Sarajevo-listan och fredsbomberna över Balkan

Novak D har flera gånger sagt att hans framgångar på centercourten till viss del beror på de trauman han upplevde i Belgrad som nybliven 12-åring. Det var där och då som Nato bombade urskillningslöst i 78 dygn utan paus. Nattetid vistades den blivande tennisstjärnan med sina bröder och föräldrar i en källare, fruktande för sina liv. Det födde ett slags revanschbegär hos den hårdslående serben. Ja, man kan säga att hans viljemässiga energi har några av sina slitstarkaste rötter i det som hände honom på våren och försommaren 1999.

Söndagen den 26 maj i år utsåg vi ombud till EU-parlamentet i demokratiska val. Detsamma gjorde vi den 17 september 1995 i ett skede, då Jugoslavien höll på att sprängas i bitar under sönderfallskrigen i Kroatien, Bosnien, Serbien och Kosovo. Förutom de ordinarie partikonstellationerna uppträdde i det här 1995-årsvalet en angorakatt eller möjligen en hermelin – Sarajevo-listan. Denna lista toppades av idel kändisar från i synnerhet kultur- men också från nöjesvärlden: Wilhelm Agrell, Per Svensson, Bibi Andersson, Eva X Moberg, Jesús Alcalá, Christina Doctare, Anders Ehnmark, Peter Englund och Maciej Zaremba.

Deras avsikter var säkert de allra bästa. Men i realiteten hade Sarajevo-listans företrädare en ensidig, för att inte säga svart-vit, syn på tingens ordning och anklagade serberna för att vara roten till nästan allt det onda som ägde rum på Balkan. Man krävde ett militärt ingripande på Bosniens sida, vidare att serbiska ställningar skulle attackeras, och man önskade att vapenembargot mot Bosnien skulle hävas. Männen och kvinnorna bakom Sarajevo-listan kom att i hög grad prägla den svenska Balkan-debatten genom sitt engagemang, sin målmedvetenhet och sitt inflytande över ledande tidningsredaktioner.

Men analyserna brast, och jag misstänker att de väsentligen hade fel. I och för sig är det möjligt, rent av troligt, att serberna hade smutsigast händer – Srebrenica! – men också kroater, bosnienmuslimer, albaner och kosovaner hade mycket på sina allt annat än fläckfria samveten.

Till detta kom att en rad externa aktörer verksamt bidrog till Jugoslaviens sönderfall:

Tyskland med stöd av Österrike och Italien agerade med alla krafter för att Slovenien och framför allt Kroatien skulle bryta med sina ekonomiskt svagare federations-kusiner och förklara sig självständiga. Så blev det också. Därmed fanns EG (sedermera EU) av lätt insedda skäl med i dansen, och i nästa fas tillkom USA och Nato. Den jugoslaviska tragedin ska INTE karakteriseras som ett antal vendettor, där forna grannar plötsligt började slå ihjäl varandra med 120 000 à 130 000 dödsoffer som följd. Utifrån kommande maktspelare drev på – främst Tyskland, EG, Förenta Staterna och Nato i nämnd ordning.

Den internationella rätten – eller folkrätten – och FN-stadgan har av tradition spelat en bärande roll i svensk utrikespolitik under decennier. Men i början av 1990-talet fick denna epok ett abrupt slut. Det skedde genom att vi, i strid med hävdvunnen erkännande-praxis, i januari 1992 signalerade grönt ljus för Slovenien och Kroatien och godtog båda två som självständiga stater. Kort därefter erkändes även Bosnien-Hercegovina. Tidigare hade Sverige bara erkänt de stater som uppfyller samtliga folkrättsliga kriterier för en stat, nämligen ett territorium, en befolkning på detta territorium och en regering som utövar kontroll av territoriet ifråga. Så var aldrig fallet i Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina. I själva verket fattades åtskilligt på alla dessa håll. Man infriade helt enkelt inte gällande erkännande-förväntningar.

Jag tycker mig här ana ett slags utrikespolitiskt mönster, där årtalen 1992, 1995 och 1999 för Sveriges vidkommande spelar rollerna som blinkande varningsljus:

Först erkände vi på ytterst tveksamma, ja, t o m felaktiga, premisser Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Därigenom bereddes marken för de kortsynta och förenklade uppfattningar som fördes till torgs av Sarajevo-listans dedicerade aktivister 1995. Sist och slutligen ställde vi oss i praktiken, och som en logisk konsekvens av årtiondets tidigare försyndelser, bakom de 78 dygnens bombanfall mot i första hand staden Belgrad i Kosovo-kriget under perioden 24 mars–10 juni 1999. Ett mera otvetydigt folkrättsbrott än denna massiva Nato-offensiv är väldigt svårt att tänka sig. Jag tar för givet att Novak Djokovic är av samma mening.

Frågan är väl om inte 1999 kom att bli ett avgörande år på den internationella scenen. I stället för att avvecklas, vilket hade varit det enda rimliga, sökte nu det arbetslösa Nato andra uppgifter än tidigare med på sin höjd lama protester från svenskt håll. De 78 dagarnas ihållande terrorbombningar innebar att den starka militärallians som i tidigare skeden sagt sig vara defensivt inriktad plötsligt hade skaffat sig en offensiv agenda och nu för första gången verkade ’out of area’, dvs utanför medlemsländernas revir. Ett nytt strategiskt koncept antogs, mycket riktigt, vid Natos femtioårsjubileum (1999). Centralt placerade kommentatorer menade att folkrätten var på väg att förändras och moderniseras. Bomber kunde vara fredliga och militära interventioner humanitära. Det utslagsgivande var att, allt framgent, slå vakt om ”mänskliga rättigheter”.

Detta synsätt har även Sverige och våra blågula politiker anammat. I pessimistiska stunder brukar jag tänka att svensk utrikespolitik av i dag på det hela taget bestäms i Vita Huset, och att så gott som alla finner sig i det (om än kanske med ett stilla mummel).

Ett ”illdåd” underströk Olof Palme och syftade på bombningarna av Hanoi julen 1972. Ett illdåd i klass med tragedierna i ”Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville, Treblinka”, hette det sedan.

Det är mycket längesedan en tongivande svensk politiker vågade formulera sig på det viset.

ANNONS