Huseby bruk

3
236
"Slottet" på Huseby

Småland var från 1600-talet till 1800-talet ett viktigt ”järnbärarland”. Med malm, vattenkraft och inte minst skog hade Sverige de naturliga förutsättningarna. De flesta använde sjömalm (liknande myrmalm) som bildas på sjöbotten i en naturlig process. Skogen blev till träkol för masugnarna. På denna tid kunde man inte använda stenkol, på så sätt hade Sverige en fördel jämfört med till exempel Frankrike och England.

Här fanns många järnbruk och stångjärnshammare. Det hela börjar på allvar på 1600-talet, liksom för järnbruk i övriga Sverige. Bakgrunden var dels stormakten Sveriges ökade behov av järn till krigföringen men också för att 30-åriga kriget försvårade järntillverkning nere i Europa. Till det kom att kriget försvårade för driftiga och rika kapitalister i t ex Holland (Amsterdam) att investera på kontinenten. Med Karl IX och dennes efterföljare på svenska tronen satsades medvetet på att locka hit investerare som De Geer och med dem följde valloner som utvecklade tekniken!

Huseby är beläget vid Helige å – ett lokalt namn för Mörrumsån – och var Smålands första järnbruk och länge ett av de största. Deg grundades på 1620-talet av kungasonen Karl Karlsson Gyllenhielm (halvbror till Gustav II Adolf) men redan 1642 utarrenderades det till holländare, bland annat de Rees. De satsade på sättugnar och kanoner! Exporten gick via Karlshamn där du hittar Holländareplan nere vid den gamla hamnen!

Senare ägare var bland andra Rudebeck, Hamilton och till sist 2 generationer Stephens (Joseph och dottern Florence). Joseph hade gjort sig en förmögenhet som järnvägsentreprenör i kolonialtidens Indien, där var lättare för en ung man utan ingenjörsutbildning att tjäna mycket, än i Europa.

Masugnen blåstes (smälte malm) sista gången 1930, bara Åminne höll på längre i Småland. Gjuteriet levde kvar till 1950-talet liksom snickeriet som då tillverkade stolar åt IKEA!

Dottern Florence Stephens, känd som ”Fröken på Huseby” tog över vid pappans död 1934. Florence var inte dum men hade svårt att lyssna till goda råd från de som ville Huseby väl. Desto mer lyssnade hon på kungligheter som prins Carl junior och hans kompis Gutenberg och andra skojare. Resultatet blev nära nog konkurs, som emellertid undveks genom att fröken Stephens sattes under förmyndare och Prins Carl, Gutenberg m fl ställdes inför rätta. Förmyndartiden innebar bland annat att all industriverksamhet lades ner, jordbruket utarrenderades och Huseby gick in i en lång törnrosasömn.

Huseby, som idag förvaltas av Statens fastighetsverk, är Smålands bäst bevarade järnbruksmiljö. Så trots allt trassel under Florence Stephens tid var hennes sista vilja att skänka bruket till staten mycket klokt. Alla byggnader är bevarade. Dessutom är bruksherrgården, ”Slottet” som Florence kallade det, med alla dess inventarier intakt, utom biblioteket som till stor del skingrades i samband med Florence död.

Nyligen har en ny, intressant bok om Huseby utkommit; Det levande Huseby av Lars-Olof Larsson m fl. Tyvärr har boken nästan helt utelämnat arbetarnas, statarnas och torparnas historia, inget ovanligt men likväl en klar brist. Boken ger detaljerad beskrivning av familjens Stephens liv, men inte ett ord om alla arbetare, torpare och kvinnor som skötte godset. Den utelämnade historien beror inte på bristande material. I boken Vällingklockans undersåtar av Kjell Jansson finns en hel del av arbetarna i Husebyhistorien, t ex när den nybildade Lantarbetaravdelningen 1920 strejkade och fick igenom lönehöjning eller när fröken Stephens försökte hindra återbildande av facket i mitten av 30-talet! Verklig inblick i vardagens arbete kan man få genom skriften Minnen från Huseby av Anders Isaksson, som levde med sin familj i ett 30-tal år på Huseby, och bland annat deltog i de sista sjömalmsupptagningarna 1930–31.

Huseby är idag en både vacker och intressant plats med café/restaurang, herrgård och statarmuseum samt köksträdgård och park.

ANNONS

3 KOMMENTARER

  1. Ulf Nilsson!
    Vilken intressant artikel. Jag förstår att det inte bara det du rabblar upp vid en guidad tur, utan att det är uppgifter du får söka upp. Bra att du sätter upp den historiska bakgrunden till den svenska bruksnäringen.

  2. Typiskt svenskt att skingra biblioteket. Som när delar av Brunnsviks folkhögskolas bibliotek hamnade i sopcontainrarna.

  3. Tack Ulf N för kunskapsförmedling om järnet och den svenska historien (som med din extra kommentar också skulle kunna bli folkets historia).

    Här i Hälsingland kan vi berätta motsvarande historia om den svenska järnhanteringen, om kriget i Europa som krävde kanoner och musköter, om Söderhamn som fick stadsprivilegier 1620 och satte musköter på ett fartyg /en pinass i sitt stadsvapen.

    Jag fascineras av att det är energi (då träkol) som är nyckeln till framgången. Malmen till Hälsingland fraktades från Uppland och Stockholms skärgård till skogarna/kolet i norr. Det är väl på samma sätt nu. IT-jättarna kommer till Gävleborg (Microsoft bygger serverhallar utanför Sandviken) för att få tag på billig energi och kommunalråden niger, bockar och bugar.

    På Huseby bruk, på deras berömda julmarknad, har jag vandrat med barnbarnen.

Välkommen med dina synpunkter!