Jan Guillou: Historieförfalskande lägerelds-TV om vänstern

24
34211

Serien “Vår tid är nu” är SVT:s största tittarsuccé just nu, och visas nu också utomlands. Populäriteten beror bland annat på att serien “bygger på verkliga händelser”. Säsong tre inleds med året 1968. FiB/K bad Jan Guillou syna hur IB-affären skildras.

Artikeln publicerad i papperstidningen nr 12-2019

Det finns mycket att uppskatta i SVT:s dramaserie ”Vår tid är nu”. Den stora publiksuccén är varken oförtjänt eller oväntad. Själv uppskattar jag särskilt den kulinariska historieskrivningen under epoken Tore Wretman som lyfte det svenska köket från enahanda nordiskt barbari. Elle kanske lika mycket berättelsen om hur rollfiguren ”Maggan” först får sin politiska karriär inom SAP krossad därför att hon är lesbisk men ändå stretar på fram mot dygdens lön då hon får det livsavgörande telefonsamtalet från självaste Olof Palme.

Så långt frid och fröjd och nu kommer förstås ett stort MEN:

En av huvudrollernas dotter hamnar 1968 i dåligt sällskap, det vill säga ”vänstern”. Denna vänster visar sig bestå av en galen sekt som bestraffar sina medlemmar för innehav av ”borgerlig litteratur” och förstör sådan litteratur, genomför interna rättegångar mot ”klassförrädare” och beslagtar till kollektiv och politiskt korrekt uppfostran barn från mammor som visat borgerliga tendenser.

”Vår tid är nu”
Serien som produceras av Film i Väst och SVT är med sina 2,5 miljoner tittare en av de största dramasuccéerna på över ett decennium. Den tredje säsongen som hade premiär 14 oktober inleds året 1968. I handlingens centrum står Nina Löwander (bilden) spelad av Hedda Stiernstedt, som förlorat kontakten med sin dotter och barnbarn sedan de tagits tillfånga av en våldsbejakande vänstersekt.

Inom några års underjordiskt liv är sekten beredd att gripa till vapen och på väg att inleda det revolutionära folkkriget med en bombattack mot ABF.

Men hjältemodiga insatser från spionorganisationen IB avstyr i sista stund vad som skulle ha blivit inledningen till den svenska vänsterterrorismen.

Om denna historieskrivning kan man säga att den dels är grundfalsk, dels älskad av många och närmast officiell historia på Flashback och liknande SD-tillhåll på nätet.

Felix Härngren som IB-tjänsteman i SVT-serien “Vår tid är nu”.

Sant är att det uppstod en spritt språngande sekt på våren 1968 som kom att kallas Rebellrörelsen. Medlemmarna kom från Clarté i Uppsala och Stockholm. Historien är välkänd och har gett upphov till en lång rad reportage i text och TV och ett flertal böcker. Liksom många roliga historier, exempelvis om hur rebellerna tidiga morgnar plankade in på Vanadisbadet och formationssimmade med stora porträtt av Mao Zedong. Eller hur de trängde sig in på kinesiska ambassaden, höll folkdomstol mot personalen och rev ner de ”borgerliga” röda sammetsgardinerna.

Rebellsekten dansade emellertid bara en sommar, från våren 1968 till juli, när man bröt samman såväl psykiskt som organisatoriskt. Rebellerna borde vara en fotnot i vänsterhistorien. Men ”Dubbelmaoisterna”, som de också kallades, är föremål för en mer omfattande historieskrivning från höger än all annan vänster från den här tiden. Det är inte så svårt att förstå varför.

Om man låter denna kvasireligiösa sekt representera ”vänstern” i berättelsen om 60- och 70-talen så sker det knappast utan illvillig eller möjligen satirisk avsikt. Vi andra var tiotusentals och de flesta av oss hann aldrig se röken av några dubbelmaoister innan de gick under i psykiskt kaos och försvann.

Skribenten
Jan Guillou (f. 1944) som han såg ut då han släpptes från fängelset 1974. Han hade anledning att vara segerviss – IB-affären ledde till att IB upplöstes.

Som reporter på FiB/K avslöjade han, tillsammans med Peter Bratt och Håkan Isacson en hemlig svensk underrättelsetjänst som bedrev olagligt spionage i Sverige och utomlands. 1974 dömdes de tre till vardera ett års fängelse.

Guillou har skrivit ett 30-tal romaner och ett tjugotal fackböcker.

Det är alltså illa nog att detta blir teveseriens historieskrivning om vänsterrörelsen vid den här tiden. Än mer förolämpande och historiefalsk blir ju dramaseriens framställning av hur dessa rebeller år 1971 (flera år efter att de verkliga rebellerna försvann) är på väg att ta till vapen och övergå till terrorism.

Men till nationens räddning ingriper då hjältemodigt spionorganisationen IB.

Sanningen är den rakt omvända. IB-agenter började redan 1968 försöka provocera vänstern till våld. Efter västtysk förebild försökte man prångla ut vapen bland oss. Särskilt hett mål för sådana IB-operationer blev solidaritetsrörelsen med Palestina, där jag var med och såg med egna ögon. Men den ende medlem i Palestinarörelsen som kom att begå denna typ av brott var den infiltrerade IB-agenten Gunnar Ekberg (bombhot mot israelisk flygtrafik).

IB utgjorde alltså, utan överdrift, ett dödligt hot mot vänsterrörelsen. Skulle IB ha lyckats som kollegerna i Västtyskland med att få fart på vänsterterrorismen hade också Sverige fått uppleva serier av dödsskjutningar och massfängslande av verkliga eller påstådda vänsterterrorister.

Mot detta överhängande hot fanns bara ett försvar. För det första att inte låta sig provoceras till våld. För det andra att oskadliggöra IB med ett av demokratins effektivaste och vackraste vapen, tryckfriheten och yttrandefriheten.

Fem år efter att en viss ”Rolf Svensson” försökte prångla ut handgranater i Palestinagruppen i Stockholm exploderade i stället IB-skandalen i Folket i Bild/Kulturfront. Efter det repade sig aldrig den del av den svenska underrättelsetjänsten som tagit sig an uppgiften att skapa vänsterterrorister. IB-affären kan alltså ses som en akt av självförsvar. Och till skillnad från vänstern i Västtyskland inskränkte sig våra förluster till bara tre man i fängelse, som hämnd för Folket i Bild/Kulturfronts avslöjande.

Men i ”Vår tid är nu” vänds alltså historien upp och ned. Där blev det IB som räddade Sverige från vänsterterror.

Manusförfattarna till dramaserien är visserligen födda 1968 och 1972. Men det är ingen ursäkt.

ANNONS

24 KOMMENTARER

  1. IBs huvudsakliga inriktning var ju att försvara det svenska statsintresset. Som det förstods av de ledande i den svenska statsapparaten. Och dessa var ju, vid den här tiden efter mer än 30 år av socialdemokratiskt styre, den svenska socialdemokratins topside. Vad det kostade Jan Guillou och alla yttrandefrihetsvänner på den tiden är vi alla medvetna om.

    En del av skulden att det gick som det gick hade naturligtvis den bristande förståelsen för detta hos FiB/Ks juridiska “rådgivare” inför publiceringen av IB-materialet i tidningen. De stirrade sig blinda på att “vi” hade den bästa tryckfrihetslagstiftningen i världen och att den inte skulle kunna nyttjas för att fälla FiB/K och direkt ansvariga uppgiftslämnare och journalister. Men det sket ju staten i när den såg att dess intressen hotades utan rundade dessa lagar och tillämpade andra, varav flera aldrig hade använts i skarpt läge tidigare.

    Givetvis hade en historia om dessa manipulationer blivit politiskt intressantare än “Vår tid är nu”. Men det är för mycket begärt att en TV-serie ska vara något annat än den är. På det stora hela tycker jag nog att den ger en god bild av tidsläget och stämningarna, inte minst av bedrövligheterna i “vänstern”, även om dessa skildrats bättre och mer distinkt av Ehnmark o Enquist i pjäsen Mannen på trottoaren från 1979. Se sid 89–90 i bokutgåvan. Mot sådan fundamental idioti står sig rebellrörelsen slätt!

  2. En riktig och viktig text av Jan Guillou. Detta populärkulturella försök till vridning av vad “vänstern” sysslade med under tidigt 1970-tal passar väl ihop med bolagssfärens och nyliberalernas nuvarande demonisering av allt som andas vänster. Oavsett om det avser strävan efter jämlikhet eller motstånd mot imperialism. Det kan tyckas lika harmlöst som hur indianer skildrades i 1950 och 60-talets cowboy-filmer. Men populärkulturens undertoner är sällan slumpmässiga. Tiden för historier-revidering kanske anses lämplig nu när nästan ingen yngre än 60 år har egna minnesbilder från denna tid.

  3. Jan Guillou har rätt, det fanns många märkliga personer som var aktiva såväl inom som utanför arbetarrörelsen i skiftet 60/70-tal. 1969 blev jag medlem i SSU som 13-åring. Vill minnas att man fick ansöka särskilt om man var under 15. I Stockholm stad var många SSU:are då radikalare än andra unga sossar och vi var flera som var aktiva även i DFFG på lokal nivå ute i förorterna. Det skapade dubbla konflikter, dels blev man misstänkliggjord av dåtidens Mao-trogna och föräldrarevolterande överklassbarn som senare återvände till sin trygga borgerlighet. På andra sidan fanns karriärsugna höger-SSU:are som tyckte att vi var opålitliga vänsterextremister.

    Numera 50 år senare bor nog de f d maoisterna och de gamla karriäristerna grannar och umgås i båt- eller golfklubben i samma lite finare villaområden. När det gäller IB, så kände jag igen en del namn som dök upp vid avslöjandet i FiB/Kulturfront. De kollade inte bara på medlemmar i diverse vänstersekter, utan även internt på vänster-sossar i olika åldrar som var aktiva i olika LO-förbund, SAP och SSU samt dåvarande Studentförbundet. Den s k “sjukhusspionen” i Göteborg hade innan han avslöjades där varit med på olika möten inom S-vänstern i Stockholm. Vi som var vänsterradikala sossar tyckte att han var en kufisk figur och sa inte så mycket när han var i närheten om de möten och andra aktiviteter vi planerade m m. Han hängde mest omkring och gjorde inte så mycket aktivt utan verkade mest vara nyfiken. Förmodligen var det därför han flyttades till Göteborg.

  4. Dennis Z skriver ”Men det är för mycket begärt att en TV-serie ska vara något annat än den är [??]. På det stora hela tycker jag nog att den ger en god bild av tidsläget…”

    Om manusförfattarna läst vad Jan G skrivit om händelserna då det begav sig, vilket han också skriver om i sin tidningstext, då kan de inte ha undgått hur oerhört viktigt det var, att det var en infiltrerande IB-agent som begick ett brott. Jan G skriver ”IB utgjorde alltså, utan överdrift, ett dödligt hot mot vänsterrörelsen. Skulle IB ha lyckats som kollegerna i Västtyskland med att få fart på vänsterterrorismen hade också Sverige fått uppleva serier av dödsskjutningar och massfängslande av verkliga eller påstådda vänsterterrorister.”

    Därför, Dennis, måste jag skriva ”På det stora hela tycker jag nog att” Dennis är allvarligt förlåtande gentemot manusförfattare som på ett mycket graverande sätt suddar i historien. Ja de inte bara döljer fakta, de vänder uppochner på dem. Och i detta fall var fakta enormt lättillgängliga. Jag tror inte ett ögonblick på att manusförfattarna skulle vara omedvetna om att deras förvrängda historieskrivning måste gå överhetens antifolkliga ärende. Lika lite som Svenska Pen kan ha varit omedvetna om den kraftigt ökande antikinesiska kampanj som nu utgår från Västs sida. Dennis verkar i det här fallet inte ha förstått parollen ”för en folkets kultur”.

    Olof C har helt rätt när han skriver ”Men populärkulturens undertoner är sällan slumpmässiga. Tiden för historie[r]-revidering kanske anses lämplig nu när nästan ingen yngre än 60 år har egna minnesbilder från denna tid.”

  5. IB hade en viktig uppgift att stävja klasskampen i Sverige, styra in den på en ofarlig terrorismstig där opinionen snabbt kunde vändas mot ungdomsrörelsen, och som svepte över Sverige som en lågintensiv präriebrand. Avslöjande av IB och vad organisationen stod för kostade Folket i Bild/Kulturfront prenumeranter, och folk blev rädda, men det oaktat, var det en nödvändighet att avslöja IBs roll ansåg ledningen på FiB. Det har förekommit självkritik om linjen var rätt t o m att IB-avslöjandet inte skulle ha gjorts. Själv lever jag i tron att det var nödvändigt. Hur “vi” beskrivs i teveserien är ett tidens tecken, manusförfattare i teve är historielösa.

  6. Nyheten att fiktion “måste” leverera sanningar, gör det aningen problematiskt med sjuttiotals fenomen som “Televinken” vs nygjord propaganda av “Southpark”. svartvitt i ettan var mycket mer ärligt än TV med både “fria” reklamstyrda färg-TV program och Ernst. Tycker väl själv att: nyheter och fakta förhoppningsvis är nyheter och fakta men fiktion är lika mycket, hoppas jag fiktion.

  7. Jag hade bild på sjukhusspionen när han gick i vårt demonstrationståg mot hyrorna på studenthemmen. Det satt bra när aktuellt frågade Frank Baude om han hade några “bevis” och han tog fram bilden. Han brukade stå och stirra på mig en timme när jag sålde Proletären.

  8. Till Bertil C:
    Tja, vad vet jag? Du vet naturligtvis bättre eller har du bara ett annat perspektiv? Vilket det är kan jag dock inte riktigt se bakom dina ordridåer. På vilket sätt har FiB/K:s paroll “För en folkets kultur” att skaffa med en av dig påstådd (jag finner den trolig, men saknar en välbelagd bevisning) “kraftigt ökande antikinesisk(a) kampanj som nu utgår från Västs (vad nu det är, DZs fråga) sida”?

    När du rivit ner dina Potemkinkulisser och visar ditt tankebygge i sin helhet kanske vi kan övergå till ett litet samtal kring väsentligheterna i min kommentar?

  9. Till Dan K:
    Jag håller inte med dig om att IB-avslöjandet “kostade FiB/K prenumeranter”. Tvärtom ökade upplagan som prenumererades i flera år från och med detta och även lösnummerupplagan steg till sedan aldrig uppnådda rekordnivåer för FiB/K. Den senare sjönk sedan betydligt snabbare än prenumerantupplagan.

  10. Jag är sosse sen barnsben men borgarna gjorde intryck redan 69 när jag var 12. Ramsorna som “Vi vill ha livat vi vill ha skoj, mera bomber över Hanoi” var vanligt förekommande i skolan. Ingen slump enligt min mening. När jag började gymnasiet -73 var det en skam att vara sosse så propagandan från höger började då.

  11. Jag undrar om det hösten 1977 gjordes försök att kompromettera vänstern genom att locka in den på terrorismens vägar. Det var åtminstone så jag uppfattade ett egendomligt inlägg i Sveriges Radio, något som jag sedan skrev om.

  12. Hej, Göran! Vad gick du i för skolor där det var “vanligt förekommande” med judevisor mot vietnameser och där det var “en skam att vara sosse”? Lundsberg?

  13. Kenneth W! Var står det att fiktion ”måste” leverera sanningar? Det allvarliga är när fiktion levererar rena lögner som går de härskandes antifolkliga ärenden. Personligen har jag till exempel inga problem med Fritjof Nilsson-Piraten, som berättade att en gång när han var på Ven, fann han en ilandfluten järnspis, och när han öppnade vedluckan så brann det fortfarande.

  14. Det är sorgligt och lite skämmigt att TV-serien inte kan få vara just det, utan att störas av f d vänstervänner från anno dazumal. Jag läste för ett par veckor sen en artikel om en känd kvinnlig konstnär som i sin tidiga ungdom tillhörde vänstervänner och som nu beskrev det som försiggick där som sekteristiskt.

    Varför inte bara erkänna att det fanns dylika extremistiska tendenser. Sen fanns det ju även godhjärtade och förnuftiga vänstervänner, och det var väl de allra flesta. I en film är det förstås mer intressant och lockande att beskriva ytterligheter. Det är så vitt jag vet ett vedertaget bruk såväl inom film som inom litteratur.

  15. Ingela Johansson, du ser inget problem med hur IB beskrivs i serien? Även om fiktion är underhållning så ska den inte vilseleda genom historierevision om inte tittaren rimligtvis kan förstå att man blir grundlurad.

  16. Skrev detta igår innan Ingela som första kvinna kommenterade:

    Vilken fånig pompös manlig allvarlighet i Guillous text. I kommentarerna till hans artikel ser jag bara män, inga kvinnor. Män är bra på att mansplaina och vara högtidligt allvarliga och kunniga.

    Håhåjaja.

    Men ni glömmer en liten men ack så viktig detalj: Vår tid är nu är INTE en dokumentär. Det är fiction.

    De får fabulera och hitta på så mycket de orkar, och det har blivit en snorbra serie. Som vi dessutom inte sett slutet på förrän i morgon – om det inte attpåtill kommer mer…

    Jag har läst Guillous Lauritzenböcker med stor behållning, men inser förstås att de inte heller är dokumentärer. Så varför får han tillämpa Licencia Poetica om inte manusförfattarna till Vår tid är nu får det? Va? Svara på det Jan!

    För övrigt kan jag skryta med att vi äger cykeln som Nina cyklar på när hon dejtar Kalle i första omgången. Ärligen köpt från rekvisitalagret, en klenod. Den har till och med en tejplapp under sadeln som det står Nina på.

    Bräck det, den som kan!

  17. Bäste Mats S!
    Jag har varit inne på samma linje som Ingela Johansson. I serien skildras en typ av spaningsorganisation av “hemlig” art men med anknytning till polis. Dess politiska syften är fördunklade och vi ser t ex inte mycket av den för IB så betecknande anknytningen till det socialdemokratiska partiets toppskikt. Det Guillou pekar på, att det förekom både infiltration i olika “vänster”-grupper och försök att styra in dessa på olika attentat och våldsdåd, tas inte upp i serien. Således får man inte en korrekt bild av vad som verkligen skedde, men vi tittare får i alla fall en uppfattning om att det förekom hemlig (dvs olaglig) underrättelseverksamhet i myndigheternas egen regi.

    För seriens huvudsakliga syfte som underhållning är väl det alldeles tillräckligt. Att göra en dokumentär om hela historien av spionage mot medborgare och folkliga organisationer i Sverige vore en drömuppgift! Men det höga tonläget om “historierevision” och “grundlurad(e) tittare” eller “lögner som går de härskandes antifolkliga ärenden” (från en annan debattdeltagare ovan) gör ett löjeväckande intryck!

    Att däremot alla i debatten håller med mig om att skildringen i “Mannen på trottoaren” är helt ödesdiger för s k “vänster” förvånar mig lite!

  18. Man häpnar över vissa debattinslag. Flera debattörer verkar likt Trump gå in för “alternativa sanningar” ungefär som när Arkelsten en gång påstod att det var högern som införde den allmänna rösträtten. Jag har inte sett det aktulla TV-programmet, men Gulillos skildring av detta som en uppenbart förljugen skildring som häpnadsväckande nog ändå gör anspråk på att vara brett sann, där har Jan rätt. Min egen erfarenhet av 60-70-80-osv vänsterrörelser innehåller summa en (1) person som vid ett (1) tillfälle (sent 1972) nämnde något i stil med “när vi kommer så långt att vi har upprättat befriade områden…” (borgerlig bakgrund, är nu läkare). Jag gjorde då ingen djupkoll på vad han menade, men i övrigt verkade han okej. Dock reagerade jag starkt, och lämnade sällskapet.

    – Stridisar, tokskallar, mytomaner, provokatörer och tillfälliga förlöpningar finns alltid, men var inte dominerande även om exv vissa “partileninister” etc kunde ha systematiskt egendomliga synsätt på tingens ordning.

    – Olika personer kan ju alltid tänka olika, men betr “befriade områden” kan man ju på filosofiskt vis även tala om såna i form av gemensamma plalttformar med viktiga forskningar/skildringr, politiska/sociala mål, produktionskooperativ, kollekivboenden och andra gemenskaper såsom exv allt kan man kunde göra med Folkets Hus etc, och det genomgående för vänstern är i första hand tanken på brett inflytande underifrån. Variationer fanns men det var i princip sådant som avsågs. I socialfilosofisk mening var vänsterrörelserna på detta vis i hög grad befriade områden.

  19. Kvällen innan min hyresgäst G fördes bort hade jag skuggor bakom mig…

Välkommen med dina synpunkter!