Knotarnas krig

5
353
Ur filmen Okänd soldat från 2018

Ord som knota, knorra, grumsa, muttra har ingen tjusig proveniens, kan icke härledas tillbaka till ädel latin eller grekiska. Nej, muttra och knorra uttrycker kort och gott hur det låter när man muttrar och knorrar. Det finns ett hörbart drag av skitig protest i dessa ord som egentligen är ljud. De är som råmande kor som vill bli mjölkade, de är som ylande bluessångare som vaknar upp och ser att ”my baby’s gone”. Och det är inte överheten som knorrar och knotar – knotandet är underklassens egna soundtrack.

Det var alltså med mycket stor stilistisk finess som den habila litteraturkritikern Toini Havu den 19 december 1954 rubricerade sin berömda recension ”Knotarnas krig”.

Så här var det: Tio år innan Toini Havu skrev sin recension i Helsingin Sanomat tystnade vapnen vid de finsk-sovjetiska fronterna. Fortsättningskriget (1941–1944) var över och Finland kom ur detta som god tvåa och förlorade därför stora landområden till den mäktiga grannen i öster. En av soldaterna som kämpat i de karelska skogarna var Väinö Linna; den enkle torparsonen med sexårig folkskola.

När kriget är över går han tillbaka till Finalysons textilfabrik i Tammerfors där han arbetar. I sitt sinne har han med sig sina minnen, men han har även många anteckningar från åren vid fronten. Efter jobbet sitter han i sin och hustrun Kerttus lägenhet om ett rum och kök och skriver på sin bok. Och i början av december 1954 kan hans sedermera berömda maskingevärspluton möta den finska läsekretsen. Okänd soldat, den finska litteraturens storverk i vardande, är född.

Ur filmen Okänd soldat från 1955

I den romanen får vi möta en Koskela, en Rokka, en Lehto, en Lahtinen och alla de andra som parallellt med krigandet ständigt låter käften gå. De muttrar och gormar och skrattar och gråter på sina respektive dialekter, de säger vad de vill säga, de anpassar inte sina ord. De knotar, de knorrar – och krigar. De är soldater som utför sitt hemska hantverk med stor skicklighet, de gör precis vad som åläggs dem – och knotar hela tiden. Hela tiden, på varje sida, knotas det. Dessa Linnas krigare befinner sig långt ifrån det krigarideal som återfinns i Fänrik Ståls sägner, de är miltals ifrån de vitas hjälteskildringar från inbördeskrigets 1918. Hos Linnas maskingevärssoldater möter vi osminkad realism.

Boken lämnar pressarna i slutet av november 1954 och i början av december börjar recensionerna komma. De är överlag positiva. Men den 19 december kommer den recension som en del längtat efter och det är alltså Toini Havu som skriver den.

Toini Havu är Väinö Linnas motsats på många sätt. Hon är uppvuxen i finlandssvensk vit överklass i Åbo, akademiker och anställd som litteraturkritiker i den mycket ansedda tidningen, Helsingin Sanomat.

Havu kan i sin anmälan förstås inte bortse från att Linna är en skicklig författare, även om hon föredrar att kalla honom ”en glänsande artist”. Men, och nu kommer hennes stora invändning. Boken är skriven utan ”de vida vyerna”, den saknar ”en etisk och andlig inställning”. Hon slår från ovan och sammanfattar sin kritik med att Linna har skildrat gnällspikar, knotare.

Det finska ordet för knotare är purnaaja, och i mina öron låter det som punakaarti – som alltså är det vita Finlands mest avskydda ord; rödgardist. Så jag undrar om inte hennes ordval av purnaaja också var ett försök att slå två flugor i samma smäll. Linnas knotare var inte bara gnällspikar, de var också rödgardister.

Så här i efterhand kan jag tycka att det var modigt av henne att göra ett försök att både klappa den outbildade torparpojken Väinö på huvudet (”en glänsande artist”) och slå honom hårt på fingrarna. Toini Havu, en finlemmad, lång och stilig akademiker från överheten i Åbo mot den (till synes) enkle och satte arbetaren från Tavastland. En sådan åthutning som Havu försöker sig på hade fungerat bra i nästan 25 år, från inbördeskrigets slut fram till 1940–1945. Men här och nu, i december 1954 händer det oväntade. Toini Havus tillrättavisande ton får mothugg. Hon har huggit i sten. Och, nu blossar det upp en klasstrid igen, denna gång en litterär sådan, som tar sin utgångspunkt från läsning av Linnas Okänd soldat. För eller emot. Och den här gången, för första gången, vinner det knotande finska folket sin stora seger. Linnas bok blir en nationalklenod. Och filmatiseringen året efter blir en nationell tillgång i klass med Sibelius Finlandia. Filmen visas därför på TV varje nationaldag, den 6 december.

Väinö Linnas bok, skulle det visa sig, hade inte bara en litterär kraft, den bidrog också till att ena det djupt splittrade och sargade Finland. Och det var knotarna som var den läkande substansen.

ANNONS

5 KOMMENTARER

  1. December-januari 1939-40 bemannade ca 8000 svenska frivilliga Salla-fronten i norra Finland, därmed frigörande en finsk division till den karelska fronten i söder. Däribland mina tre morbröder Fritz, Erik och Bengt som svenska reservofficerare (löjtnant, resp. fänrikar i artilleriet). Decennier senare berättade i första hand Bengt om tillvaron under månaderna fram till vapenstilleståndet 13/3 1940. Nog F-n knotades, muttrades och svors det åtskilligt även bland svenskarna över dåligt flygunderstöd, dito ammunitionstilldelning vilken var kroniskt försenad p g a långsamma, huvudsakligen hästtransporter nattetid över Bottenvikens is. Samt kölden (30-35 minus den vintern) och otillräckliga matransoner. Plus somliga riktiga stroppar till högre svenska befäl utan kontakt med manskapet. Men, lika sura som envisa lyckades de hålla Salla-fronten, även under den avslutande sovjetiska artillerioffensiven under de två sista veckorna som sannerligen inte var en promenad i parken. Det där knotandet är nog en mer eller mindre universell företeelse i de flesta krigsförband, åtminstone på dessa breddgrader…

  2. Tjena Hans M!
    Du missar min poäng!
    Det är inte själva företeelsen av knorrande och knotande jag skriver om. Den är alldeles självklar bland folk. Så uppenbar att till och med dina släktningar, aktivister och officerare vid Sallafronten noterade det. Nej, det jag vill lyfta fram är hur den fina överheten alltid förringar folkets perspektiv, hur de nedvärderar folkets kultur, det folkliga knotandet. Det var det som Toini Havu försökte sig på i det som kom att utveckla sig till den största litterära fejden i Finland. Det är fler än hon som försöker förlöjliga Väinö Linna. Jag har träffat personer i Helsingfors som påstått att Linna var nästintill analfabet, att han omöjligen hade kunnat skriva dessa böcker på egen hand!

    Men det sedelärande i detta litterära fortsättningskrig var att folket segrade! Folkets kultur kan segra. Och det är därför jag skriver detta i Folket i Bild – Kulturfront. Det är dags för oss att inleda vår tids litterära fortsättningskrig i kamp mot slafs och ljug och det ständiga nedsvärtandet av vårt folk.

    Knota på!

  3. Voi Paska! Det var – är kanske fortfarande – sådana ömhudade borgare som Fru Toini Havu med flera som såg till att Svenska Akademien skrämdes att ej ge Linna ett i mina ögon för en gångs skull välförtjänt Nobelpris. Ja, vi behöver ett kulturellt fortsättningskrig. Vi på denna sajt är runt 70plus-åren, ingen demografisk höjdare. Var F-n är de skärpta 25/30-åringarna?

  4. Hans M G!
    Terve och tack för din kommentar. Ja, vad var det som gjorde att Den Svenska Akademien inte gav Linna ett välförtjänt Nobelpris? Diskussionerna om val av pristagare är visst hemliga, men det hade varit mer än spännande att lyssna till diskussionerna när en Vilhelm Moberg, en Astrid Lindgren eller en Linna avhandlades och ratades.

    Terveisin/Leif

  5. Protokollen från Akademiens Nobeldiskussioner rörande “den korta listan”, framtagen av de 5-6 ledamöter som utgör Nobelkommittén, avhemligas efter 50 år. I Väinö Linnas fall finns de tillgängliga sedan 2015. Det vore intressant om t ex Åsa Linderborg eller någon annan likasinnad läste och publicerade. Sedan är det en annan sak hur hårt redigerade protokollen är. De sammanställs av Ständige Sekreteraren. Vill minnas att Anders Österling hade ämbetet 1965. Hur som haver, en litteraturhistorisk och politisk uppgift att sätta tänderna i…

Välkommen med dina synpunkter!