I kolerans, pestens och coronans järngrepp

0
608

Scen från Marseilles under ett av pestutbrotten

Under perioden 1830–1895 skördade koleraepidemier ungefär 100 miljoner europeiska människoliv i totalt fem världsomspännande attacker. Feber, uppkastningar, diarré, intensiv krampkänning i armar och ben och vätskeförluster i storleksordningen tio-elva liter per dygn är typiska kolera-symptom. En dödlighet på uppemot 60–70 procent var regel snarare än undantag.

Kolerafarsoten i Paris 1832 är sannolikt den bäst kända på vår kontinent med sitt enorma manfall och sina orgiastiska utsvävningar, men flera andra storstäder drabbades nästan lika svårt. I Boken om San Michele (1929) skrev drottning Victorias livmedikus Axel Munthe om sitt älskade Neapel, där 1.000 liv spilldes varje dag under den smittsamma sjukdomens sista 1800-talshärjningar:

”Människornas jämvikt rubbades. Som genom en obeveklig naturens lag kastade sig män och kvinnor i varandras armar, yra av lusta. Sedeslöshet och åtrå gavs fritt spelrum inför Dödens ansikte. Överfall på kvinnor tillhörde vardagen, och de anständiga fruntimren vågade sig inte längre ut på gatorna.”

Till Sverige och Göteborg anlände koleran 1834. Den förste som insjuknade, och dog, skrev sig Anders Rydberg och var en 52-årig matros. Följande morgon gick också sjömansänkan och makarnas nioåriga dotter till de saligas ängar. Allra värst drabbades Jönköping som miste en sjundedel av sin befolkning, medan Heliga Birgittas Vadstena förlorade åttondelen. I den mellansvenska småstadsidyllen Carlstad brann 90 procent av bostadshusen ner den 2 juli 1865. Redan nästkommande vår härjades sedan den pastorala stadsoasen norr om Vänern av en smittkoppsepidemi, vilken på sommaren 1866 följdes av ett koleraangrepp – en tidig illustration till maximen att en olycka ”sällan kommer ensam”.

Det var under sina expeditioner till inledningsvis Egypten och senare Indien, 1883–1884, som läkaren Robert Koch lyckades identifiera kommabacillen och därmed ’magpestens’ egentliga orsak. Tack vare doktor Kochs mikroskopiska upptäckt är koleran inte längre samma gissel som i svunna tider. Numera kan sjukdomen botas med vätsketerapi och olika salt- och näringslösningar. Under 1830-talet smorde man in sin lekamen med brännvin, kryddade sedan med peppar, senap och terpentin och supplerade kuren med varma omslag och mag-påsar innehållande kli, aska, havre och vetegroddar. Det får anses som ett mirakel att någon överlevde.

Sjukdomar har ofta en påtaglig klasskaraktär. Själv känner jag inte till ett enda kungligt majestät eller en enda furste, som avlidit i fattigmanslidandet kolera (jfr våra dagars Jemen!) – men kan utan vidare namnge ett försvarligt antal syfilitiker i europeiska palats, slott och borgar: Frans I, Henrik VIII, Ludvig XIV, ”Maria den blodiga” och, inom våra egna gränser, Svante Nilsson Sture, Hemming Gadh och Karl XIII. Syfilis kallades den galanta sjukan av de välborna och förbands med hög status och rikt kärleksliv.

När coronaviruset nu förärats pandemisk status, har jag bedrivit elementära kolerastudier. Dessutom har jag, för att än klarare accentuera den morbida läggning jag begåvats med, framgångsrikt tagit mig igenom Magnus Västerbros ambitiöst utmejslade dokumentärskildring Pestens år: Döden i Stockholm 1710 (Historiska Media, 2016).

Det tidiga 1700-talets Svearike var i praktiken en teokratisk militärdiktatur. Efter tio års krigande mot Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland befann sig det svenska stormaktsväldet på fallrepet med både fattigdom och hungersnöd, om inte i slotten så åtminstone i kojorna. Den 28 juni 1709 led vår 44.000 man starka karolinerarmé ett avgörande nederlag i slaget vid Poltava, där många dog och andra blev krigsfångar, medan det enväldiga majestätet – Karl XII – styrde kosan mot Turkiet och till kalabalikens Bender. Från och med nu styrdes det tyfus-, smittkopps- och dysenteripinade Sverige av Det kungliga rådet och kyrkan med Gud Fader allsmäktig på tronstolen i Den tolftes frånvaro.

Till allt elände och som kronan på olycksverket kom slutligen pesten – böld-, lung- samt blod-pesten – till Stockholm en gråkall junimorgon 1710. När ett skepp från Estland seglade in i skärgården med lik i lasten och pestsmittad besättning fanns inte längre någon återvändo. De kommande månaderna och åren blev fruktansvärda: i Stockholm med en befolkning på 55.000–60.000 avled 22.000 från juli 1710 till och med januari 1711, och av de 1,4 miljonerna i hela landet dog 100.000–200.000 under de tre år som närmast följde.

De flesta som pestsmittades tvangs lämna jordelivet. Blod- och lungpesten var nästan 100-procentigt dödlig och böldpesten ca 70-procentig. Bland de många pestoffren i Stockholm dominerade småbarn och vuxna kvinnor med 38,0 respektive 45,3 procent av de 22.000 avlidna, medan vuxna män svarade för de återstående 16,7 procenten. Den förbluffande skillnaden mellan könen torde ha berott dels på det markanta kvinnoöverskottet i karolinererans Sverige, dels på den omständigheten att det så gott som uteslutande var kvinnor som skötte och vårdade de redan sjuka – för att sedan själva insjukna.

Att man löpte stor risk att smittas insåg nästan alla. Det gjorde man faktiskt lika bra som vi själva gör i dagens virusinfekterade coronasamhällen, men tyvärr förstod man noll och intet av de bärande roller som loppor, svartråttor och möjligen också brunråttor spelade i processen. Oftast föreställde man sig smittan som ett ettrigt gift med säte och stämma i den förorenade luften – den luft som dag och natt stank från alla döda som lämnats vind för våg precis överallt eller som nödtorftigt hunnit begravas på de överfulla kyrkogårdarna. Alla väntade ivrigt på snön och kylan. Men den vägrade att infinna sig.

Åren 1710–11 hade man ingen Johan Carlsson och inte heller någon statsepidemiolog Anders Tegnell som talade om vikten av att ”platta till den där berömda kurvan”. Men visst fanns medicinsk expertis, som generöst delade med sig av idel goda råd till allmänheten. För att undvika pestsmitta skulle man, hette det, först och främst be till Den högste – eftersom bara Han råder över liv och död – men också röka mycket tobak, behålla ett glatt och otvunget humör (så att pesten fick svårare att bita sig fast …) och i rikligt mått dra nytta av de tusentals olika läkemedel som fanns i marknaden: citronskal, malört, salvia, rosmarin, lagerbär, fläderbär o s v. Men även verkningsfulla insatser gjordes. Sammankomster förbjöds, skolor stängdes och folk sattes i karantän – precis som i dag.

Som så ofta drabbades de fattiga värst. Överheten flydde Stockholm i väldiga skaror och förskansade sig i Arboga (det ”kungliga rådet”) och i Sala (Urban Hjärne och hans läkarkompisar). Andra föredrog, som goda lutheraner, att stanna kvar i Pesthelvetet mellan broarna. Dit hörde överståthållaren Jacob Burensköld (1655–1738), en hjältemodig arbetsnarkoman som mer än alla andra bidrog till att anarki och kaos inte blev Stockholms arvedel under dessa den svarta dödens år.

Var finns 2020 års hjältar och hjältinnor? Sannolikt inom sjukvården i land efter land efter land.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!