Det här är en text som jag inte trodde att jag skulle skriva. Jag har önskat att jag skulle göra det, men jag har inte vågat tro det. Inte förrän i höstas, när det stod klart att drömmen faktiskt skulle kunna slå in. Det var då jag började tro på allvar. #Tropådet var också den hashtagg som spreds på sociala medier när Degerfors IF, coronapandemi och publikstopp till trots, gjorde en av historiens bästa säsonger och, i sista omgången, tog sig tillbaka till Allsvenskan i en match som bara kan beskrivas som en riktig rysare.
Jag förstår att många läsare är fullständigt ointresserade av fotboll. Men jag vet också att den här tidningen är en fyrbåk för folkets kultur, och vad kan egentligen vara mer folkets kultur än de små bruksorternas kärlek till fotbollen?
Den kärleken är alldeles särskilt stark och obändig i lilla Degerfors, där det klassiska laget bildades av järnverksarbetare redan 1907. Med tiden blev det ett lag att räkna med, och sedan de nådde högsta serien 1938 har några av de största namnen inom svensk fotboll spelat på Stora Valla. Gunnar Nordahl, Bertil Nordahl, Ralf Edström, Andreas Andersson, Olle Åhlund, Lasse Heineman, Olof Mellberg, Milenko Vuksevic. Listan kan göras längre. Mycket längre.
1938 var också det år som min far tog sig till Stora Valla första gången, för att se dem spela. Flera av hans äldre syskon (och de var många – familjen var begåvad med 15 barn) hade följt laget ända sedan de harvade i tredje divisionen och nu var det dags för pappa att drabbas av Degerforsfebern. Och det gjorde han. Så till den grad att han förblev en trogen Degerforssupporter fram till sin död 2007.
Degerfors hade sin storhetstid under en tid då fotboll fortfarande handlade mer om spelglädje, passion och kunnande än om pengar. En tid när ett klubblag från en mindre ort kunde ta sig högt upp i serierna genom genom vilja och hjärta, och genom att fostra nästa generations spelare i laganda och teknik. Men klubben var också beroende av bruket – järnverket – och när jobben sinade och utflyttningen satte fart på 1960- och 70-talen så blev också spelarbasen mindre. Degerfors halkade ur högsta serien och pendlade mellan vad som då var andra och tredje divisionen.
Det var vid den tiden mitt hjärta började klappa för rödvitt och jag upptäckte det fantastiska och vackra i fotbollen. Pappa, som fortfarande hyste samma kärlek till sitt lag trots nedflyttning och spel i lägre divisioner, tog med mig till Stora Valla och där stod vi och ömsom jublade, ömsom förtvivlade. Hoppet om Allsvenskan fanns förstås där, men det var inte så många som trodde på det då. Klubblagen från de små bruksorterna hade inte längre någon plats på toppen, där storlag med täta sponsorer regerade. Visst producerade Degerfors fortfarande fantastiska spelare, men de köptes snabbt upp av lag som kunde erbjuda mer pengar.
1992 lyckades de ändå, mot alla odds, ta sig tillbaka till Allsvenskan för första gången sedan 1966. Då tog pappa, som blivit morfar, med sig barnbarnet till Stora Valla så ofta han kunde, även långt efter att Degerfors på nytt åkte ur högsta serien 1997, och den lille stockholmarens hjärta klappade i samma färger som morfars.
Den 5 december 2020 skrev Degerfors historia igen. Under det år då coronapandemin hindrade publiken från att komma till matcherna, och då klubben under perioder gick på knäna, lyckades man få till en supersäsong med ett av de bästa lag klubben haft på många år. I sina bästa stunder spelade laget en fotboll så vacker att tårarna trängde fram, med ett passningsspel värdigt ett europeiskt topplag, en trio forwards som alla hamnade på plats 2, 3 och 8 i skytteligan och en målvakt som i varje match gjorde sitt jobb med bravur.
Det lilla klubblaget visade än en gång att man fortfarande kan komma långt med hjärta och vilja, trots att pengar pratar högst och trots att en viruspandemi lamslagit stora delar av samhället. För det är just det. Det finns hjärta i Degerfors IF. I klubben, såväl som hos supportrarna. So what om Rödvitt inte blir kvar i Allsvenskan särskilt länge? De har visat att de kan.
Jag ska villigt erkänna att jag grät när slutsignalen gått den där lördagen och det första jag ville göra var att ringa pappa och dela glädjen med honom. Det var sonens tanke också, fick jag veta när vi sågs på Facetime lite senare på kvällen.
-Jag undrar vad morfar skulle ha sagt om det här, sa han och i hans röst hörde jag samma saknad som jag själv kände.
Och så skålade vi för både Degerfors IF och för den pappa och morfar som lärde oss älska bruksortens stora stolthet.
Å, dessa lag från bruken. Där vi bor, Söderhamn, minns man ännu glansdagarna för fotbollslaget Marma IF. 1958 var det en hårsmån att killarna från Marmaverken lyckades ta sig till högsta serien. Trots att osannolika 5.000 supportrar kommit till Marmavallen och hejade vann bortalaget Skellefteå. Arma Marma.
Jo, det var för Marmaarbetarnas seger man demonstrerade i Ådalen, maj 1931. Men det är en annan historia.
Mittåt. Det var 1957 (29 september) som den avgörande matchen spelades på Marmavallen. Och det var inte 5 000 åskådare – det var 6 000! Nu blev det rätt.
Inspirerad av Bitte Assarmos text om Degerfors IF bläddrade jag vidare i min bok om Marmaverken. Och hittade en (vad jag förstår) unik bild av ett damlag från 1923; Marma IF:s damlag. Jag tycker att tjejerna utstrålar en kämpaglöd värdig en diamantboll. Är det någon ur läsekretsen som vet mer om damfotbollen i Sverige för hundra år sedan?
Tack för kommentaren, vilken fantastisk bild och vilken intressant idé att försöka ta reda på mer om damfotbollens historia!
Du måste logga in för att kommentera.