FOLKRÖRELSEN OCH KULTUREN

Med anledning av Bengt Göranssons bortgång publicerar vi ett tal han höll på Folket i Bild/Kulturfronts stämma 1982 – för 30 år sedan (nästan). Det är lärorikt att läsa hans ord med dagens perspektiv på den kulturpolitiska utvecklingen och efter marknadiseringen av stora delar av den offentliga sektorn, inte minst skolan. Bitterheten mot utvecklingen i hans parti socialdemokraterna är tydlig, även om den framförs på ett hovsamt sätt.

0
259

Anförande vid Folket i Bild/Kulturfronts årsstämma i Västerås 27 mars 1982

av BENGT GÖRANSSON

Nykterhetsrörelsens store ideolog Jalmar Furuskog skrev en gång om folkrörelsernas roll i samhället följande:

“Folkrörelsernas största gåva till människorna är känslan av eget ansvar, egen förmåga att förändra världen, känslan av att idealen i stor utsträckning kan förverkligas och att människans goda vilja kan organiseras till skapande makt.”

Jag ställs ofta inför uppgiften att definiera folkrörelsebegreppet och brukar då gärna hänvisa till Jalmar Furuskogs ord. De vidgar perspektivet och erinrar om att folkrörelsen inte blir folkrörelse uteslutande genom att ha många medlemmar – det hade Nilsjohans köksklubb som aldrig blev någon folkrörelse, utan bara ett kundregister. Jalmar Furuskogs ord erinrar om att folkrörelsen måste vara självständig – i förhållande till stat och kommun, i förhållande till andra organisationer. Han pekar på att folkrörelsen är långsiktig idé och fast organisation – den goda viljan organiserad till skapande makt. Han påminner – och det är inte det minst viktiga – att varje folkrörelse måste ha en viss dynamik. Den måste ha en strävan att “missionera”.

En folkrörelse kan aldrig nöja sig med att administrera en verksamhet. Den måste ständigt sträva efter att värva nya människor, att växa, att utvecklas. Nära förbundet med kravet på “missionsvilja” är tron på framåtskridandet. Folkrörelsen måste alltid utgå från uppfattningen att en förändring inte bara är önskvärd, utan också möjlig. Möjlig därför att människor i samverkan kan uträtta något för det gemensamma bästa. Människan har ansvar, hon har förmåga att förändra världen, idealen kan förverkligas, hennes goda vilja kan organiseras till skapande makt.

Det svenska samhället präglades under demokratiseringsprocessen starkt av folkrörelserna. Under efterkrigstiden, då socialdemokratin hade erövrat den politiska makten och kände sig säkert förankrad vid den, fick vi en utvecklingstendens bort från folkrörelseidén mot ett samhällsskick som skulle kunna kallas statssocialistiskt, men som jag föredrar att kalla kommunalistiskt, eftersom det framför allt var i kommunerna den kom klarast till uttryck.

Statssocialisterna/kommunalisterna hade lättare för att vinna gehör för sina uppfattningar än dem som i klassisk mening var anhängare av folkrörelsefilosofin. Skälet till att kommunalisterna hade det så lätt var att de kunde anvisa en bekväm väg: i kraft av majoritet i kommunala beslutsförsamlingar kunde man ta beslut om att satsa på bibliotek, medborgarhus och annat som man ville erbjuda människorna som service. Så kommunaliserades ABF-biblioteken och så överfördes många Folkets Hus i samhällets ägo. Med hänvisning till att ungdomsorganisationerna bara rekryterade begränsade delar av kommunernas ungdomar satsade man på kommunala ungdomsgårdar, man motiverade satsningen med att kommunen måste ta ansvar för de föreningslösa. Att de föreningslösa i hög grad var de som var ointresserade, oengagerade, glömde man bort, och genom satsningen på ungdomsgårdarna underlättade man för oengagerade människor att förbli oengagerade. Den relativt höga skatt kommunen måste ta ut för att kunna lämna den service man ville satsa på, förklarade man gärna i försäkringstermer resultatet blev att människor i ökande grad kom att uppleva sin relation till samhället som ett slags kundförhållande (jag betalar min skatt, och då ska jag ha ut vad jag har rätt till”). Människorna blev kunder till samhället, inte delaktiga i det och sällan ansvariga för det. Man kunde köpa sig fri från medmänskligt ansvarstagande.

Det kommunalistiska samhället, som under sin värsta förfallsperiod såg begreppet “servicedemokrati” födas, födde medborgare med en ytlig, ofta till och med osocial människo- och samhällssyn. 1970-talet såg till all lycka en reaktion födas. Folkrörelserna, som i så hög grad byggt på personligt engagemang och ansvarstagande fick nytt livsmod.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet tog initiativ till en folkrörelsekampanj vars effekter kunde spåras på många avsnitt av samhällslivet. Folketshusrörelsen fick förnyad framtidstro, nya folketshusföreningar etablerades, gamla Folkets Hus rustades upp och nya byggdes.

Den nya folkrörelseströmmen är emellertid inte problemfri, och dess anhängare har skäl att noga pröva sina egna ställningstaganden. I de politiska beslutsförsamlingarna har vi fått ett växande inslag av förtroendevalda, som har sin yrkesverksamhet i det vi brukar kalla den offentliga sektorn. Dessa får svårt med sina lojaliteter, när de möter den nya vitala folkrörelsedebatten. När fotbollsklubben i Hofors vill börja sparka boll i februari och kommer med sina snöskyfflar för att skotta bort snön på fotbollsplanen, ingriper kommunalarbetarförbundet och förklarar att någon snöskottning inte får förekomma före den 15 mars, och att den då måste företas av kommunens anställda snöskottare. Sådant leder till tvister.

Folkrörelserna har också i ökande utsträckning kommit att finansieras med allmänna medel, och detta skapar otvivelaktigt en del problem, även om jag nog tycker att folkrörelsekritikerna är något ytliga i sin kritik på den här punkten.

Min erfarenhet från folketshusrörelsen har gett mig anledning att fundera något över finansieringsfrågorna. Folkets Husen levde tidigare på sina biografer. Biografbesökaren betalade ABF-cirkelns lokalhyra. Idag får Folkets Huset ofta kommunala driftstillskott för att kunna hålla rimliga hyror. I folketshusrörelsens handlingsprogram 1972 slog vi fast att riksorganisationen borde finansiera sina medlemstjänster med medlemsavgifter. Därigenom kunde den bli medlemmarnas organisation. Den behövde inte bli instrument för andra intressen, exempelvis en statlig kulturpolitik. Det innebar emellertid inte att de lokala folketshusföreningarna inte borde ta emot kommunala driftstillskott. Lokalt utförs nämligen i frivilliga föreningar ett omfattande ideellt arbete, som mer än väl väger upp de ekonomiska insatser som görs av kommunen.

Vi har dessutom vant oss vid att betala åtskilliga nyttigheter i samhället kollektivt, d.v.s. med hjälp av skatt, och det är inte rimligt att tro att människor skall göra undantag för sitt fritids- och kulturliv: Om badgästen betalar 7 kronor vid sitt besök i simhallen och låter skattebetalarna lägga till omkring 30 kronor för att han skall kunna bada, är det inte rimligt att förutsätta att medlemmarna i föreningen skall täcka 100 procent av kostnaden för föreningslokalen genom egna insatser. Om det för samhället har ett värde att föreningen finns till, måste också de som inte ingår i föreningsgemenskapen lämna ett bidrag till lokalhyran. Det är i och för sig inte konstigare än att han som sällan eller aldrig går på biblioteket får vara med och betala för bokinköpen, eller att han som aldrig fick några barn får vara med och betala för skolan.

Föreningarna måste emellertid noga hävda sin självständighet mot de myndigheter och organ som lämnar dem bidrag, och det är en fördel om i synnerhet de kommunala nämnderna begränsar sig till att fördela de ekonomiska resurserna mellan olika verksamheter, och överlämnar verksamhetsansvaret till de frivilliga organisationerna. I den förenklade kulturpolitiska debatten koncentrerar de radikala debattörerna ofta sin vrede mot kommersialismen. Dennas negativa verkningar vill man bekämpa. Vad man glömmer bort är att ett kommersialiserat samhälle föder attityder och uppfattningar hos människor som får genomslag också på andra områden än dem som har att göra med att köpa och sälja.

Låt mig visa en bild som får illustrera mitt resonemang. Bilden föreställer en affisch som kunde ses i Stockholms tunnelbana vid nyårstid. Det är Socialtjänsten som presenterar sig. Socialtjänsten ser till hela människans situation. Affischen föreställer dels en kissnödig kvinna, dels ett stadscentrum. Vid torget finns kommunförvaltning, socialkontor och apotek, polisstation, försäkringskassa, post och arbetsförmedling, den senare i Systembolagets omedelbara grannskap. Strax bakom torget ligger bostadsförmedling, kyrka och en skola. Ett stadshotell av äldre modell och ett nytt motell skymtar lite längre bort från centrum.

Några butiker finns inte – kanske är Systembolaget och apoteket de enda affärer som behövs sedan Socialtjänsten tagit hand om ruljangsen. Föreningsliv och kultur lyser totalt med sin frånvaro – givetvis saknas Folkets Hus, som det alltid gör när kommunalisterna målar upp sina idealsamhällen, men inte heller bibliotek, bio, teater eller fritidsgård har fått någon plats. Det är det institutionaliserade samhället som ställts ut. Människorna är föremål för samhällets administrativa omsorger, och det oroande är att de som ritat bilden gjort det i god vilja; de vill sina medmänniskor väl, men alldeles tydligt undantar de sig själva från den grupp som behöver samhällets omsorger. Detta är den icke-kommersiella yttringen av en i grunden kommersiell syn på människan.

Några få punkter som jag ser viktiga som bakgrund för 80-talets kulturpolitik.

Vi måste komma ihåg att allt inte handlar om pengar. Det är så lockande att alltid beskriva politiska krav i kronor och ören. Man tror att pengar föder idéer. Det gör de nästan aldrig. Hur ofta möter man inte människor som tror, att får de bara pengar ska de nog få idéer. Ibland får de pengar, och ofta ser man dem då i deras nakenhet. Även utan pengar måste vi våga föra fram våra idéer, vi måste ge plats för människors fantasi och skaparkraft.

Vi måste våga satsa på mångfald. Den strävan efter heltäckning och likformighet, som kommer fram bland annat hos TV-folket, måste vi bekämpa. Jag har under hösten och vintern följt TV-cheferna när de talat om hur viktigt det är att Dramatenföreställningarna televiseras och gjort det med hänvisning till att TV är vårt mest demokratiska medium. TV som demokratiskt medium – hur definierar man det? Jag skrev till en av TV-cheferna och fick följande svar: “TV når alla medborgare oavsett ekonomisk, social och fysisk status och oberoende av geografisk bostadsort, och detta till en lägre kostnad än alla andra medier”.

Definitionen är genial: en boxningsmatch i Madison Square Garden är mera demokratisk än en fotbollsmatch i Älta, Pravda är mera demokratisk än Svenska Dagbladet, men möjligen mindre demokratisk än Ikea-katalogen, som når ett helt lands alla hushåll utan kostnad för dem. Vad TV-folket egentligen säger är att en kulturhandling blir meningsfull först i det ögonblick då en masspublik kan ta del av den. För arbetarrörelsens folk måste mångfalden vara central. Det kan aldrig vara ett mål för vår kulturpolitik att alla människor i det här landet samtidigt skall sitta hemma och titta samma TV-film även om den är regisserad av Ingmar Bergman. Målet måste vara att fria och självständiga människor sysslar med så många olika saker som möjligt. Mångfalden är förutsättningen för den kulturella rikedomen. Den ensamme fiolspelaren som skänker glädje åt åtta kamrater på ett föreningsmöte skall inte behöva tillgång till en TV-publik för att hans kulturhandling skall legitimeras.

Vi måste också vara beredda att mobilisera våra egna kulturorganisationer till kamp för ett rikare kulturliv. Då måste vi också våga ställa krav på mottagarna. Under 60-talets liberala våg, som ju förvisso sköljde över också många på vänsterkanten, lockades man av en förment hänsyn till den enskilda individen att avstå från att ställa krav på hans motprestation för att få del av det som kulturen hade att bjuda. All odling bjuder motstånd, jorden ger inte ifrån sig skörden utan hårt arbete, och det är självfallet på samma sätt med den andliga odlingen. Vi måste alltså våga tala om för människor att det är svårt att läsa böcker, att det tar emot att lyssna på ovan musik, att det är jobbigt för den ovane att gå på teater. Vi måste förklara för människor att det faktiskt kräver en arbetsinsats från deras sida att ta del, men vi får också se till att de får tid och möjlighet att utföra det arbetet. För att vi skall ha rätt att ställa kraven, måste vi emellertid i grunden respektera dem vi vänder oss till.

Nära förbundet med kravställandet är behovet av att återupprätta respekten för kunskapen. Nu måste tiden vara inne att hävda kunskapens egenvärde. Då blir det också nödvändigt för oss att också ompröva ett av de viktigaste målen för 60-talets skola, nämligen det kritiska ifrågasättandet. Vi såg det så länge positivt att människor lärde sig kritiskt värdera företeelser i sin omgivning. Vi glömde bort att man så enkelt uppnår det kritiska ifrågasättandet: man avvisar allt man inte mött förut eller omedelbart förstår. Innan man kan kritiskt ifrågasätta, måste man känna till. Viktigast är då att med ett vidöppet sinne ta till sig – att lyssna, att våga ta emot.

Jag tror att vi på 80-talet måste hävda värdet av att människor ger det vidöppet mottagande sinnet företräde framför det kritiska ifrågasättandet, om vi skall lyckas etablera ett öppet och generöst kulturklimat. Vi får akta oss för den situation när människor inte uppskattar andra böcker än dem de skrivit själva. Om vi lär oss att respektera kunskapen i sig, kan vi också göra upp med det liberala samhällets nyttighetsfilosofi, som i realiteten utarmar och passiviserar.

Visst är det viktigt för chauffören att tekniskt kunna hantera bilen, men viktigast är ändå att han vet vart han skall. Vilken glädje har samhället av människor som behärskar samhällssystemets teknik, men som inte förmår ta ställning till samhällets och människornas mål? En kunskap som i ett snävt perspektiv kan upplevas som onyttig, kan i det vidare perspektivet ha större samhällsnytta. Också det som bara ger upplevelse och intellektuell stimulans frigör krafter hos människor, som i sin tur kan medverka till att lösa konkreta och mycket näraliggande problem. Därför har också kulturen i alla dess former en plats i samhället – eller snarare: samhället och människolivet är beroende av att allt konstnärligt skapande kan leva och utvecklas.

Folkrörelserna måste vidare befria sig från sin tro att det kulturpolitiska problemet främst är en fråga om distribution. Jag tvingas erkänna att vi socialdemokrater gärna offrar åt denna vanföreställning.
Kulturproblemet är inte i främsta rummet ett distributionsproblem. Det låter sig sägas att folk som bor i Tensta inte går på Dramaten därför att det är svårt att ta sig dit. Det är emellertid struntprat. I själva verket är det enklare att komma från Tensta till Dramaten än det är att komma från Tensta till Ikea. Och bevisligen åker många människor till Ikea.

Det kulturpolitiska problemet är inte en fråga om tunnelbanans tidtabell. Det är naturligtvis så att vi i vårt samhälle odlar attityder hos människor som gör dem passiva och ointresserade. Passiviteten förstärks om de bor dåligt, om de har dåliga arbetsförhållanden, men de blir inte kulturaktiva med Duxsängar, sex timmars arbetsdag, och femminuterstrafik på tunnelbanan.

Inför 1980-talet vågar jag, trots de hot vi ser omkring oss, trots de många domedagsprofeternas dystra profetior, hysa en stark optimism. Jag vågar hysa optimism, därför att jag i grunden har en stark tilltro till kraften i de svenska folkrörelserna. Men folkrörelserna måste våga öppna sig.Traditionellt bärs folkrörelserna upp av människor som tillhör den konstruktiva begåvningstypen. Under 80-talet måste vi medvetet öka utrymmet för de kreativa. Folkbildarna måste få sällskap av konstnärerna i folkrörelsearbetet.

(Skillnaden mellan den kreativa och den konstruktiva människan är ju den, att den kreativa nyskapar, medan den konstruktiva bygger av de bitar som sätts i hennes händer. Den konstruktiva människan är hon som klarar att av mekanots 48 bitar bygga en bil som består av just 48 bitar. Den kreativa människan bygger bilen av 42 eller skaffar 15 bitar till och bygger ett järnvägståg. Båda människotyperna behövs – de måste känna varandras egenskaper och lära sig respektera dem).

Vi måste under 80-talet våga avvisa dem som för en negativ och pessimistisk samhällssyn till torgs under åberopande av vad de kallar realism. Vi måste våga satsa på de brinnande andarna, på eldsjälarna.

Om den aktive studieorganisatören ordnar 100 studiecirklar, skall vi vara glada för de hundra cirklarna. Att hans efterträdare kanske misslyckas är egentligen inget problem. Det är på sin höjd ett administrativt problem för den studieavdelning som skapat en apparat för att administrera de hundra cirklarna.

Tänk er två människor som går över en äng i försommarens blomsterprakt. Den ene säger: “Titta, så vackra blommorna är!”. Den andre suckar djupt och säger: “Ja, men tänk på att dom vissnar!”. Den trädgårdsmästare som lägger ner mera av sin möda på att planera borträfsandet av de vissna löven än på planterandet, vattnandet; omsorgen under växandet, kommer möjligen att få en bekvämare höst, men han får sannolikt heller aldrig några blommor att glädja sig åt.

Kultur har med odling att göra. Odlingen innebär möda, men den innebär också glädje och lust. 1980-talets kulturpolitik måste utformas så, att allt fler får möjlighet att erfara den glädje och den lust som ett aktivt kulturliv ger. En sådan kulturpolitik blir ett viktigt bidrag till att göra 80-talet – trots de svårigheter vi kan förutse – till ett bra årtionde för de breda folklagren. Arbetarrörelsen, främst det socialdemokratiska partiet, har all anledning att satsa offensivt på kulturen i detta 80-tal!

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!