I segsliten väntan ett nytt vaccin

Ett dödsbringande virus är alltid en svår motståndare. I Kina men även i andra delar av Asien har man emellertid använt bekämpningsmetoder som gett ovanligt goda resultat och därmed vunnit respekt i vida kretsar.

Efter att en virussjukdom brutit ut har man omedelbart samlat in alla individer, både friska och sjuka, i smittans själva epicentrum och skoningslöst dödat allihop. Också individer på någon eller några kilometers avstånd från smittohärden har omgående spårats upp och avlivats utan förbarmande. Till sist har de livlösa kropparna, som ibland räknats i miljoner, deponerats i massgravar, som noggrant blivit igenskottade. Därmed är virusets saga all. En hotande katastrof har undanröjts.

Naturligtvis är det bara djurbesättningar – kycklingar, andra hönsfåglar, svin o s v – som kan hanteras på det nyss redovisade sättet. Människor behandlas av lätt insedda skäl avsevärt taktfullare. Men det finns som bekant grader i helvetet.

De svaga drabbas

Till exempel kan människor som testats positivt för coronaviruset låsas in bakom rigoröst igensvetsade dörrar i rymliga logement tillsammans med sina närmaste kontakter. Först efter tre-fyra veckor släpper man ut de överlevande – i den mån några sådana ännu finns. Smittade gästarbetare i Singapore utsätts för den här sortens omänskliga behandling. De utgör cirka 20 procent av landets befolkning på 5,7 miljoner men står för 80 procent av sjukdomsfallen. Detta är i sig talande; de mest utsatta i ett samhälle är så gott som alltid de hårdast drabbade (ett faktum till vilket jag återkommer senare i texten).

Om Singapore representerar den samhälleliga nedstängningens mest sanktionstäta extrem, så finner vi i Sverige den motsatta och mest sanktionsbefriade. Tvångsåtgärderna har varit jämförelsevis få hos oss. Gymnasier, högskolor och universitet har bommats igen och folksamlingar som överstiger femtio bannlysts, men i övrigt har Folkhälsomyndigheten nöjt sig med pärlband av anvisningar, allmänna råd och rekommendationer.

Men är det inte av precis dessa skäl som svenska dödstal löpt amok och blivit sensationellt höga? Det KAN vara så, men jag är långtifrån säker. Vi har och har haft klustersmitta i segregerade områden och på äldreboenden – extra frappant i Stockholm – men i övrigt rör det sig inte om uppseendeväckande många döda (även om allt är relativt). Dock ligger varken integration eller åldringsvård inom det revir som Folkhälsomyndigheten bevakar.

I en offentlig rapport från Världshälsoorganisationen (WHO) år 2008 slogs entydigt fast att ojämlikhet dödar. Så är det. Visserligen har såväl prins Charles som premiärminister Boris Johnson och Honduras president Orlando Hernandez och andra i samhällsformationernas topp insjuknat i coVid19, men sett i stort är de lägre klasserna betydligt värre drabbade än de övre. Flyktingar, papperslösa, trångbodda, fängslade, resurssvaga och undernärda har klart sämre utgångslägen än över- och välsituerad medel-klass. Slående är att Rinkeby-Kista i region Stockholm har fyra gånger så många döda, när detta skrivs (19 juni) som exempelvis Danderyd.

I 234 av Sveriges 290 kommuner har smittan nästlat sig in i åldringsvården. Ungefär 5000 av de äldre-äldre blev på tidigt stadium sjukdomsoffer, och av dessa har inemot hälften avlidit i coVid19. I all den utsträckning som vi i Sverige har misslyckats i kampen mot coronaviruset, så är det främst inom detta område. De sköraste och de riktigt gamla har fått betala hutlösa priser och i många fall tvingats plikta med livet på grund av decennielånga försummelser av nyliberalt snitt. Redan före pandemins utbrott var sjukvård och omsorg pressade av nedskärningar, privatiseringar och New Public Management. De senaste 27 åren har antalet intensivvårdsplatser med respiratorer minskat från 4300 till färre än 600 här i landet.

Tvingas man välja, så är det naturligtvis bättre att 90–95-åringar stämmer träff med liemannen än att 10–15-åringar gör det. Men vi ska inte behöva ställas inför val av det slaget. Alla bör vi få ålderdomen tryggad. Det målet uppnår man inte genom att samla ihop massor av åldringar i jättelika enheter, där personalen a) saknar skyddsutrustning, b) har otillräcklig utbildning, c) är lönemässigt undervärderad och d) inte räcker till rent antalsmässigt.

Exemplet Kerala

Delstaten Kerala med 35 miljoner invånare i sydvästra Indien erbjuder tänkvärda åskådningsexempel. Situationen i dag känner jag inte till i detalj, men jag vet att de som infekterats av coronaviruset bara var 524 stycken i mitten av maj och att dödssiffran vid det tillfället inskränkte sig till fem. Framgångs-faktorerna är intressanta och uppgår till minst tre:

För det första reagerade man snabbt och bestämt i inledningsskedet. Tidigt i januari tog den kvinnliga folkhälsoministern, K. K. Shailaja, initiativet till en ledningsgrupp, som blev den självklara garanten för att kriscentra uppsattes i delstatens samtliga 14 distrikt, detta som ett resultat av larmsignalerna från Wuhan i Kina.

För det andra hade man redan fullgoda erfarenheter av virusbekämpning. Så sent som 2018 hemsöktes Kerala av det, jämfört med coronaviruset, långt dödligare men inte lika smittsamma nipahviruset. Shailaja reste själv till utbrottets källa, talade med de styrande, underströk vikten av att hålla ”fysisk distans” – alltså inte social distans, som vi märkligt nog säger i Sverige – och uppmanade byinvånarna att inte fly. Virus kan inte besegras på det sättet.

Insikter att bygga vidare på fanns därmed redan vid coronavirusets dag ett; beredskapen var god. För det tredje har den så kallade Kerala-modellen inneburit att hälso- och utbildningssystem successivt förfinats. Alla byar har lokala hälsocentraler, läs- och skrivkunnigheten är den högsta i Indien, medellivslängden likaså och barnadödligheten i sin tur den lägsta.

Förhållandena i Kerala skiljer sig onekligen markant från välfärdsstaten Sveriges. Men låt oss anta att det kommer en ny pandemi inom överskådlig tid. Sannolika skäl talar för att så blir fallet. Då måste vi ha en annan beredskap än i januari 2020, vara snabbare ur startblocken än vid det tillfället samt, inte minst viktigt, ha rustat oss med större mått av ödmjukhet. Coronaviruset med en dödlighet på ca 0,6 procent kan få efterföljare som är långt potentare än så.

Kampen mot den industriella djurhållningen i världen och mot den strängt växande exploateringen av regnskogar, jordar, havsmiljöer och vattendrag måste intensifieras så länge det inte finns vaccin emot allt upptänkligt viruselände – och helst ännu längre.

ANNONS