Artikeln publicerad i FiB/K nr 11-2020
Text: Robert Mathiasson
Generella välfärdslösningar eller särlösningar för vissa folkgrupper? Robert Mathiassion skriver om de två olika synsätten som präglat hur samhället förhåller sig till romer och tar avstamp i Ivar Lo Johansson.
I Isabel Fonsecas klassiska skildring av romernas situation i östra Europa – Begrav mig stående – intervjuas Gospodin Kolev, den ende romske medlemmen i det bulgariska kommunistpartiets centralkommitté. Kolev försvarar den assimilationspolitik som drevs i Bulgarien – och övriga öststater – ända från 1940-talet fram till realsocialismens sammanbrott 1989.
Kolev frågar Fonseca ”Vad finns det att bevara? Vilka är de förment zigenska yrkena? Kop-par har ersatts av plast. Zigenarna fick chansen att bli bulgarer: inga olikheter kunde tillåtas.”
Fonseca skriver närmast beklagande om hur romerna i Bulgarien och Tjeckoslovakien ”blivit allra mest främmande för sin traditionella kultur”. I boken försöker Fonseca beskriva särdrag i kulturen. Hon skriver om hur romer ”gör sitt yttersta för att slippa äta mat tillagad av gadje (majoritetsbefolkningen), då denna är smutsig”. Hur de ser på nedre delen av kvinnors kroppar som ”ytterst farlig ur föroreningssynpunkt” och måste döljas av långa kjolar, ”till och med långbyxor är förbjudna”. Om hur ”menstruationens inträde” ger ”kvinnor förmågan att besudla män” vilket måste förhindras med en ”snårskog av tabun”. Om en kultur som befäster analfabetism. Fonseca skriver: ”Tiggeri är ändå ett mycket gammalt yrke; allmosor rent av en bekräftelse på de fattigas dygd och pietas, och vissa tiggare, som Indiens sadhus, äras som heliga män”.
”Ivar Lo-Johansson måste befinnas skyldig på alla punkter. Han gick till strids mot framförallt arbetarrörelsens partier som drev på för en annan politik än den gamla antiziganistiska fördrivningspolitiken.”
Fonseca skulle förmodligen inte skriva med samma romantiska skimmer om en vit syd-statsfamilj i USA som vägrar äta mat tillagad av svarta, som förvägrar familjens kvinnor att leva sexuellt fria liv, som är föraktfull inför läskunnighet och bildning och påpekar att även slaveri är ett ”mycket gammalt yrke”. I varje fall skulle Ordfront förlag inte ha gett ut en sådan bok år 2001.
Isabel Fonsecas bok är en sentida pendang till Ivar Lo-Johanssons böcker på 1920- och 1950-talen. 1929 skrev Ivar Lo-Johansson sin första bok om romerna och han skulle fortsät-ta att skriva i ämnet fram till 1960-talet.Medan Fonseca i sitt postmodernistiska 1990-tal skriver om en ”traditionell kultur” och ”grundläggande zigensk värdering” skriver Ivar Lo-Johansson i sitt rasbiologiska 1920-tal om ”zigenarfolkets väsen”, ”zigenarnas ras” och ”deras naturliga förutsättningar” när det kommer till yrkesval.Proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson, som beskrivit det svenska klassamhällets fattigdom och förnedring, tappar helt detta perspektiv när han tar på sig sina mångkulturalistiska glasögon. Romernas fattigdom kommer sig av att ”deras anspråk äro små” och vagabondlivet handlar om ”rasens lust för vandringslivet”.Om kvinnans situation skriver Ivar Lo-Johansson: ”Efter äktenskapet tillhör zigenarkvinnan helt och hållet mannen. Själva namnet roma [som betyder man] säger det-ta. Om mannen ger sin kvinna stryk klagar hon likväl inte. Han är hennes herre och han har rätt att slå henne. Hon offrar sig helt för honom, när hon stjäl gör hon det för honom, när hon år ut och år in sliter i vintrarnas köld gör hon det också för hans skull.”
”Medan Fonseca i sitt postmodernistiska 1990-tal skriver om en ’traditionell kultur’ och ’grundläggande zigensk värdering’ skriver Ivar Lo-Johans-son i sitt rasbiologiska 1920-tal om ’zigenar-folkets väsen’, ’zigenarnas ras’ och ’deras naturliga förutsättningar’ när det kommer till yrkesval.”
Ännu i en efterskrift från 1955 skriver Ivar Lo om de romska kvinnornas ”uppfostran till underdånighet” och att ”mannen var oftast brutal i sin kärlek”.
De inomromska äktenskapen och bevarandet av den slutna romska kulturen blev en stridsfråga för Ivar Lo-Johansson. Han skriver att romernas ”rasmoral hade varit sträng, och därför hade rasen överlevt i sina tusen år”. Men nu skulle romerna förlora sin egenart och ”som en främmande blodsdroppe” falla ”in i en större nations ständigt bubblande gryta”. Någon sådan blandning ville mångkulturalisten Ivar Lo inte se.
Därför tillskrev Ivar Lo-Johansson FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld för ”Zigenarnas försvinnande innebär att livet på vår planet görs fattigare”. Han vill för allt i världen inte se någon assimilationspolitik likt i öststaterna, ”folkrepublikerna hade koloniserat sina zigenare”, som Ivar Lo skriver.
I boken Heder och samvete – en bok om hederskultur i Sverige skriver Eduardo Grutzky och Lars Åberg om mångkulturalismen som kulturblandningens motsats. Mångkulturalistiska samhällen är ”samhällen där olika grupper lever parallella liv”.
De skriver om hur ett synsätt där alla kulturer (vilka betraktas som statiska) ges samma värde – eller rent av sätts ”exotiska” kulturer på piedestal – och kritik beskrivs som fördomsfull, rasistisk eller kolonial, sådana synsätt osynliggör och rättfärdigar olika former av förtryck, inte minst mot kvinnor och barn.
De skriver också om hur ett sådant mångfaldsperspektiv – där problemet är bristen på kulturell mångfald – allt som oftast skymmer över de ekonomiska problemen. Grutzky/Åberg citerar amerikanen Walter Benn Michaels: ”så länge vänstern fortsätter att bekymra sig för mångfald behöver inte högern oroa sig för ojämlikheten”.
Ivar Lo-Johansson måste befinnas skyldig på alla punkter. Han gick till strids mot framförallt arbetarrörelsens partier som drev på för en annan politik än den gamla antiziganistiska fördrivningspolitiken. 1950 framförde Stockholmspolisen ett förslag om att portförbjuda romska läger i huvudstaden med motiveringen att ”zigenare lämpar sig inte för stadsliv”.
Förslaget tillbakavisades i ett remissvar baserat på en rapport av socialläkaren John Takman. Takman – som också var aktiv kommunist – argumenterade för att problemet var romernas påtvingade exkludering, marginalisering och avsaknad av bostad och skola. Takman förnekade inte de av polisen konstaterade störningarna.
Tvärtom skrev Takman: ”I vissa fall kan det vara förståeligt, att myndigheter och bofast befolkning reagerar mot att få zigenarläger i kommunen. Den vandringsgrupp, som föranlett negativa omdömen i den refererade polisrapporten, hör till de störande och besvärliga.”
Samtidigt argumenterade Takman för att denna grupp inte var representativ för romer som helhet och dessutom menar Takman att saken måste ses ut ett helhetsperspektiv:
”Det skulle […] vittna om en utomordentlig resistens mot skadliga miljöinflytanden, om de svenska zigenarna inte vore mera påverkade i psykiskt hänseende än en bofast befolkning. Ända till helt nyligen har de varit tvingade till ett vagabonderande liv, alltjämt saknar de i praktiken elementära rättigheter när det gäller bostad, utbildning, arbete o s v. De flesta medel har använts för att driva zigenare från kommun till kommun och permanenta deras ställning som nomadfolk.”
John Takman införde därmed ett nytt perspektiv i den officiella svenska debatten genom att betona miljö snarare än arv, genom att sätta politiken i centrum snarare än romernas kultur.
Det var varken multikulturalismens krav på särskilda hänsyn till den speciella gruppen eller den främlingsfientliga monokulturalismens krav på att bli av med dem.
John Takman var främmande inför Ivar Lo-Johanssons eländesromantik. Det fanns inget exotiskt eller romantiskt i fattigdomen och lägerlivet. Takman skrev: ”Jag är ganska obegåvad som estet, och det är väl därför jag inte upptäckte någon zigenarromantik, när jag vintern 1950-1951 och ytterligare några vintrar under femtiotalet besökte de familjer som då ännu bodde i tält. Tälten var grå. De gamla kaminerna svarta. Gyttjan runt kaminerna var svart. Och ungarna, som stod så nära kaminerna de kunde för att suga åt sig värmen, frös lika mycket som vanliga svenska ungar skulle ha gjort i en sådan bostad. Det är möjligt att deras liv var pittoreskt. Men jag såg det inte. Och de såg det inte.”
Takman var även skeptisk till att tala om romerna som grupp och skrev ”att man inte kan ge några generella omdömen om zigenarna utan måste värdera dem liksom andra människor individuellt”.
1953 inlämnade kommunisten Gerda Nilsson en motion som för första gången gjorde diskrimineringen mot romer till en politisk fråga och talade om romers medborgerliga rättigheter till arbete, utbildning och bostad. Motionen byggde på John Takmans socialmedicinska studie från 1952.
Gerda Nilssons motion följdes upp av en socialdemokratisk motion ”angående åtgärder för zigenarnas inpassning i samhällslivet”.
Därmed hade de första stegen tagits bort från den politik som syftade till mångkulturalistisk exkludering och istället krävde medborgarrättslig inkludering. En medborgarrättsrörelse som under 1960-talet skulle få sin kändaste förgrundsgestalt i Katarina Taikon, vars kritik mot Ivar Lo-Johansson inte var nådig.
Hon var inte den enda kritikern. Under arbetet med Zigenarutredningen 1954 frågades flera romer om deras inställning till Ivar Lo-Johansson. Ett svar lyder: ”Vem är den där jävla Lo-Johansson? Varför snackar han så mycket skit om oss? Varför säger han att vi klarar oss bra? Att det är bra att resa? Vad vet han om det? Är det nyttigt att ligga i tält och gamla bussar om vintern? Kan man leva på spådom […] kopparslageri […] tivoli? Folk har inget intresse av oss zigenare längre. Men de skulle ha intresse av att vi lärde oss yrken och blev industriarbetare och yrkesarbetare. Det skulle samhället tycka om. Romantik, säger den där författaren. Vad vet han om zigenarromantik. Han vet ingenting om att frysa. Att bli kallas zigenardjävel. Att bli utkörd från restaurangerna. Att bli uttittad var man kommer. Att vara misstänkt för att vara skojare och tjuv överallt.”
De två synsätten är tydliga. Antingen generella lösningar som höjer samtliga medborgare genom skola, arbete och bostad, eller kulturella särlösningar. I längden vann Ivar Lo-Johanssons synsätt.
Redan i Isabel Fonsecas bok börjar vändningen tillbaka. Häromåret kom Stanislav Emirovs bok Varför tigger romer?. Han förespråkar, liksom Ivar Lo-Johansson, särlösningar.
Emirov ser tiggeriet som ”det privata initiativets motsvarighet till de offentliga systemen och mekanismerna för ekonomiskt och socialt rättvisare fördelning av inkomster och förmögenheter”. Han menar att vi måste ”eliminera allt som syftar till att påtvinga romer majoritetssamhällets värderingar och levnadssätt i fråga om familj, könsroller och jämställdhet”. Och att: ”Allra bäst vore förstås om romerna hade en egen stat där allt det romska skulle kunna bevaras.”
Cirkeln är sluten. Medborgarrätt, assimilation och solidaritet är utbytt mot välgörenhet, separatism och tolerans. Ivar Lo-Johansson skrattar i sin grav allt medan tiggaren sitter år efter år utanför mataffären.
Robert M!
Mycket bra. I veckan såg jag en dokumentär om Josefin och Florin. Om romers förhållanden här och där. 60 minuter som (för mig) visar riktigheten i det du skriver Robert.
Två saker är fel i Robert Mathiassons artikel. Det första felet blir synligt i ingressens inledningsmening: ”Generella välfärdslösningar eller särlösningar för vissa folkgrupper?”
Robert Mathiassons grundsyn är att det övergripande målet för den politiska dagskampen är ”välfärd”. Men välfärd kan bara ge överlevnad, inte ett liv värt att leva.
Jag inser att välfärd inte är så ”bara” för människor som fryser, hungrar, inte får sjukvård, och ser sina arbetslivsförhållanden bli sämre och otryggare. Jag sitter mätt och varm och frisk och skriver detta efter en givande arbetsdag. Men välfärd handlar som sagt om fysisk överlevnad, inte ett gott liv. Man måste ha en särpräglad kultur för att livet skall vara levbart. Men hur skall man ha en särpräglad kultur när de flesta levnadssätt som funnits och finns innehåller så mycket som är dåligt?
Den andra saken som fattas i artikeln är att vi behöver en teori och en metod för ”kritiskt övertagande” av traditionella kulturer, inklusive äldre språkliga varieteter. Varje individ, varje familj, varje folkgrupp behöver skaffa sig en modern version av sina förfäders kultur(er), en version i vilken man skalar bort saker som vi nu tycker är dåliga, men behåller allt annat som är gammalt och fornt. Om man är till exempel rom är det livsnödvändigt att man själv och ens barn talar en romsk språklig varietet som modersmål. Folkgrupperna själva måste driva detta, men det allmänna skall understödja detta återtagande av våra nästan förstörda folkliga kulturer.
Kommentaren att Ivar Lo skulle ”skratta i sin grav” åt att romerna sitter och tigger framför affären idag förstår jag inte riktigt. Man måste bedöma det han skrev i den tidens sammanhang. Mångkulturalismen var inget begrepp då. Ivar Lo skulle aldrig ha försvarat dagens romska elände. Han menade – rätt eller fel – att det romska folket och dess speciella kultur skulle försvinna om romerna ”assimilerades” i det folkhemska Sverige. Det hade inneburit att romerna och deras kultur i praktiken skulle ha utplånats. En tusenårig historia.
Man kan inte jämföra romerna med alla dagens invandrare och flyktingar från Somalia eller Syrien. Ivar Lo menade att romernas situation och kultur, var värd att bevara och skydda, rätt eller fel. Det går inte att rakt av jämföra romernas situation med andra folkslag.
Visst är det med dagens mått mätt skumt att skriva om ”zigenarfolkets väsen” och ”zigenarnas ras”. Jag har den största respekt för Robert Mathiasson, men jag håller inte med om att Ivar Lo skulle ägna sig åt ”eländesromantik” och att han ”måste befinnas skyldig på alla punkter”. Ivar Lo, som alla vi andra, kan ha fel ibland. Men jag tror man ska akta sig för att bedöma dåtiden, 20-talet och 50-talet, med nutidens glasögon. Artikeln i FIB/K tål att diskuteras!
Majoritetssamhällen har i alla tider ansett att deras sätt att leva, tro och språk är det som är det bästa. Så är det inte, minoriteternas språk bär deras kulturs minnen och erfarenheter och bör värnas.
Efter att ha arbetat tillsammans med resandefolket och romer så har jag insett att jag har mycket att lära, samma sak gäller de arbeten jag haft tillsammans med samer. Det som förenar båda dessa minoritetsgrupper är en misstänksamhet mot majoritetssamhället, det finns goda grunder för det.
”Cirkeln är sluten. Medborgarrätt, assimilation och solidaritet är utbytt mot välgörenhet, separatism och tolerans. Ivar Lo-Johansson skrattar i sin grav allt medan tiggaren sitter år efter år utanför mataffären.”
Medborgarrätten är lika stor för den svenska romen som för övriga svenskar. Möjligheten till assimilation är lika öppen för den svenske romen som för övriga svenskar. Den samhälleliga solidariteten omfattar i lika hög grad den svenske romen som alla oss andra.
Tiggaren som sitter utanför mataffären och tar emot ”välgörenhet” i sitt ”tolererade” ”utanförskap” är inte svensk. Han är bulgar eller rumän. Jag har därför svårt att förstå hur han kan tjäna som argument för hur svenska romer har det i Sverige. Det är ju inte svenska romer som sitter och tigger.
Robert Mathiasson vänder helt på begreppen. Den romantiserande och exotiserande linje han tillskriver Ivar Lo-Johansson var ju inte den som vann i Sverige.
Tvärtom var det Katarina Taikons och John Takmans linje – bostäder, utbildning och arbete – som vann. Det är ju inte heller några svenska romer som tigger utanför affärerna.
Att förhållandena i en del andra länder – se till exempel den här filmen från Ungern – är så fruktansvärda att en del romer från den verkligheten dyker upp här är en annan sak.
Och att människor ger dem lite penninggåvor betyder inte att folk anser att det är något bra att det finns tiggare utanför affärerna.
Sveriges linje när det gäller romer i andra länder i Europa är, såvitt jag vet, densamma som i Sverige: de ska ha bostäder, utbildning och arbete. Stöd kommer från EU för det ändamålet fick jag information om av Marita Ulvskog en gång, men däremot är det svårt att få stödet att nå fram – kanske på grund av de ingrodda fördomarna och sekellånga diskrimineringen.
Katarina Taikon var en hjälte. Hon kämpade för lika rättigheter för alla i Sverige. Vi är som ni. Vi ska ha samma rätt till skolor, bostäder och välfärd. Det var några av hennes kampfrågor. Hon formades och levde samman med den tidens radikala socialistiska och kommunistiska vänster; Ove Tjernberg, Sven Olov Ehrén, Hasse och Tage, och andra. Hon talade med de styrande socialdemokraterna och krävde samma rättigheter. Och vann!
Det blev nu slut med att behandla zigenare (nu romer) som andra klassens folk – de var också svenskar! Katarina (och Rosa) Taikon fick kämpa hårt mot Ivar Lo Johansson som i denna fråga var ute och cyklade. Han talade för en särartslinje: De är exotiska och de ska behålla sitt zigenska särdrag. Mot detta talade Katarina: Vi ska vara svenskar!
Det är precis den linje som är fortsatt riktig – integrering in i det svenska samhället. Sverige och det svenska är den kontext inom vilken olikheter ska finnas (gärna hundra blommor). Och! Det är viktigt att hålla fast vid rättigheterna för de nationella minoriteterna i Sverige, och inte blanda ihop dem med nutida migranters rättigheter.
Alltså, nej till segregerade subkulturer (med egna lagar, språk, skolor, förskolor m.m.) Mångfaldskramarna idag står tyvärr bredvid Ivar Lo i dessa frågor. Jag står bredvid Katarina Taikon.
Förvirrande om mångkultur och separatism
Robert Mathiasson är avhoppad ordförande för Kommunistiska partiet och likaså avhoppad ledarskribent i partiorganet Proletären, nu krönikör på den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Han publicerar i senaste numret av FiB/Kulturfront en artikel om olika förhållningssätt till romernas integration i samhället – ”kulturell” assimilering eller separation?
Mathiasson vänder upp och ner på de vedertagna definitionerna av mångkultur och separation och stödjer sitt resonemang på en bok om hederskultur i Sverige av Eduardo Grutzky och Lars Åberg, som jag inte har läst. Men den senare driver i flera böcker tesen om den naiva godheten som styrt en misslyckad svensk flyktingpolitik med i praktiken obegränsad invandring.
Det är oklart vad Mathiasson vill säga med artikeln som präglas av tankeoreda. Hans definition av romsk kultur inkluderar majoritetens förtryck, som i århundraden förvägrat romerna att stanna och bosätta sig någonstans. De har tvingats att leva som nomader i tält och husvagnar och överlevt på föraktade och lågbetalda arbeten vid sidan om arbetsmarknaden. Det kan inte anses ingå i deras egen kultur.
Kulturseparatism, d v s åsikten att romerna ska isoleras och lämnas ifred med sin ”kultur” med påtvingat nomadliv, omvärldens förtryck och internt kvinnoförtryck kallas ”mångkulturalism” och Ivar Lo-Johansson nämns som exempel på en sådan. Han var motståndare till den växande arbetarrörelsen som stred för att romerna skulle ges samma rättigheter och skyldigheter som övriga medborgare.
Idag är den officiellt rådande uppfattningen att romerna ska ha samma rättigheter och skyldigheter som övriga medborgare. Mycket har hänt de senaste årtiondena. Men bakom alla vackra ord förblir förtrycket så gott som oförändrat i flertalet länder.
Artikeln avslutas: ”Cirkeln är sluten. Medborgarrätt, assimilation och solidaritet är utbytt mot välgörenhet, separatism och tolerans. Ivar Lo-Johansson skrattar i sin grav allt medan tiggaren sitter år efter år utanför mataffären.”
Jaså, och? Vad menar Mathiasson med det påståendet som inte alls utvecklas i artikeln, förutom slutsatsen att ”mångkulturalismen”, d v s kulturseparatismen tar över? Menar han att medborgarrätt är detsamma som assimilation och solidaritet, medan mångkultur betyder kulturseparation och tiggeri som ett uttryck för romsk kultur? Och vad har välgörenhet att göra i sammanhanget?
Jag förstår inte varför FiB/Kulturfronts redaktion låter Robert Mathiasson komma undan med denna tankeoreda, som inte låter oss få veta var han själv står i synen på minoritetskulturer. En brännande fråga i dagens situation med växande nationalistisk intolerans.
Det är något mycket märkligt med Robert Mathiassons artikel. Inte bara det faktum att den publiceras just i Folket i Bild/Kulturfront, en tidning som i en av de första årgångarna hade Katarina Taikons Katitzi som följetong och som alltid lyft fram Ivar Lo som en av ”våra författare” men för den skull aldrig delat dennes romantiserande och exotiserande syn på romer.
Det är också något lurt med själva det bakomliggande syftet med denna artikel. Mathiasson tycks mest använda Ivar Lo och romerna som redskap i den diskussion som förs, framför allt bland högerpopulister och högerextrema, sverigedemokrater inte minst, om ”mångkulturalismens förbannelse”. Han förefaller inte på allvar intresserad av romernas situation, skriver ingenting om den antiziganism som fortfarande finns i många EU-länder (även i Sverige), förklarar inte om han är kritisk till att romani chib i Sverige har ställning av minoritetsspråk eller om han menar att även detta är en del av ”mångkulturalismens förbannelse” och något som bör bekämpas.
Britta Ring använder ordet ”tankeoreda” för att beskriva Mathiassons artikel. Och det är verkligen träffande. Men det är en politiskt betingad tankeoreda. I presentationen av denne skribent betonas det ju att han ”brutit med vänstern” och, passande nog, numera är krönikör på Nyheter idag.
Brita Ring använder sig av Guilt by Association, vilket jag trodde hörde till en svunnen tid bland oss. Denna metod diskvalificerar hennes inlägg i alla fall i mina ögon. Debatt förs med sakargument! Inte stämpla etiketter på folk vars åsikt man ogillar.
I rubriken till Mathiassons artikel används begreppet ”mångkulturalismen” som om det var något allmänt bekant vad det skulle betyda.
Ordet har varit i säck innan det kom i påse – det är en typ av begrepp som används SD-kretsar och i s k alternativa media. För en större allmänhet är det oklart vad det står för.
Mathiasson som numera skriver i högeralternativa media kanske har blivit hemmablind och för därmed över SD-terminologin till Folket i Bild. Eller är det redaktionen som gjort rubriken.
Hur som helst passar det inte i Folket i Bild. När det står här i en rubrik kan många tro att termen är något som vi i FiB ställer oss bakom. Det är det inte.
Jag har nu läst om Ivar Lo-Johanssons bok ”Zigenare” med anledning av artikeln i FIB/K nr 11-2020. Boken gavs ut 1929. Den speglar den tidens syn på ras och folkslag. Mycket av det han skriver om ”zigenarfolkets väsen” är med dagens mått mätt felaktigt och ovetenskapligt. Det skrevs för 90 år sedan. Schablonartade uttryck om ras och rasegenskaper var ganska allmänt på den tiden. Men rasism blir det först när man talar om underlägsna eller överlägsna raser. Boken ”Zigenare” återutgavs 1963 med efterskrift 1955 och 1963. Där kan man läsa om hur Ivar Lo tog ställning för och kämpade för romernas rättigheter. Han levde och reste med romerna under lång tid och hade även tänkt ingå äktenskap med en romsk kvinna. Så här skriver han i memoarboken ”Asfalt” 1979 (sid. 435) om romerna:
”Den frihet och den fågellikt svävande flykten över länder och gränser som jag på förhand tilldiktat dem var en villfarelse. Vart jag kom upptäckte jag hur de föraktades och bespottades…”
På 30-talet tog Ivar Lo klart ställning mot rasism och fascism. Och mot antiziganism. I senaste numret av FIB/K kan man få ett annat intryck.
Varken systrarna Taikon eller jag (och säkert inte heller Robert M) anklagar Ivar Lo för att vara rasist. Självklart inte! Med sin bakgrund bland undersåtarna i Södermanland var Ivar Lo Johansson säker på att en sådan skulle bekämpas (och berättas) utifrån klassperspektiv och historiematerialistisk synvinkel. Systrarna Taikon var på den tiden engagerade i en SOCIAL strid. Och det var just den sociala striden som var så framgångsrik. Då – som nu. Och därför var det synd att Ivar eldade på med beskrivningar av annan valör. Men rasist var han inte!
Men idag grumlas de (inställda) sociala striderna av identitetspolitiska och rasmässiga inslag. Därför finner jag Roberts artikel viktig.
Tack Arne Hjorth för att du – framför allt för yngre läsare som kanske ännu inte hunnit stifta bekantskap med Ivar Lo-Johanssons böcker – talar om att denne författare inte alls var rasist!
Och för att du letat fram boken Asfalt från 1979, där Ivar Lo själv beskrev sin tidigare romantiska syn på romerna som en ”villfarelse”.
Han hade ju som ung haft en föreställning om att han ”skulle försöka värna om en minoritets gamla kultur och om möjligt rädda det sista vandringsfolket på jorden från undergång” (Asfalt sid. 438). Men rasist var han definitivt inte, och jag tycker faktiskt att det är otillständigt att, som Robert Mathiasson, förvanska Ivar Lo och läsa hans bok ”Zigenare” från 1929 med dagens glasögon – för att därigenom förse allsköns sverigedemokrater och andra högerpopulister med ett vapen i deras kamp mot ”mångkulturalismens förbannelse” (vad det nu är för något).
Och i FiB/K till råga på allt!
Vad glad jag blir över alla kommentarer. Det är väldigt, väldigt tydligt att frågan om ”mångkulturalism” liksom frågan om ”globalism och/eller nationalism” väcker starka känslor. Ja men du själv då Bertil? Svaret är enkelt: Arbete pågår.
Dock har Ivar Lo-Johansson, av helt andra skäl, fått gå ner ett steg i min uppskattningsskala. I boken Under Sörmlands gröna ekar, som jag nyss läst, står det på två olika ställen att det var vår ”och lindarna och lönnarna blommade”. En torparson måste känna till att linden blommar runt midsommar. Han skriver också om en man som hellre ville ha sin strömming från Trondheim!
Sen ser jag, precis som Leif S, att ”Guilt by Association” flitigt används även på fib.se. Denna G b A-metod är mycket vanlig hos okunnigt folk som inte klarar mer tankeutvecklande metoder.
Måste här som gammal fibbare (alltså inte som webbredaktör) anmäla förundran över M Zetterströms nedsättande ton mot för henne avvikande åsikter, som om hon talade från ett slags FiB/K:s elfenbenstorn, när hon skriver:
”…och jag tycker faktiskt att det är otillständigt att … för att därigenom förse allsköns sverigedemokrater och andra högerpopulister med ett vapen i deras kamp mot “mångkulturalismens förbannelse” (vad det nu är för något).
Och i FiB/K till råga på allt!”
Min fråga blir: Var skulle dessa ting idag diskuteras rakt och ärligt utan nedsättande slängar, om inte i FiB/K?
Knut Lindelöf reagerar på ”tonen” i mina kommentarer och kallar den ”nedsättande”. Men det är faktiskt inte min personliga ”ton” denna diskussion handlar om – eller bör handla om. Det är ju Robert Mathiassons artikel i senaste FiB/K-numret som här diskuteras. Och de kritiska synpunkter som jag gett luft åt har ju även framförts av flera andra kommentatorer. Så låt oss hålla oss till ämnet!
Mitt svar på Knut L:s fråga (”Var skulle dessa ting idag diskuteras rakt och ärligt utan nedsättande slängar, om inte i FiB/K?”) är:
Naturligtvis bör vi i kulturfronten fortsätta att läsa Ivar Lo och diskutera innehållet i hans böcker, locka nya läsare att upptäcka hans författarskap, sätta de förhållanden som rådde på hans tid i relation till dagens verklighet och självklart även ta upp saker i hans texter som vi i dag finner otidsenliga, föråldrade eller helt enkelt felaktiga. Det jag (och flera andra kommentatorer) här har reagerat på är RM:s sätt att koppla Ivar Lo:s syn på romerna på 20- och 30-talet till dagens högerpopulistiska tal om ”mångkulturalismens förbannelse”. Den kopplingen anser jag inte ”rak” och ”ärlig” utan full av ”nedsättande slängar” (t ex det där om att Ivar Lo ”måste befinnas skyldig på alla punkter” och att han ”skrattar i sin grav allt medan tiggaren sitter år efter år utanför mataffären”).
Nej, jag är förmodligen naiv som inbillar mig att Margareta Z skulle förstå min fråga. Jag tror MZ egentligen ser Mathiassons artikel som en hädelse i FiB/K-kyrkan (”Och i FiB/K till råga på allt!”).
Men det hon skriver: ”Naturligtvis bör vi i kulturfronten fortsätta att läsa Ivar Lo och diskutera innehållet i hans böcker, locka nya läsare att upptäcka hans författarskap, sätta de förhållanden som rådde på hans tid i relation till dagens verklighet och självklart även ta upp saker i hans texter som vi i dag finner otidsenliga, föråldrade eller helt enkelt felaktiga” är jag helt med på.
Kopplingen till dagens diskussion om ”mångkulturalism” ser jag till skillnad från MZ som högst relevant. En romantisk exotiserande syn på romsk, samisk och andra urfolkskulturer har överlevt från 1929 till idag och tar sig nu flera mystiska uttryck som skymmer sikten för vad de allra flesta romer och samer alltid kämpat för – lika medborgerliga rättigheter – inte särbehandling och utanförskap. Läs Elsa Laulas lilla skrift från 1904.
Hej på er. Det krävs en ärlig debatt. Inte en med underförstådda villkor och färdiga mallar som undviker sakfrågor och hur olika skribenter har olika föreställningar inte blitt om Ivar Lo utan om romers kultur och livsföring, kontra svenssonliv. Om man stämplar skribenter som det ena eller andra med signalord kryper folk ned i skyttevärnen utan att frågor föra FRAMÅT. Jag tycker Robert Mathiassons artikel passar utmärkt i Folk i Bild/Kulturfront att insinuera att han tillhör ett speciellt klientel är fegt sätt att resonera och stämmer inte med Folket i Bilds syn på debattklimat historiskt sett 50 år tillbaka som det snart blir 2021.
Knut Lindelöf skriver i en kommentar härovan: ”En romantisk exotiserande syn på romsk, samisk och andra urfolkskulturer har överlevt från 1929 till idag och tar sig nu flera mystiska uttryck /…/”. Det vore bra att få ett förtydligande. Vad finns det för exempel på det här? Vilka ’mystiska uttryck’ är det som avses?
Henrik P!
Som svar på din fråga rekommenderar jag denna podd där sociologen Göran Adamson i en intervju med Jörgen Huitfeldt på ett intressant och klarsynt sätt reder ut identitetspolitikens problem och varför den skapar många parallellsamhällen istället för ett medborgarsamhälle.
Jag har lyssnat på podden där begreppet mångkultur analyseras. Men utgångspunkten för den här debatten är en artikel i senaste FIB/K nr 11. Rubriken är ”Ivar Lo Johansson och mångkulturalismens förbannelse”. Begreppet mångkultur dök upp först på 60-talet och Ivar Los bok ”Zigenare” skrevs 1929. Då fanns det inget som i dag skulle kunna beskrivas som mångkulturalism. Ivar Los bok innehåller en god portion av schabloner. Även kanske exotism. Ivar Lo har själv tagit avstånd från detta i sina memoarer. Jag har bl a läst Fonsecas utmärkta bok, Katarina Taikons bok ”Zigenerska” och Stanislav Emirovs bok ”Varför tigger romer?” Men jag får inte ihop det med artikeln av Robert Mathiasson, där han hänvisar till dessa böcker.
Romerna är ett minoritetsfolk, som utsatts för svår förföljelse och man måste förstå att de har utvecklat ett starkt försvar mot majoritetssamhället i seder och sitt sätt att leva. Man kan inte jämföra romernas situation rakt av med invandrare och flyktingar i allmänhet. Ivar Lo menade att romernas tusenåriga kultur skulle bevaras och att assimilering skulle innebära deras försvinnande som folk med en tusenårig historia. Vem skulle våga kräva assimilering av samerna i dag? Frågan är inte så enkel när det gäller just romerna. Här tycker jag att Stanislav Emirov tar upp många intressanta synpunkter. Men Robert Mathiasson glider förbi kärnfrågan och avrundar sin artikel med att ”Ivar Lo-Johansson skrattar i sin grav allt medan tiggaren sitter år efter år utanför mataffären”. Kommentarer överflödiga.
Tack Henrik Persson för din klargörande kommentar! Den borde i sin helhet införas i papperstidningen, menar jag som fruktar att en hel del läsare nu undrar vart FiB/K är på väg egentligen.
Ett sätt att föra debatten framåt är att läsa Göran Adamsons,
som Knut L. nämnde, bok ” Svensk mångfaldspolitik- en kritik
från vänster”. Har läst några kapitel och är mycket
lärorik för den som har ett öppet sinnelag och är villig
att göra upp med den förhärskande synen i samhället.
Du måste logga in för att kommentera.