminner journalister … om deras uppgift”: ”Felet är inbäddat i systemet. Redaktörer förväntar sig att reportrar ska ha en vinkel innan de presenterar en idé. Utan en krok får man ofta inget jobb. Redaktörerna skulle förneka det, men förväntar sig att reportrar har dragit slutsatser innan de börjar skriva, och att rapporteringen bekräftar deras teser… Detta är ett särskilt oroande fenomen i en tid av politisk korrekthet.” (Kundrecension den 20.8.2001 på brittiska Amazon).

Kardinal Richelieu påstås ha sagt: ge mig en mening, från en text vilken som helst, och jag kommer att hitta ett skäl att sända författaren till galgen. Nyligen fann man en passus i en intervju från 2011 bland den handfull intervjuer Handke givit, som påstås bevisa att han förnekat folkmordet i Srebrenica. Den skickades därefter till Sverige och man krävde att författaren skulle fråntas sin belöning. De krigsreportrar som läst någon av Handkes essäer, tar bara fram delar som kan bekräfta deras teser. Handke kallade dem ”krigshundar”, vilket de citerar, men de utelämnar början, där författaren skriver: ”Jag har inget emot enskilda journalister som upptäcker eller snarare avslöjar något på plats … heder åt sådana fältforskare! Men jag är emot besättningar som vinkar i fjärran, som har blandat ihop sitt yrke med domarens kall eller rollen som demagog,” (Vinterresa …).

Genom tekniken att söka efter argument i enskilda detaljer har journalisterna läst de partier där den etablerade bilden av kriget ifrågasätts och anklagar Handke för att relativisera förbrytelserna och håna offren. Med tanke på hur man läst Vinterresan … inleder författaren boken Frågor under tårar med en serie parenteser som börjar med ”varning!” följt av – ”paranoia!”, ”antiamerikanskt ”, ”ensidigt!”, ”krigspoesi!” etc. Därmed visar Handke att han vet att reaktionerna från många journalister är stereotypa och kastar till dem en ironisk nyckel så de kan dra sina slutsatser.

Handkes kritiker har hävdat att författaren saknar känsla för verkligheten (är ”weltfremd”). Detta är ett särskilt illvilligt påstående eftersom det antyder att författaren inte kan förstå den politiska utvecklingen och inte inser innebörden av vad han sett, ens på nära håll. Till skillnad från journalister som spred nyheter från utländska ”observationsposter” for han till ett land som bombades, besökte upprepade gånger Haag, lyssnade på rättegångar, tog sig tid att läsa anklagelse, att tolka juridiska termer och procedurer, besökte flyktingar och reste kors och tvärs genom före detta Jugoslavien, i tron att geografi och geologi har betydelse för förståelsen av ett folk och dess historia.

Vissa kritiker har sett uttryck för etnisk ideologi (Blut und Boden) när Handke nämner får och honung i Bosnien. Snarare är det något annat som stör uttolkarna. I sina politiska reseberättelser ger författaren intrycket att de han träffar är människor, inte människoätare, att de inom sig bär krigets ”smärta”, att det är fråga om ett normalt, till och med vackert land, med floder och berg, att folk även här läser böcker. Han visar hur människor lever under sanktioner, hur civila mål utraderats, hur man bombat områden som redan träffats, hur hundratals broar förstörts, hur sjukhus är utan värme och vatten.

När man genom en kampanj skapar bilden av en ”angripare” som, på samma sätt som i en Hollywoodfilm, är inkarnationen av ondska, bör ingen leta efter något mänskligt hos honom, eller något vackert i hans omgivning, och inte heller bör man nämna hans lidande. Varje frågetecken besvaras med frasen ”de bär själva skulden”. Handke pekar indirekt på en psykologiskt ond cirkel: om det är ett axiom att någon ”själv bär skulden”, ses allt genom ”arvsyndens prisma”, och allt han kan säga till sitt försvar blir en bekräftelse av skulden, vilket hindrar honom att ställa frågan – är det verkligen endast hans fel? I slutet av Frågor under tårar utropar författaren: ”Välmenande människor, var är ni? Det är nästan som om bara illvilliga människor dyker upp, med sina förberedda moraliska floskler.”

Lärdomar av Handkes essäer

Vissa lärdomar kan dras från Handkes essäer om Jugoslavien. En av dem kan sammanfattas med hjälp av det engelska uttrycket nothing is ever settled until it is settled right. Ingenting är löst förrän det är löst på allvar. Föga har sagts om att Handke med sina skrifter ville bidra till fred, övertygad om att en ensidig bild som uppfattas som evig sanning inte kan leda till försoning mellan folkgrupper och inte heller till en fred som varar i generationer. Vågen av förbittring i delar av den en gång gemensamma staten illustrerar att konfliktpotentialen fortfarande är hög. Om en långsiktig försoning mellan folken i regionen är önskvärd är den möjlig endast om man avstår från det upphetsade försvaret av ett symboliskt kapital som erhållits genom krig och inte underblåser latenta motsättningar. Utvecklingen går emellertid inte i den riktningen, snarare tvärtom: historiska fakta om de två världskrigen snedvrids för att stödja den etablerade bilden av 1990-talets inbördeskrig.

En annan viktig lärdom av Handkes essäer är vädjan att inte missbruka ord och begrepp i det offentliga samtalet, att försöka använda ”ett annat språk, eller åtminstone ett annat tonläge”, att inte skriva artiklar som ”vapen”, inte uttrycka åsikter för att ”krossa”. Peter Handke var en pionjär i kravet på att medias språk inte får bli en fortsättning av fysiskt och militärt våld med andra medel. Redan innan dess var det tydligt att dövheten inför uppmaningar till måttfullhet kan leda till ”intellektets förfall” (Allan Bloom) och en ”oförnuftets tidsålder” (Susan Jacoby).

Idag är det uppenbart att tänkandet i kategorierna ”antingen-eller” har skärpts ytterligare, att det ideologiska försvaret av liktänkande och fördömandet av andra är mer oförsonligt, att känslor grundade på fördomar och hat har förstärks – såväl i klassiska medier, sociala nätverk som bland ledande politiker. Är det inte hög tid att på allvar fundera över detta?

En tredje lärdom som indirekt framgår av Handkes essäer är varningen att livet i västvärlden, styrt av principen om konkurrens, har blivit råare, vilket innebär att humanitet och respekt för livets värde i sig är hotade. Att ytterligare betona den egna överlägsenheten genom cynism och förakt – ett varumärke för vissa tidningar och TV-kanaler – är en destruktiv väg mot förödelsen av vår värld. Ett exempel från Handke är i det avseendet karaktäristiskt. Han beskriver hur han under bombningarna tillsammans med ungdomar lyssnade till levande musik på Republiktorget i Belgrad: ”det tysta lyssnandet tillsammans, man tittar åt olika håll, letar efter en plats och en väg, vänd inåt”, blir för Handke en ”hjärtskärande dans”. Samma tillfälle beskrivs av Le Mondes ”kritiker framför TV-apparaten”: ”Även afrikanska stammar ser till – innan de skickar ut sina ungdomar i mordiska krig – att de hamnar i ett rus genom dans och musik – precis som ”rockkonserten ” i Belgrad.”

Protest mot hyckleri

Handkes essäer om Jugoslavien väcker frågor om journalisters etiska integritet; om deras kompetens; om missbruk av språket för att legitimera krig; om hur man avlägsnar dissonanta element och lyfter fram det som överensstämmer med den politiska synen i journalistens hemland. Handke är en av de första som indirekt påpekat att den systematiska anpassningen av sanningen till egna intressen leder till en försvagning av känslan för gott och ont och ger hyckleriet en central roll i demokratin.

Författaren skulle förmodligen inte ha deltagit i Miloševićs begravning om han inte personligen hade upplevt kontrasten mellan förstörelsen av Serbiens infrastruktur och mediernas kampanj. Hans deltagande var en protest mot hyckleriet bland världens självutnämnda moraliska ledare, mot krig som ett sätt att lösa konflikter och överhuvudtaget mot att världen tas i besittning av militär ”sanning” och ”rättvisa”.

De tyska journalisterna Thomas Deichmann och Sabina Reul hävdade redan 1996, med anledning av fallet Handke, att det andliga klimatet i Väst kännetecknades av ”mjuk totalitarism”. Femton år senare framhöll sociologen Hartmut Rosa i sin inträngande analys av det senmoderna samhället med fokus på accelerationsteori (teknik, social förändring och livstempo) att trycket att leva och tänka på ett visst sätt präglar hela samhället, inklusive det personliga livet, vilket gör att det påminner om en osynlig totalitär makt.

EU verkar inte ha lärt något av den utveckling som ledde från Jugoslaviens sammanbrott, via bombningarna, till syriska och libyska flyktingar, som man inte vet hur man skall hantera. Man har svårt att se problemet med terrorism på egen mark som en följd av ett krig vars uppblossande man kanske inte är skyldig, men inte heller oskyldig till. Med sin roll i Ukraina och medias spridande av intolerans gentemot Ryssland har EU bidragit till skapandet av ytterligare ett svårlöst problem i Europa.

Är inte Peter Handke en av de ”mest europeiska” författarna? Som rest över stora delar av Europa – från norr till söder. För vilken Europa inte bara är ett ”exklusivt Europa” utan också ”det andra Europa”. En författare som översätter från antik grekiska, franska och engelska; som talar spanska och slovenska; och har bott längre i Österrike, Tyskland och Frankrike. Hans verk är ett värdefullt bidrag till tankarna om framtidens Europa.

Originalversionen av denna artikel publicerades i kulturbilagan till tidningen Politika (Belgrad) den 9 och 16 november 2019. Texten är läst av flera i Nobelkommittén och några i akademien, men den har inte gått att få publicerad i Sverige. Hittills!

Översättning från serbiska: Kjell Magnusson.

ANNONS