Med fredagens kulturnyheter på radion kommer det sorgliga meddelandet att Peter Curman lämnat det jordiska, 80 år gammal. Förutom sitt eget författarskap – mest lyrik – gjorde han en ovärderlig insats för att bygga broar och skapa internationell samhörighet under sin tid som ordförande i Sveriges Författarförbund (1986–1995), då den Bibliotekslag kom till stånd som också i våra coronatider väger tungt i kraven på att hålla biblioteken öppna. Speciellt Grekland, och i synnerhet Rhodos, låg honom varmt om hjärtat. Dessutom arbetade han som kulturchef på Aftonbladet och Stockholms-Tidningen. Givetvis medverkade Peter Curman i Folket i Bild/Kulturfront och andra publikationer utanför de eleganta sammanhangen.
”I allt jag ser en dubbelhet / Därav motståndet” står det i Peter Curmans tredje diktsamling (Genom nålsögat) från 1967. Denna insikt och detta uttryck skulle komma att prägla mycket av både liv och dikt hos den författare och kulturkämpe som nu lämnat rummet, men vars arbete och insats fortsätter verka och inspirera också i den tid som han nu har lämnat.
Den litterära rivstarten för Peter Curman kom inom några få år med flera diktsamlingar, en tolkning av John Lennons In his own write (tillsammans med Ingemar Lindahl) och antologin Skolhat på Wahlström & Widstrand.
Dessa verk skulle komma att följas inte bara med nya böcker i eget namn utan också banbrytande insatser för att förmedla litteraturen till medborgarna ute i samhället genom bildandet av Författarcentrum 1967 och i svallvågorna av det den första stora Poesiupplsningen i Gamla Riksdagshuset. Och med åren tillkom nya viktiga uppdrag som ordförandeskapet i Sveriges Författarförbund och därmed arbetet med att förbättra skriftställarnas ekonomiska och sociala villkor. Dessutom flera år som ordförande i KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd), som företräder 14 medlemsorganisationer och yrkesverksamma inom olika kulturområden.
För Peter Curman räckte det inte md att verka innanför nationsgränsen, tvärtom ville han skapa kontakt och samarbete över alla möjliga och omöjliga nations- och språkgränser. Och alla dessa brobyggen på vägen för att öka kontakten i till synes omöjliga sammanhang (turk- vs grekcyprioter) eller två internationella författarkryssningar på Östersjön och en i Svarta havet. Och förstås internationella författar- och översättarcentrum på Gotland och Rhodos.
De egna ofta slutsålda diktsamlingarna räddades till eftervärlden i volymer som Medan livet ännu är (Dikter 1965–2003) och textluntan Trampa vatten (1965–2009).
Men Curman var inte bara en öppenhjärtigt social medmänniska, han var också en känslig poet och inte minst en samhällsmedborgare som inte hukade för att ta strid i frågor som angick honom. Den kunde lika gärna vara kampen för biblioteksersättning till författarkollegorna som protesterna mot USA:s orättfärdiga krig i Irak och annorstädes. Man kunde travestera Runeberg i Fänrik Ståls sägner, där det heter om den ryske generalmajoren Kulneff: ”Han kysste och han slog ihjäl/ med samma varma själ”.
Själv hade jag glädjen och äran att vara en nära vän till Peter Curman i flera decennier och vi gjorde flera resor tillsammans: St Petersburg, Rhodos och hans sommardatja i Horndal. Jag vet också att jag inte är ensam om att känna en stor saknad men även förstås respekt för allt vad han mäktat med i liv, dikt och debatt.
En av hans egna dikter passar bra som slutord:
Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska.
Bengt! Tack för dina fina minnesord över vår vän Peter!
Du måste logga in för att kommentera.