Harry Isaksson: “Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.”

2
1510

Morgonen den 9 december 1969 bröt en vild, det vill säga icke sanktionerad av facket, strejk ut i malmfälten, i Svappavaara. Den trappades upp och kom att hålla på i hela 57 dagar. Med mycket starkt stöd, inte minst ekonomiskt, från många människor av alla de slag runt om i landet.

Jag har själv läst brev från människor som tog av sina knappa pengar för att stödja gruvarbetarna. Inte sällan medskickandes ett stå på er! Ge er inte!

Strejken upplevdes som att den var allas, inte bara gruvarbetarnas. Den bar på ett stort och viktigt symbolvärde. Det går att bjuda motstånd, ta kamp. Även om, som en dokumentärfilm kom att heta: Kamrater, motståndaren är välorganiserad.

Pinsam denna strejk för S. LKAB var ju statligt. De statliga företagen borde väl gå i bräschen vad gäller arbetsmiljö och de anställdas villkor?

Gruvarbetarna hade fått nog. Vreden var ackumulerad. Droppen de så kallade 31 ledarskapsteserna. Importerade från USA. Ett auktoritärt, hårdhänt och omänskligt chäfskap skulle införas. Gruvarbetaren reduceras till en producerande maskin. Berövad allt människovärde.

Jag hade genom röda kamrater på Sociologen i Upsala förmånen att få träffa flera ledande i strejkkommittén. Främst Harry Isaksson och Elof Luspa. De besöktes däruppe långt från Upsala och universitetets ankdamm. En många timmars tågresa. Renar på spåret.

Harry Isaksson

Att komma hem till Elof och Maja Luspa i det avlägsna Puoltikasvaara, det var som att hamna vid allfarvägens slut. Jag minns hur jag gick ut på förstubron sent om natten. Vitt och tyst. Stjärnklart. Det knäppte i husknuten av den stränga kylan. Ödsligt. Som en annan värld.

Gästvänligheten varm och generös. Det bjöds på renkött, hjortron och vargtass. Elof hade köpt ut rödvin på Systemet i Gällivare. Vi från Upsala var ju rödvinsdrickare, visste han efter att hälsat på söderut. Själv tålde han inte vin. Och vinet han fick med sig hem var starkvin (!). Knappast måltidsvin.

Elof Luspa

Livliga diskussioner uppstod. Vid ett tillfälle brast det för mig av okänd anledning och jag begick ett utfall mot Harry, tror jag det främst var. Ängsligt tittade jag mig omkring. Hade jag gjort bort mig för tid och evighet nu? I Upsalas akademiska miljö gällde det ju att linda in allt och tala kryptiskt.

Men från Harry kom det bara med ett småleende bakom Castroskägget:
– Bra pojke, det där!

Raka rör var vad det som gällde. Befriande.

Men jag minns hur jag, uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem, studsade till när Harry sa: Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.

Strejken föregicks av korkade uttalanden från horkunden, det är styrkt, Gunnar Sträng. De ”skäggiga och slipslösa”, som han nedsättande till näringslivets förtjusning kallade unga vänstermänniskor, som påstod att det rådde antagonism mellan parterna på arbetsmarknaden var ute i ogjort väder.

Sara Lidmans bok Gruva var enligt samme Sträng inte representativ för hur det var på LKAB. Trots att den vilade på intervjuer. Man kunde höra gruvarbetarnas egna röster. Sträng svamlade. Långt från gruvgångarnas verklighet.

Gruvarbetarna hade inte “bara” LKAB emot sig. Utan även LO och S. Arbetsköparens förlängda arm.

Fula försök gjordes att splittra inifrån medan strejken pågick för fullt. Ett telefonsamtal till Elof:
– Lundberg (högste chefen på LKAB) vill gärna tillsammans med Kurt Nordgren (LO:s andre ordförande) träffa dig informellt över en bit mat. Nordgren har rest upp från Stockholm endast för detta.
– Mat har jag hemma
, svarade Elof.

Stödaffisch för gruvarbetarna, spreds över hela landet.

Gruvstrejken tog LO på sängen. Rena chocken. Till saken hör att en grupp sociologer från Göteborg forskade däruppe i malmfälten utan att förstå att en strejk var på gång. Som om strejker tillhörde det förgångna, var otänkbara. Harmoni och fred på arbetsmarknaden.

På 70-talet antogs medbestämmandelagen (MBL) som en direkt följd av strejken och andra vilda strejker i dess spår. (Särskilt kan man framhålla städerskestrejken, förtryckta kvinnor som äntligen sa ifrån. De sista man trodde skulle strejka.) Ett försök att placera initiativet hos facket. Ta tillbaka förlorad terräng.

”Tutan” som MBL snart kom att kallas. Arbetsköparen måste tuta, sedan var det bara att köra över de fackliga representanterna. Lagen bakband facket. Jag kan själv som tidigare facklig förtroendeman vittna om detta. Den arbetsrättsliga bur man placerades i. Långt från medlemmarna.

Glömmer inte hur jag låg sömnlös, kände mig medskyldig i samband med uppsägningar av kolleger och vänner inom högskolan. Inget kunde vi inom SACO göra. Förutom att protestera och begära att få lämna protokollsanteckning. Jag blev efterhand en mästare på dylika.

Det har strejkats igen ganska nyligen uppe i malmfälten. Efter en tragisk dödsolycka, en ung kvinna. Men en mindre strejk. Arbetsmiljön i gruvorna förefaller värre än någonsin.

Med facit i handen. Efter alla år. Ännu mer på senare år, efter Löfvens agerande med JÖK:en, kriminaliteten och välfärdens förfall är jag beredd att hålla med Harry. Men byter “arbetarklassen” mot “folket”.

Att människor går till SD? Ja, vem är förvånad? Löfven må gapa och brunsmeta hur mycket som helst. Han har förlorat all verklighetskontakt.

Klassamhället starkare än någonsin. De ekonomiska och sociala klyftorna. Gigekonomin med tillfälliga, osäkra jobb breder ut sig. Det skulle behövas en ny, stor strejk som rejält skakar om S och LO.

Men det verkar, i ett land utan gula västar, mycket osannolikt. För att inte säga uteslutet. Det politiska läget mörkare än en gruvort. Och S har jag för den delen givit upp hoppet om för mycket länge sedan. Kanske har S och LO redan kastat in handsken.

Medan jag skriver minns jag plötsligt en midsommar, kan det ha varit 1977 eller 1978, på en festplats i Kvarnsveden utanför Borlänge. Firande tillsammans med Harry och andra nedresta från malmfälten. Även människor från strejken i Ritsem anslöt sig.

Tältprojektet uppförde sin föreställning ”Vi äro tusenden” om den svenska arbetarklassens historia och som vi såg. På natten diskussioner om samhälle och socialism med skådespelare och strejkledare. Flera av de namnkunniga skådespelarna skulle nog inte vilja påminnas om vad de vid tillfället yttrade.

Nu, så här långt efteråt, kan jag inte låta bli att vemodigt tänka: Det var bättre förr. Åtminstone roligare.

Legendarerna Harry och Elof, båda utrustade med det verbala ordets makt, den förste nästan omöjlig att få stopp på, men underhållande att lyssna till, har sedan länge gått in bland skuggorna.

ANNONS

2 KOMMENTARER

  1. Den 9 december 1969 var terminen snart slut. Ett halvårs ganska tråkiga studier på psykologlinjen i Umeå var över och hade inte gett mersmak. Det politiska arbetet i Clarté och FNL-gruppen var lite roligare, men vart skulle det bära hän? Var den röda politiken verkligen rätt väg? Var vi egentligen inte bara en fladdrande låga – helt obetydlig? Och vintern hade kommit tidigt, med snö och kyla. Jag tyckte det var ganska mörkt och tungt och kallt. Men den 9 december vände det! Ryktena gick: Gruvarbetarna strejkar!

    Vi fick insiderinformation genom våra kamrater från malmfälten. Särskilt minns jag hur Staffan Daimar med stark glöd kunde återge stort som smått om vad som rörde sig där uppe – under polstjärnan. Hans tilltro till de stenhårda gruvisarna i Malmberget var grundmurad. Han kunde också berätta att vårt eget förbund (KFml) hade en kamrat i strejkkommittén; kamrat Östen. Och nu började massorna i norr yttra sig rakt ut i polarvintern – och ordet blev kött!

    Under 57 dagar tog arbetarklassen i norr hand om problemformuleringsinitiativet. Anders Ehnmark skulle senare beskriva det så här:

    ”En vinter uppstod en ny offentlighet /…/ En sidoscen till den svenska offentligheten öppnades på en osannolik plats. Plötsligt hördes rösterna från Kiruna, Svappavaara och Malmberget. På ledarsidorna diskuterades vad Elof Luspa, Harry och Hadar Sandberg sagt föregående kväll. En vinter fastställdes den så kallade agendan i malmfälten.” (Ehnmark, 2001, Frihetens rike)

    I Umeå var terminen snart slut, men ett nytt kapitel hade öppnat sig. I januari ordnade vi ett stort solidaritetsmöte på Universum och Harry från strejkkommittén sov över hos oss. En vårtermin var i antågande.

  2. Folkets demokratiska socialistiska revolution kommer sannolikt inte att gå i direktsändning i finanskapitalets fulmedier, ej heller i andra högerkontrollerade nätmedier, särskilt inte på finanskapitalets plattformar. Där kommer den shadowbannas.

    Folkets demokratiska socialistiska revolution kommer sannolikt börja genom att människorna talar med varandra enligt soldathandbokens principer för psykologiskt försvar.

    När de hjälper varandra att kunna skilja lögn från sanning så är folket sedan nära en ekologiskt hållbar demokratisk socialism. Då kommer de organisera nya valsamverkande vänsterpartier som har potential att ersätta den EU-vurmande tillväxt-vurmande ovetenskapliga farsen, istället för att låta sig vilseledas av käbblande kärringar.

Välkommen med dina synpunkter!