Julnovell: Martin Guerre

1
2168

I en blå barack, i en mellanstor svensk stad, firar två byggarbetare jul, långt från sina hemländer. De börjar berätta historier för varandra, och den som ger starkast intryck är historien om Martin Guerre.

Jag hörde den här historien från Mange, som hörde den från Andrej, och eftersom den gått i flera led så vet jag inte riktigt hur sann den är, men det här är i alla fall precis hur jag hörde den. Jag vet faktiskt inte riktigt heller hur det kommer sig att Mange lärt känna Andrej, kanske för att de bodde i närheten av varandra under en period, men det verkar ändå konstigt. Eller såhär: det räcker egentligen inte som skäl till varför de skulle ha lärt känna varandra.

Mange är en frånskild mattelärare på Sörbyskolan med vuxna och utflugna barn. Han bor i en fin sekelskifteslägenhet ganska långt uppe på Söder i Gävle, bortanför migrationsverket. Andrej vet jag inte vart han blev av sen, men förra vintern bodde han i en blå barack som stod parkerad invid en stor fastighet där han och några andra byggare just då höll på att lägga om taket. Andrej var alltså en av alla de här människorna som är här i Sverige och jobbar, men som de flesta av oss inte ser, eller åtminstone inte vet någonting om.

Han hade sin fru och sin dotter kvar i Bulgarien. Det var åtminstone vad han själv ville tro. Mange sade att Andrejs röst blev tjock och liksom trögflytande när han berättade om sina alltför dyra telefonsamtal till bulgariska myndigheter och hjälporganisationer för att försöka ta reda på var hans dotter var och vad hon gjorde. Han sade att han tänkte på henne hela tiden.

Att ingen hade ramlat ner än kunde man bara tacka försynen för, och det gjorde Andrej varje morgon när han vaknade och varje kväll innan han somnade, genom att teckna ett kors över bröstet.

Innan han kom till Sverige hade han hört talas om hur mycket jobb det fanns här uppe och hur mycket pengar man kunde tjäna på dem. Om allt ville sig väl skulle han kunna tjäna så mycket att det räckte både åt honom själv och åt hans familj i Bulgarien. Men när han kom hit visade det sig förstås att det inte var så enkelt.

Jobb fanns det, men inte till de löner som det hade snackats om i Bulgarien. Först hade han fått söka f-skattsedel, det var ett krav för att få jobba för det företag som hade tagit hit honom. De hjälpte honom också med det, så det enda han behövde göra var att skriva under några blanketter.

Sedan blev han erbjuden att lägga tak på Söder i Gävle för några tior i timmen. Han var med i ett arbetslag om fyra personer: Radovan, en tjeck, Peteris, en lett som flyttat först till Ungern och sedan till Sverige, Maciej från Polen, som egentligen var alldeles för gammal och fetlagd för att springa på taken, men det tog han på samma sätt som han tog allt här i världen, med beundransvärt jämnmod. Ja, och så Andej då. Under hösthalvåret bodde de alla i den blå baracken. De lade tak i tio-tolv timmar om dagen, ibland ännu längre. Alla dagar utom söndagar var de uppe på taken. För varje dag blev det kallare och svårare. December hade varit jobbigast, för det var till största delen snedtak som skulle läggas och det var isbana där uppe nu när det var minusgrader och plusgrader om vartannat. Att ingen hade ramlat ner än kunde man bara tacka försynen för, och det gjorde Andrej varje morgon när han vaknade och varje kväll innan han somnade, genom att teckna ett kors över bröstet.

Folk hade blivit helt vansinniga där borta på galgbacken och överröstade varandra med skrik om att förrädaren skulle dö. 

Hans tanke hade från början varit att återvända hem till sin familj till julen, men de planerna hade gått om intet. Varje gång han skickat en faktura för sitt arbete hade hans arbetsgivare betalat honom mindre pengar än vad de egentligen skulle göra. Varje gång förklarade de att de hade lite för lite pengar i kassan just nu, men att de skulle få in pengar från stora byggen till nästa månad, så då skulle de betala in det de var skyldiga på hans konto. Andrej visste inte vad det var för stora byggen de menade, men han konstaterade att den underentreprenör han jobbade för (Bygg-Hasse i Åkersberga) tydligen inte hamnat på grön kvist än. Varje månad fick han lite mindre pengar än vad han hade fått månaden innan, och han hoppades att han skulle kunna se det som att deras skuld till honom blev allt större, men någonstans inom honom växte också misstanken om att de kanske inte behövde betala honom någonting över huvud taget, i och med de där blanketterna han skrivit på. I december hade han inte fått ut någon lön alls.

Så kom det sig att han fick fira jul i den blå baracken det året.  

Radovan och Peteris hade båda tillräckligt mycket pengar för att återvända hem över jul. Ingen trodde att de skulle komma tillbaka till det här bygget igen. Så just nu var det bara Andrej och Maciej kvar i arbetslaget, och de två fick fira jul ihop.

För det mesta fick Andrejs arbetslag sköta sig självständigt där uppe på taken, men då och då kom Bygg-Hasse förbi och kollade så allt flöt på enligt planerna. Han var långt ifrån hjärtlös, Hasse. Kvällen innan julafton kom han med en hel kasse julsaker från Willys i Hemsta till Andrej och Maciej. Där fanns sill och rödbetssallad, olika varianter av lax, bröd, senap, sylta och choklad. Och så ställde han också fram en varsin liter vodka till dem och önskade god jul innan han for iväg igen i sin skåpbil.

Andrej och Maciej rörde ingenting av allt det där goda medan de vakade in julafton, för de hade båda en stark känsla för den rituella högtidlighet som gör julen till vad den är. Men på julaftons morgon såg de ingen anledning att vänta längre. Och det var ju inte som att de hade någonting annat för sig. De satte sig mittemot varandra på en varsin sovslaf och hällde upp vodka i dricksglasen. Maciej sade ”skål”, och ”god jul” på polska. Andrej sade ”skål” och ”god jul” på bulgariska.

Vid lunchtid började de berätta historier. Andrej började, för han visste att när Maciej kommit igång med att berätta historier gick det inte att stoppa honom. Han kunde berätta tills han stupade.

När Maciej till slut började berätta sina historier hade redan blivit mörkt igen. De hade tänt några ljus på bordet de hade mellan sina slafar, och högg då och då in på ännu en bit sill, ännu en bit bröd, ännu en bit ost, trots att de båda var proppmätta. Det fanns ännu vodka kvar och stämningen var tät, de kände det båda som att allt var stort och fritt, på ett sätt som det annars aldrig var inne i den här baracken.

Han kände det som om han drogs upp i den tunnel av snö som bildades i ljuskäglan från lyktan. 

Maciej berättade en historia som hade utspelat sig i hans hemby när han var barn. En av byns män hette Martin Guerre. Han var en av alla dem som gick ut i det andra världskriget och sedan inte sågs till igen. Martin Guerres fru gick till kyrkan varje dag och bad att hennes man skulle komma hem igen, hon klarade inte livet med sin son och sin dotter utan honom. Alla andra i byn sade att hon blivit psykiskt vanställd av sorg, att hon inte klarade av att inse att hennes man var borta för alltid. De sade att hon måste ta sig en annan man, för att kunna försörja sig själv och sina barn. Men Martin Guerres fru vägrade, hon fortsatte gå till kyrkan och be. Varje dag knäböjde hon framför krucifixet. Hon hade lovat inför Gud att vara Martin Guerre trogen, och det löftet tänkte hon inte svika.

Tre år efter att kriget tagit slut kom Martin Guerre hem till byn. Nog var det Martin Guerre alltid, men det var också någonting med honom som gjorde honom märklig, som om han både var och inte var Martin Guerre. Några i byn tvivlade på honom så mycket att de ställde honom mot väggen. De ställde frågor till honom som bara Martin Guerre skulle ha kunnat svara på, och han kunde svaret på varenda en. Byn slöt sig till att det måste ha varit kriget som förändrat honom. Hans familj var själaglad.

Maciej gjorde en paus, hällde upp ett glas vodka och såg i Andrejs ansikte hur historien började sjunka in i honom.

Åtta år efter det här kom den verkliga Martin Guerre hem till byn. Och det gick genast upp för alla att den man som utgivit sig för att vara Martin Guerre under åtta år var en bluff. Det blev ett uppror.

Raseriet kom inte så mycket från den verklige Martin Guerre, som mest var förvirrad, eller Martin Guerres fru, som nog innerst inne känt till hemligheten sedan länge, som från byns invånare, som kände sig kränkta, lurade, förda bakom ljuset, utsatta för mentalt våld. De tog tag i den falske Martin Guerre och släpade honom till galgbacken invid kyrkan, för de ville hänga honom omedelbart.

Folk hade blivit helt vansinniga där borta på galgbacken och överröstade varandra med skrik om att förrädaren skulle dö. Du vet hur folk kan bli när de jagar upp sig, sade Maciej.

Men i det allmänna tumultet gav den verklige Martin Guerre upp ett skrik som var så högt och så resolut att det fick alla att tystna. Han gjorde byborna uppmärksamma på att deras präst och hans egen fru hade ställt sig vid den falske Martin Guerres sida. Han gjorde klart att han inte ville vara med om att de hängde en man utan att först få klart för sig hur hela den här sammanblandningen hängde ihop.

Klockorna i Staffans kyrka började bängla på andra sidan järnvägen.

Prästen ledde utfrågningen. Det visade sig att den falske Martin Guerre under sina vandringar i byarna runt omkring Maciejs hemby blivit tagen för den verklige Martin Guerre, och på det sättet snappat upp alla kuriösa detaljer kring honom. När han till slut kom till den här byn märkte han att nästan alla hade väntat på honom. Han kände det som att han genom sin blotta närvaro återställde en balans som hela byn mådde bra av. Framför allt var det bra för hans nya fru och hennes båda barn, som varit på gränsen till att svälta ihjäl när han själv klev innanför ringmuren, sänd av försynen.

Prästen frågade byborna om den falske Martin Guerre någonsin lagt hand på Martin Guerres fru eller hennes barn? Det hade han inte. Prästen frågade om han i något annat sammanhang bedragit någon av byborna, eller på annat sätt begått någon handling som skulle förtjäna ett straff långt mindre strängt än en hängning? Det hade han inte.

Därefter höll prästen en utfrågning där de båda Martin Guerre skulle svara på frågor om Martin Guerre. Det visade sig att den falske Martin Guerre kunde svara på fler frågor än den verklige, eftersom den senare varit borta så länge att han glömt svaren på vissa, medan den falske Martin Guerre hade dem i färskt minne.

Varför gjorde prästen sådär? frågade Maciej högt. Kanske ville han visa att det mesta här i världen inte är så enkelt som man tror? (Vad man tror sig veta om en människa är kanske i själva verket bara en idé om en människa? Och vad man tror sig veta om sig själv kanske bara är en idé om sig själv?) Eller kanske ville han verkligen veta vad utfallet blev av en sådan utfrågning? Eller kanske njöt han bara av att för en gångs skull ha hela byns fulla uppmärksamhet, och ville ge dem ännu lite mer underhållning medan han ändå höll på?

Hur som helst bestämdes det att den falske Martin Guerre inte skulle hängas, men att han fick lämna byn, nu när det tomrum han fyllt igen under några år inte längre fanns. Men innan han gick hölls en stor fest, där höjdpunkten var en dans som den falske och den verklige Martin Guerre dansade tillsammans. De skiljdes som vänner.

”Dessa två män, Martin Guerre och Martin Guerre”, avslutade Maciej, ”var båda mina fäder”.

”Du är galen”, sade Andrej.

Maciej berättade många andra historier den kvällen – sorgesamma historier och roliga historier, historier med en sensmoral och historier som han hade glömt hur de slutade och historier med flera olika slut, historier som öppnade sig inuti andra historier, som sådana där ryska trädockor, och historier som byggde på polska ordvitsar, som Andrej inte begrep ett dyft av, men ingen av alla historier gjorde så starkt intryck på Andrej som historien om Martin Guerre.

Sent på kvällen gick han ut från baracken. Han tände en cigg och lade sig på marken under en gatlykta, det var ändå ingen ute. Han hade aldrig tidigare märkt av en sådan stillhet i Gävle. Och det var i den stunden han begrep varför historien om Martin Guerre hade berört honom så starkt. Han insåg att det var det som höll på och hända för honom själv och hans familj. På vilket sätt det skedde skulle han aldrig förstå, men instinktivt visste han att det var så. Kanske satt ”den falske Andrej” hemma hos honom redan nu, och åt julmiddag med hans fru och hans dotter. Tog hand om dem. Och när Andrej så småningom kom hem så skulle han utan att krångla gå därifrån, för att det tomrum som han tidigare varit tvungen att fylla nu inte längre fanns.

Det var helt vindstilla och snön föll ned över honom i stora tussar. Han kände det som om han drogs upp i den tunnel av snö som bildades i ljuskäglan från lyktan. För första gången det här halvåret kände han hopp, och hoppet och lättnaden spred sig i hans kropp som blod sprider sig i en bumullstuss.

Klockorna i Staffans kyrka började bängla på andra sidan järnvägen.

Skribenten: Stefan Westrin skrev den här novellen. Han jobbar som frilansjournalist och bor i Gävle, och är denna tidnings redaktör. 

 

ANNONS

1 KOMMENTAR

Välkommen med dina synpunkter!