Menskonst och mäns konst

0
46
Bild: Süddeutsche Zeitung/Photo Scherl

Urartad konst är konstiga verk som inte föreställer något som vanligt folk begriper. Så ungefär resonerade väl myndigheterna i Tredje riket, och den tyska filmen Never look away (2018) börjar med den förklaringen, vilken en museiguide 1937 förmedlar till museibesökare på en utställning med just titeln Urartad konst.

Konstverk som inte föreställer något som vanligt folk begriper – ja, så kunde mången idag också uttrycka sig och få rätt stort gehör för. Med tillägget: som kostar skattebetalarna pengar. Man brukar inte se den uppfattningen i tryck så ofta, men på sistone har den dykt upp, och det inte bara en gång.

Ända från Kiruna kan jag läsa vad Sölvesborgs ordförande (SD) för Fritids- och kulturnämnden säger:

»Vi kommer köpa in sådan konst som tilltalar det stora flertalet medborgare« … »Det är klart att om du vill ha ”menskonst” hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.« (Kulturnyheterna, SVT 2019-09-09)

Och jag slår upp kommunens handlingsprogram från 2019-09-09, punkt 200:

»När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst.«

Den uppmärksamme läsaren ser ett litet grammatiskt fel i Sölvesborgs protokoll, det finns där i original. Men det är oansenligt. Däremot är innehållet i punkt 200 ansenligt. Vad som idag kallas “tidlös och klassisk konst” ansågs ju ofta som utmanande i sin samtid. Det borde en kulturnämnd vara medveten om.

Några dagar senare tar Järfälla kommun ett steg i upprensningsanda, månne uppmuntrade av utvecklingen i Sölvesborg?

»Nu har kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) beslutat att tavlan ska plockas ner, bland annat för att ett exemplar av Karl Marx ”Kapitalet” syns i konstverket.« (Dagens Nyheter 2019-09-18)

Konstverket i fråga är träreliefen »I Amelins anda«, beställd av kommunen på 1980-talet med ett motiv

»präglat av arbetarromantik och, enligt Emma Feldman, symboler för antidemokratiska värderingar.
– Den är en hyllning till Karl Marx och ideologier som en majoritet av Järfällas befolkning inte står bakom, som många invånare dessutom flytt ifrån«

… säger hon enligt Mitt i Järfälla 2019-09-17

Och det är väl klart: Ett exemplar av en bok, som läses på universitet med kapitelrubriker som Det produktiva kapitalets kretslopp och Varuomsättningens förmedling genom penningcirkulationen ska naturligtvis inte förhärligas.

Arbetarromantik i Järfälla och utmanande samtidskonst i Sölvesborg tycks vara osunda företeelser. Den tanken är sannerligen inte i Amelins anda, utan i andan »konst som inte föreställer något som vanligt folk begriper«. Och, som museiguiden i Dresden 1937 säger, kostar sådan konst stora pengar, och dem får folket betala. I Norrbottens läns landsting/region hörs till varje budgetdebatt ropet, att politikerna ska satsa pengarna på vård och omsorg och inte förslösa dem på kultur (underförstått: som vanligt folk inte begriper sig på).

Jovisst, viss konst är urartad. Då menar jag att jag inte tycker om den alls. Eller ska man förstå ordet så, att sådan konst är skapad av urartade människor? Det går förvisso att förstå, att tavlor med ringar för huvuden och trianglar för kroppshyddor för den oinvigde kan se urartade ut. De liknar ju inte människor. Men för konstnären och för en del betraktare kan kanske trianglar och ringar räcka för att man ska få en hum om innehållet.

Vi behöver bara gå till våra vanliga dagstidningsserier för att få se figurer, som ska föreställa människor men definitivt inte liknar sådana. Picasso kunde måla nakna kvinnor, så att varje betraktande karl i smyg skulle dregla vid åsynen. Men han valde efterhand att rita dem som ringar och trianglar. Det som en gång verkar urartat kan långt senare anses som klassiskt.

I den ovan nämnda filmen vänder sig en kvinna på konstutställningen till sin lilla systerson och säger: »Titta aldrig bort«. Han uppmanas alltså att titta på det förment urartade för att själv avgöra, vad han ska tycka om det.

Detta sker i den glänsande kulturmetropolen Dresden på Tredje rikets tid. I den fortsatta framställningen utvecklas gossebarnet till en konstnär i Östtyskland och sedermera i Västtyskland. Om konstnärens roll var ideologiskt beskuren i Tredje riket, så var den det också på ett annat sätt i DDR och – som det visar sig – i BRD.

Kulturpolitikerna i Järfälla, Sölvesborg och för övrigt alla som lättvindigt avfärdar kultur de inte gillar borde kanske se denna film och få sig en tankeställare om konstens villkor och hur illa det kan gå, när den ska tyglas enligt politiskt korrekta trender. Att avfärda det man ogillar som »menskonst« säger mer om vissa mäns syn på konst. Då det nu inte bara är män som vill styra urvalet, ska vi kanske hellre tala om att de mäktiga vill styra konsten. Då hör man direkt, att något håller på att urarta.

Annons

Välkommen med dina synpunkter!