Hämndens gudinna kan ha många ansikten

3
538

När Åsa Linderborg för drygt 20 år sedan läste succéskildringen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (Bonniers 1998) blev hon på goda grunder stormförtjust och ville ha mer av Håkan Nesser. Det såg hon också till att få. På kort tid plöjde sig Linderborg igenom alla de Van V-deckare som Nesser skrivit före 2002, sammanlagt ett tiotal, men var efteråt misslynt och besviken.

Hennes reservationer var politiska. Hon ansåg sig ha funnit att 38 procent av Nessers mördare dränkt sig, skjutit sig eller hängt sig, att inte mindre än 70 procent av gärningsmännen antingen tagit livet av sig eller dött genom någon annans försorg – samt att Nessers personager rent allmänt tenderade att ta lagen i egna händer. Det finns, ansåg Linderborg, en moralisk rättskipning som hos Nesser ideligen överflyglar den juridiska. Ett samhälle med den inriktningen bör ingen eftersträva. Det är, och förblir, rättsosäkert. En människa som i hela sitt liv skymfats, kränkts och förfördelats av en annan människa har som bekant ingen rätt att likvidera sin plågoande. I sista hand avgör domstolen och endast den.

Det var söndagen den 19 oktober 2003, som Linderborg förde de nyss redovisade åsikterna till torgs i Aftonbladet och framhöll att Nessers bokprojekt ”medvetet eller omedvetet tassade omkring i Gamla Testamentets utkanter”. Hon anklagade honom kort sagt för att ha en mosaisk syn på brott och straff och för att hans rättspraxis ofta graviterar kring Hämnden med stort H, ett ord som återkommer med full kraft ”i bok efter bok” i Van V-serien.

Obestridligen tänkvärda synpunkter. Men jag undrar hur pass relevanta de egentligen är. Själv har jag bara läst något dussin av de arbeten som Nesser gett ut EFTER den svindlande Kim Novak-storyn, inte en rad dessförinnan, och borde därför hålla tyst. Men jag väljer att uttala mig ändå:

Sant är att Håkan Nesser inte är en hel- eller halvrevolutionär författare i Maj Sjöwalls & Per Wahlöös efterföljd. Preciserad samhällskritik är inte hans cup of tea, och tidsbunden realism är det inte heller. Nessers berättelser är i stället konstfärdigt utformade sagor med sinnrika intriger och kan oftast läsas både som historier om ett (eller flera) brott och som historier, inte sällan onda sådana, om personliga livsöden. Skuggorna och regnet (2004), Ormblomman från Samaria (2005) och De ensamma (2010) är goda exempel. Rollgestalterna beskrivs alltid i detalj och är omsorgsfullt utmejslade. Därför är det lätt att identifiera sig med Nessers karaktärer – i varje fall med vissa av dem. Ironier, kvickheter, ordlekar, sarkasmer och språklig virtuositet ingår i helhetsbilden och smaksätter menyerna.

Till saken hör också att det i regel inte finns vattentäta skott mellan juridisk och moralisk rättskipning. Oftast följs de två åt, och ibland ger moralen ett bättre skydd än juridiken. Till exempel kan man argumentera för att Jan Guillou och Peter Bratt gjorde sig skyldiga till spioneri ”med indirekt uppsåt” i IB-affären på 1970-talet enligt den tidens lagstiftning, men på det moraliska planet var de två allt annat än spioner. Det visste alla tänkande individer från början – och även en och annan som ännu inte lärt sig tänka.

Juridiken ägnar sig primärt åt det som, bortom rimligt tvivel, kan ledas i bevis. Det innebär att jurister långtifrån alltid förmår avgöra vad som är rätt och fel eller sant och falskt i olika ärenden. Inte minst i våldtäktsmål blir den problematiken uppenbar. En kvinna som inför offentligheten anklagar en namngiven man för våldtäkt kan mycket väl tala sanning men löper ändå stor risk att dömas för grovt förtal av de rättsliga instanserna. Det har vi nyligen sett exempel på.

Helt klart står väl att driftiga författare, och även mindre driftiga för den delen, kan slå lovar runt och spinna intriger kring sprickbildningar av det angivna slaget. Det har Nesser gjort både förr och senare. Han gör det också i sin nya roman, som är en psykologisk thriller med äkta Värmlandsanknytning.

Titeln är utpräglat nessersk – Den sorgsne busschauffören från Alster (Bonniers) – händelsekedjor och förvecklingar är det i samma mån. Jag har ofta frågat mig hur Nesser lyckas sy ihop sina komplicerade och finmaskiga berättelsenät. Finns samtliga hans röda trådändar på plats redan i utgångsläget i tålamodsprövande väntan på att bara skrivas ner eller existerar här ett mått av improvisation? Den forne sjömannen Reidar Jönsson (Mitt liv som hund) har på Facebook anförtrott mig att det senare är fallet. Det finns alltid en grundstruktur i Nessers startfållor. Denna struktur bygger han sedan ut och förfinar i takt med att arbetsprocessen framskrider – annars bleve själva skrivjobbet förödande tråkigt. Skulle någon av länkarna i kedjan till äventyrs vara i svagaste laget, så kamouflerar han bristen med språklig elegans och oväntade tvåfotsdribblingar.

I det sorgsna busschaufförsalstret begås inga mord och av detta tungt vägande skäl finns heller ingen mördare. Det hindrar nu inte att Eva Backman och Gunnar Barbarotti , Kymlinge-polisens samstämda elit- och privatspanare, har snuthäcken full på berättelsens 400 sidor. Backman är den jordbundna av de två. Den mer sammansatte Barbarotti förmår visserligen inte, till skillnad från en av sina kolleger i Leif GW:s böcker, ”se runt hörn” men kan i gengäld tala med både Vår Herre och sin framlidna hustru när som helst, låt vara oftast i avskildhet. ”Matteus 5:15” är ett av de himmelska besked han får.

Gustaf Fröding (1860–1911) omarbetar sina Stänk och Flikar gång på gång med början på sidan 13 till och med 392 från välljudande poesi till en sorts avskalad och utstuderad prosa, och väl är det. Annars skulle varken jag, andra läsare, Backman eller ens Barbarotti förstå ett dyft av händelseförloppet. Det är emellertid i egenskapen av skald och poet som Fröding svarar för bokens motto:

”lärt mig i tungsinnets ödsliga håla,
lifstumblets bubblande kittelkok
vilja och mäkta, betvinga och tåla,
härda mig stark och klok.”

Vidare kan jag avslöja att en pensionerad skolfux från Karlstad med 40 års lärarerfarenhet framträder i en strategiskt viktig biroll. Det gör även Nemesis, hämndens gudinna. Här måste nog Åsa Linderborg och andra Nesser-kritiker dra slutsatsen att denna gudinna kan ha långt fler ansikten än ett enda, och att den skönas uppsyn ibland är minst sagt anslående.

Efter att jag läst ut Nessers busschaufförsbok drömde jag en hel natt om ’Ormblomman från Samaria’ (se ovan), i vilken 19-åriga Vera Kall försvinner tidigt på söndagsmorgonen den 28 maj 1967, blott en dag före sin studentexamen. Det finns en slående likhet mellan de två verken. Jag säger inte mera än så. Däremot vågar jag yppa att berättelsen om Vera K skrevs redan 1997, publicerades som följetong i ICA-kuriren och återfinns i den bok som heter Från Doktor Klimkes horisont (2005). Ja, i själva verket är Ormblomman en tidig variant av Kim Novak-storyn. Håkan Nessers värld är full av överraskningar!

ANNONS

3 KOMMENTARER

  1. Låt oss fortsätta skriva ”Därför är det lätt att identifiera sig med Nessers romanfigurer” på svenska, i stället för det engelska ”Därför är det lätt att identifiera sig med Nessers karaktärer”.

  2. Ja Christer, ”Inspirerande synpunkter, som så ofta från Mats Parner”, (om jag får byta ut ”så ofta” mot emellanåt). Men sedan blir det nej Christer. ”Frödingcitatet lockar förstås fram instinkten ´gå till källorna´…” Gå till källorna är hos mig ingen instinkt, det är en medveten handling, och i fallet Nesser liksom i fallet Fröding gäller för mig bara: koppla av, dröm en stund, njut. När det gäller min favoritpoet Fröding gäller dessutom emellanåt ”låt ögonen tåras”. Som en indisk forskare i genetik jag kände på 1960-talet sa ”Fattar svenskar verkligen vilken oerhört skicklig ordhanterare Fröding är?” Och så läste han ur minnet ”Det var dans bort i vägen på lördagsnatten över nejden gick låten av spelet och skratten…”

    Fast Christer nu har jag googlat på den dikten. Och var det så du menade med att gå till källorna, så får jag nog hålla med även där.

Välkommen med dina synpunkter!