Vid drygt 33 års ålder lät sig Eric Blair, mera känd under författarpseudonymen George Orwell, värvas som frivillig till den anarko-syndikalistiska milisen på Folkfrontens sida i inbördeskrigets Spanien. Året var 1936. Hans mått och steg föreföll honom vara ”de enda förnuftiga i det rådande läget”, skrev han lakoniskt i sin dagbok.
Som frontsoldat i Aragonien hade menige Orwell påtaglig begåvning. I en essä betitlad ”Medlöparnas vedersakare” (1989) har danskan Jytte Bonnier tecknat den högreste intelligensaristokratens porträtt i klara färger:
– Han visade typiska ledaregenskaper och var totalt orädd, uppträdde sarkastiskt och talade med sin accent från Eton. Hans kängor var jättelika, och han bar en extraordinärt lång halsduk virad i varv på varv kring halsen. Därutöver var han utrustad med ett halvantikt gevär och några handgranater i sitt bälte. Hans mod gränsade till rena dumdristigheten, och han hyste inga samvetsbetänkligheter inför tvånget att skjuta för att döda.
Förälskelse var det tillstånd som angrep Orwell i samma stund som han kom till Barcelona i december -36. Den katalanska metropolen gjorde ett outplånligt intryck på honom; folkets revolutionära trosnit och entusiasm grep tag i hans hjärterötter och höll dem i ett konstant grepp. Men redan efter ca fem månaders strider blev Orwell svårt sårad. Han sköts genom strupen, fick sina talorgan fördärvade och undkom döden med bara någon millimeters spelrum.
”En synnerligen intressant erfarenhet” antecknade han senare i boken Hyllning till Katalonien (1938), som är en av spanska inbördeskrigets tidlösa skildringar. För mig personligen har den betytt mycket.
Orwells särklassigt mest kända arbete är emellertid Nineteen Eighty Four – 1984 – som också kom att bli hans sista. Bara två dygn före sin 47-årsdag 1950 tvangs han lägga ner pennan för gott, drabbad av tuberkulos. För kanske 50–55 år sedan läste jag 1984 för första gången i livet, men både rollfigurerna, innehållet, formen och skildringens ideologiska evangelium har i tur och oordning sagt farväl till mina hågkomstcentra och ersatts av glömska. Dock har jag på senare år, med tanke på världens nuvarande tillstånd, känt ett starkt behov av en andra 1984-runda, och den 16–18 september gjorde jag äntligen slag i saken. I min bokhylla fanns ett sjuttio år gammalt originalexemplar från Parners Bokhandel med min fars namnteckning på ett av försättsbladen, och därifrån var det sedan raka spåret.
Har boken någon aktualitet i dag? Står den sig alltjämt? Låt oss se:
1984 års värld domineras helt och hållet, tänker sig Orwell, av tre jämbördiga överstater – Oceanien, Eurasien och Ostasien – som oupphörligt ligger i krig med varandra. I Oceanien, där själva handlingen utspelas, ingår Nord- och Sydamerika plus Australien, södra Afrika och de brittiska öarna med London som hjärtpunkt och berättelsecentrum. Det är ett bottenfruset, glädjefattigt och alltigenom totalitärt övervaknings-samhälle vi bjuds in till med den 39-årige lägre tjänstemannen Winston Smith i rollerna som portalfigur, heroisk motståndsman och vingklippt älskare; 1984 är också en kärleksskildring med naturbarnet Julia som den kvinnliga parten. Cirka 85 procent av Oceaniens befolkning utgörs av idogt arbetande och egendomslösa ”proleter” (således inte proletärer…), som lever i relativ fattigdom och i praktiken utanför samhället. I spetsen för det allsmäktiga och enda tillåtna Partiet står den mustasch-prydde Big Brother – Storebror ser dig! – vars närmaste män vakar över såväl det Inre Partiet som det Yttre med 2 respektive 13 procent av medborgarna bakom sig. Med hjälp av väldiga tele-skärmar och den ständigt närvarande och konstant brutala Tankepolisen hålls alla i schack, och varje tillstymmelse till lydnadsbrott bestraffas utan misskund. Tre paroller vägleder den styrande eliten:
Krig är fred – Frihet är slaveri – Okunnighet är styrka.
Inga böcker utgivna före år 1960 existerar längre i Oceanien, och samtligas brev läses rutinmässigt av censuren. Renlärighet är det eftersträvade målet. Genuint renlärig är bara den som upphört att tänka och vars medvetande stegvis har avlägsnats. Inga andra känslor än fruktan, triumf, förödmjukelse och raseri tillåts. Hat-veckor arrangeras punktligt, och två obligatoriska hatminuter schemaläggs varje dag på de fyra tongivande departementen – fredsministeriet, kärleksministeriet, sanningsministeriet och, inte minst, välfärdsministeriet. All historia undergår kontinuerlig omarbetning. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, och den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna”, heter det i en mångbottnad partiparoll.
”Nyspråk” är det officiella idiomet. Det är ett språk med sofistikerad grammatik men högst begränsat ordförråd. Detta förråd minskar dessutom över tid. Till exempel finns inget ord för vetenskap. Detta faller sig naturligt, eftersom ingen vetenskap längre finns eller än mindre behövs.
I Världens litteraturhistoria (W&W 2000) av Göran Hägg får 1984 högt betyg, men samtidigt heter det att Orwell inte i något avseende ”blivit sannspådd”. Det är visserligen inte sant, men att på detaljnivå bli sannspådd kan aldrig ha varit Orwells avsikt. Han var ingen spåman eller ens framtidsforskare. Den tillvaro som möter oss i 1984 är i stora stycken vänd upp och ner eller bak och fram; ja, den är nästan genomgående mardrömslik med den rena ondskan som den slutliga triumfatorn. Genom att avsiktligt fiktionalisera verkligheten till det outhärdliga kunde författaren varna oss för demokratins fiender.
Romanen skrevs 1948 i nära anslutning till andra världskrigets grymheter. Orwell avskydde fascismen och var sedan tidigare en outtröttlig kritiker även av terrorn i Josef Stalins psykotiska lägerstat. Redan i Vägen till Wigan Pier (1936) visade han sig klentrogen mot utvecklingen i Sovjetunionen och skärpte sedan tonen avsevärt i både Katalonien-boken, Djurfarmen (1945) – och i 1984. Orwell var övertygad socialist med fred, jämlikhet, rättvisa och solidaritet som honnörsord.
Man kan inte lyssna till Donald Trump eller iaktta samme mans praktiska handlande utan att tänka på 1984. ’Okunnighet är styrka’ … Det faktum att vi numera världen över lever i övervaknings-samhällen, där alla våra steg och snedsteg granskas ända ner på mikronivå har också uppenbart Storebrorstycke.
Vidare måste 1984-multiplikatorn anses svindlande hög, när partiordföranden för Kristdemokraterna i det eurasiska landet Sverige på allvar föreslår att 1,8 miljarder av våra biståndspengar ska användas till att bygga fängelser i Somalia och Afghanistan. Tankepoliserna ler sardoniskt i mjugg.
Du måste logga in för att kommentera.