Brödratrion som splittrats men inte sprängts

0
423

Författaren och ex-bloggaren Alex Schulman tycker inte om sin morfar Sven Stolpe (1905–1996). Det är helt i sin ordning. Jag kan livligt föreställa mig att hans känslokyla visavi morfadern inte grundas på lösan sand. Självinsikt, tolerans, vidsyn och ödmjukhet var aldrig Stolpes starkare sidor.

Samtidigt anser jag att Alex i sina romaner Glöm mig (2016) och Bränn alla mina brev (2018) har gjort sig skyldig till det brott som på juristprosa kallas ”förtal av avliden”. Den uppfattningen baserar jag på följande omständigheter:

En av de första dagarna i juni 1931 råkade Sven Stolpe och hans fästmö Karin ut för en bilolycka, som orsakades av att Sven i ren distraktion plötsligt körde av vägen. Både föraren själv och hans kvinnliga passagerare hamnade på sjukhus. Dessbättre var deras blessyrer inte svårare än att de, som planerat, kunde gifta sig i Sigtuna lördagen den 4 juli, bara en knapp månad efter olyckan.

I Bränn alla mina brev har Schulman förskjutit olyckstillbudet ca tretton månader framåt i tiden och låter det äga rum lördagen den 9 juli 1932, exakt 53 veckor efter bröllopsfirandet. Vid den tidpunkten hade Stolpe just blivit medveten om att hustrun varit otrogen med den unge Olof Lagercrantz och det på självaste Sigtuna-stiftelsen. Stolpe menade sig ha utsatts för ett ”sexuellt attentat” – så dramatiskt formulerade han sig – och förlorat tron på mänskligheten. Det är mot den bakgrunden som Schulman insinuerar att bilolyckan aldrig var en olycka utan i stället chauffören Stolpes fullt avsiktligt iscensatta försök att ta livet både av sig själv och hustrun med Lagercrantz-katastrofen som förevändning.

Allt detta hade varit helt enligt regelboken, om personagerna i Schulmans berättelse varit rent fiktiva. Men så är inte fallet. Skildringen bygger i hög grad på autentiska dagboksanteckningar av Lagercrantz och har därmed renodlat dokumentär prägel, vilket gör förfalskningarna än obehagligare. Jag är själv ingen vän av Stolpe men heller ingen vän av att döda och försvarslösa människor pådyvlas åsikter och avsikter de aldrig haft. Det går inte att värja sig mot den kritiken genom att skria ”roman” i högan sky.

”Cafe.se”, 2020–09–02, finns en längre intervju med Alex Schulman, föranledd av att hans nya bok – Överlevarna (Bonniers) – utkom precis i början av årets nionde månad. I intervjun säger Alex att det blev ett djävulskt väsen på grund av att han tog sig friheten att ”ändra kronologin” och ”fiktionalisera verkligheten” i sin ’brända brev’-volym. Det stämmer inte alls. För det första uteblev såväl väsen som oväsen, och för det andra handlade den kritik som riktades mot författaren endast om det lögnaktiga angreppet på morfadern.

Det finns mer av den varan. Till exempel berättade Stolpe ideligen om bilolyckan för alla som ville lyssna men erkände aldrig att hustrun drabbades mycket värre än han själv och fick ”tredje gradens brännskador över bröstkorgen och halsen”, förklarar Alex i Bränn alla mina brev. För all framtid ”var Karin Stolpe raderad ur Sven Stolpes narrativ”, heter det i nästa sekvens. På det viset straffade han sin hustru livet igenom för otrohetsaffären med Olof Lagercrantz.

Sant är att Karin hade allvarliga brännskador. Men dessa skador orsakades av att en gasbehållare helt oförmodat exploderade under matlagning i paret Stolpes hem – år 1942 – och hade absolut ingenting med 1931 års bilolycka att göra.

En aning oväntat anställdes doktor Stolpe 1964 som lektor i svenska vid Mjölby gymnasium, min egen gamla skola, salig i åminnelse. Även dottern Lisette – Alex Schulmans mor – kom som elev till detta så ärevördiga lärosäte ett par år senare. En gråkall novembermorgon fann dottern att hennes far, lektor Stolpe, belamrat gymnasiets anslagstavla intill huvudentrén med en egenhändigt textad kungörelse – ”Lisette Stolpe är en hora” – efter att hon, 16-årig, börjat sällskapa med en jämnårig pys från trakten. Efter att Lisette rivit ner det motbjudande dekretet, satte fader Sven upp det på nytt och på nytt flera dagar i följd, åtminstone enligt vad Alex anförtror oss både i ”Glöm mig” och i ”Bränn alla mina brev”.

Själv hade jag redan tagit min Mats ur gymnasieskolan och befann mig i Lund vid tidpunkten för detta intermezzo. Ingen som jag talat med i min egenskap av privatspanare har kunnat bekräfta händelsens sanningshalt, rimligen beroende på att den inte är sann. Den gör på mig intryck av att vara ett ganska makabert påhitt. Ägnad att framställa doktor Stolpe i positiv dager är storyn under inga förhållanden. Den blott smädar och kränker.

Men för den skull är Schulman ingen hjärtlös pennalist i mina ögon. Sammanfattningsvis anser jag att ”Glöm mig” och ”Bränn alla mina brev” är goda arbeten, om än med etiska/moraliska skönhetsfläckar bortom det tolerablas gränser. Den nya romanen, Överlevarna, saknar helt och hållet fläckar av det slaget. I berättelsen figurerar tre bröder – Nils, Benjamin och Pierre – som alla har påfallande likheter med verklighetens Niklas, Alexander och Calle men också olikheter. Skildringens axiomatiska centrum är det nordvärmländska Torpet ett stenkast från Gustavsfors, och med pappa, mamma och ”hunden” Molly är rollistan i det närmaste fulltalig. Av de sex överlever brödratrion, splittrad men inte sprängd, sargad men trots allt intakt, och de tre lyckas slutföra det uppdrag som de med kortast möjliga varsel har åtagit sig.

Det som på djupet fängslar mig är de symmetrier och de former som Alex experimenterar med. De är så påtagliga och så dominanta att de tycks betyda väl så mycket som framställningens sakinnehåll:

Antalet kapitel överensstämmer med dygnets timmar och är således 24. Av dessa 24 har precis 13 en tidsuppgift som rubrik med ”kl. 23:59” resp. ”kl. 00” som riktmärke i det första och i det sista kapitlet, medan kl. 22, kl. 20, kl. 18, kl. 16 o s v är de klockslag som fortsättningsvis inleder vartannat kapitel – med ett undantag: trettonde kapitlet heter ”kl. 12” och det fjortonde ”kl. 10”. För att inte symmetrin ska brytas, låter författaren, egentligen opåkallat, ”Del 2” av romanen börja mellan dessa två kapitel. Det sista dygnets 24 timmar återges, med detta upplägg, i omvänd kronologi med slutet som början.

De övriga 11 kapitlen har mer normala rubriker i stil med Simtävlingen, Ljusbågen, Björkarnas kungar, Jordkällaren, Spökhanden, Grusvägen etc. och rättvänd kronologi. Där kan vi följa trion Nils, Benjamin och Pierre från deras barndomsår till vuxen ålder. Låter alltihop onödigt krångligt? Det är det inte alls – men det är skickligt genomfört om än med en hel del mörker, sorg och svärta.

Efter slutförd läsning ställer jag mig en rad frågor, även existentiella sådana. ”Får man ta hunden med sig in i himlen?” är kanske den viktigaste. Det tycker jag nog att man får.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!