Min arbetsmoral och min yrkesstolthet

Lärarkallet är flerdimensionellt och mångfacetterat. Att undervisa i svenskämnet i årskurs 3, träslöjd i årskurs 9, biologi på ungdomsgymnasiet, matematik på Komvux och idéhistoria på universitetsnivå är vitt skilda ting. De kräver olika tekniker, metoder och strategier och det ena är inte utbytbart mot det andra. Inför den omständigheten är ödmjukhet onekligen på sin plats. God undervisning kan varieras i det oändliga, men den vuxne eller vuxna i klassrummet bör definitivt inte kastas ut med badvattnet.

De verksamheter som jag nyss räknade upp har nämligen en gemensam täljare – en engagerad lärare som berättar, demonstrerar, förtydligar, instruerar och pekar ut rätta rörelseriktningen, om inte med hela handen så åtminstone med halva tummen.

Just den grundhållningen började emellertid att ifrågasättas på 1990-talet i Sverige men även i en rad andra länder, kanske framför allt i USA, Storbritannien och Frankrike. På nolltid förflyktigades allt det fasta. Jonas Linderoth, som är pedagogik-professor i Göteborg, ger redan i förordet till sin oumbärliga studie Lärarens återkomst – från förvirring till upprättelse (Natur & Kultur, 2016) följande exempel på vad denna 1990-talspedagogik kunde resultera i för de mer vinddrivna lärjungarnas kunskapsinnehav (eller brist på sådant innehav).

Som nyutexaminerad från Lärarhögskolan och pinfärsk i gebitet fick Linderoth, berättar han, ansvaret för en åttondeklass i samhällskunskap. Naturligt nog ville han snarast få en bild av hur klassen låg till i ämnet och lät därför alla eleverna göra ett diagnostiskt prov vid första bästa lektionstillfället. ”Beskriv skillnaderna mellan statsskicken demokrati och diktatur och ge exempel” löd en av uppgifterna.

– I en diktatur bestämmer bara en enda person men i en demokrati minst två, svarade en av de glada provryttarna och fortsatte sedan djärvt och oförväget på den inslagna vägen:

– USA är en diktatur för där bestämmer bara presidenten men Sverige är en demokrati för vi har ju både kungen, drottningen och Victoria.

Jag känner alltför väl igen det här från min egen lärargärning under de sista tio-tolv åren i yrket. Gång efter annan på 00-talet stötte jag på studenter som inte förmådde skilja mellan 1/3 (en tredjedel) och 3/1 (tre hela), som inte hade minsta susning om begreppen addition och subtraktion och som frejdigt och frimodigt undrade om likhets- och minustecken är samma sak – detta trots att de redan klarat av den första gymnasiekursen i matematik med godkänt betyg eller i förekommande fall med VG. Smått galghumoristiskt brukade jag säga att de svagaste kursdeltagare kände till ett begränsat antal av vårt decimalsystems tio siffror och dessas ungefärliga ordningsföljd – 0 4 9 6 7 – men ingenting mer.

Problemen i det svenska skolsystemet har en lång rad samverkande orsaker, där kommunaliseringen, marknadstänkandet, dokumentationshysterin men även det fria skolvalet på olika sätt har bidragit till det bekymmersamma läget. Allt detta hör naturligtvis till bilden. I det följande kommer jag emellertid att begränsa mig till 90-talets pedagogiska reformer och hur de påverkade min egen situation.

I praktiken var det något av en kulturrevolution som svepte fram över vårt lands alla grundskolor och gymnasier för 20–30 år sedan. Det talades på sina håll om en konstruktivistiskt Inspirerad Pedagogik, KIP, och den innebar bland annat detta:

• Grundläggande blev en hög grad av självständigt elevarbete. De studerande skulle, som det kom att heta, ta fullt ansvar för sitt eget arbete med läraren i rollen som ett slags coach, dörröppnare och handledare;
• Elevens intresseinriktning och ’naturliga motivation’ sköts i förgrunden och troddes garantera att han/hon själv skulle söka kunskap från morgon till kväll, gärna på nätet, utan härskna morötter i form av betyg och slikt dylikt;
• Så kallad förmedlingspedagogik, där en förevisande, instruerande, klarläggande och redogörande lärare guidar klassen och pekar ut den fjärran belägna slutdestinationen med halva tummen, dömdes ut som föråldrad och ineffektiv. Man kan rent av säga att all ”katederundervisning” bokstavligen kom att demoniseras;
• Ämnesgränser löstes upp och tidigare spärrar togs bort. I stället infördes temastudier under vilka både geografi, historia, samhällskunskap, engelska samt inte minst brandbekämpning skulle få var sin rättmätiga del, när ett givet tema – exempelvis Australien – behandlades. Även rums- och tidsgränser avlägsnades i den mån sådant var praktiskt möjligt.

Utan tvivel handlade allt detta, plus mycket annat, om drastiska förändringar med revolutionärt stuk. I en enda handvändning devalverades den svenska lärarkåren, och yrkets status sjönk som singel och sand mot bottnen av ett kärr.

Till bilden hör att KIP-revolutionen supplerades av ett system med individuell lönesättning. Det såldes in med argumentet att goda lärare av rättviseskäl borde få mer guldkantade lönekuvert än de mindre goda, vilket tveklöst lät rimligt. Lärarfacken var av samma mening och signalerade därför grönt. Men i själva verket kom det nya lönesystemet att bli ett av de redskap, med vars hjälp den nya pedagogiken kunde sjösättas och fås att kryssa vidare. I realiteten ställde man sällan skickliga lärare mot oskickliga. Lönemässigt premierad blev i stället den som ansågs flexibel, användbar, socialt kompetent och, allra viktigast, förändringsbenägen, allt enligt tämligen godtyckliga normer.

Även annat kunde vara lönegrundande. Jag kommer särskilt ihåg att lärarkadern på min skola delades in i grupper någon gång kring millennieskiftet och att vi sedan gruppvis en kväll per vecka diskuterade vissa påbjudna ämnen – digitalisering, elevdemokrati, konstruktion av prov, problembaserat lärande, värdegrunds-frågor o s v – varefter respektive grupps slutsatser redovisades skriftligen. Man behövde inte vara raketforskare eller durkdriven centrallyriker för att lista ut vad det gällde att ”komma fram” till. Ansåg en grupp att, låt oss säga, ”problembaserat lärande” (PBL) är en Guds gengåva till världens folk, så kunde gruppens medlemmar lugnt räkna in en bonus på 500 sek/månad under återstoden av karriären. Omvänt fick eventuella kritiker hålla tillgodo med ett lönelyft i storleksordningen 0 sek.

Ja, nog indoktrinerades vi. Som mattelärare fick jag med ens en korruptionskoefficient att räkna med.

Barnexperimentet – Svensk skola i fritt fall (Leopard förlag, 2013) heter en stridsskrift av Per Kornhall, som är före detta undervisningsråd vid Skolverket. Också den boken är en pärla, även om lystern och skärpan inte riktigt är densamma som hos Linderoth.

Efter valet anno 2010, skriver Kornhall, råkade han i samspråk med en rektor på en skola någonstans söderöver, där Sverigedemokraterna, SD, blivit största parti i skolvalet. ”Varför blev det på det viset?” undrade Per K. ”Utanförskapet!” blev svaret. ”Det handlar om ett vitt trasproletariat som reagerar på sin hopplöshet med ilska mot systemet.”

Jag skulle nog inte uttrycka mig lika kategoriskt som den sydsvenske rektorn, men hans svar bör ändå uppmärksammas av två skäl. För det första tycks han klart medveten om att somliga elevkategorier – i regel de svagare och oftast pojkar – lämnas vind för våg och blir strandsatta, när lärarna degraderas till coacher och handräckningspersonal. Det handlar vanligen om det elevklientel som inte kan arbeta självständigt och inte förmår ta ansvar för sina studier. Väl på gymnasiet visar sig just den här sortens övergivna ensamseglare sakna allt vad elementära kunskaper heter: i Sverige bestämmer kungen och Silvia, och 1/3 är lika med 3/1. För det andra snuddar den frispråkige rektorn vid de hädiska tankarna på att högerpopulismens och SD:s genombrott på 2000-talet i vart fall delvis är skolans fel. Ja, kanske är det så att reformpedagoger har medverkat till att skapa det vita ”trasproletariatet” …

Den nyinvalda akademiledamoten Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi i Stockholm, umgås med liknande idéer.

I sin med rätta prisade bok Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender (Fri Tanke förlag, 2017) utesluter hon inte att 1990-talets pedagogiska nytänkande ”bär ett visst ansvar för att populismen nu är på frammarsch i USA, England, Frankrike och även i Sverige. När undervisningen individualiserades och det föreskrivna ämnesinnehållet minimerades blev resultatet polarisering och uppluckring av den gemensamma verklighetsbilden”.

Alla kan vi förföras av sirenernas sånger. De pedagogiska tankar som på bred front lanserades i slutet av det förra seklet lät ofta sympatiska och verkade tillfredsställa mycket högt ställda förväntningar på framsynthet och framåtanda. Vem vill inte att eleven ska stå i centrum, arbeta målinriktat och själv ta ansvar för sin vandring mot horisonterna? Och vilken strävsam utbildare vill inte bli lycklig innehavare av den heliga Graal och pedagogikens gyllene nyckel?

Det vill i alla fall Seymour Papert, bekant som en av Jean Piagets adepter, vilket klart framgår av detta tillkännagivande från Seymour P:s sida:

”Min syn på lärarrollen är minimalistisk. Målet bör vara att undervisa på ett sådant sätt att man kan frambringa mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning. Den springande punkten i min undervisningsfilosofi uttrycks i ett känt afrikanskt ordspråk: ’Om en man är hungrig kan du ge honom fisk, men det är bättre att lära honom fiska’.”

Även detta låter ju insiktsfullt och skarpsinnigt vid första anblicken. Men är inte all diktan och traktan efter ’mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning’ en del av skolans problem snarare än en del av lösningen? Den arme läraren förpassas ju till sufflörluckan i det givna citatet. Tydligare än så kan väl hans/hennes uppgift inte förringas. Jag tror att detta är en kärnpunkt. Dessutom är jag ganska övertygad om att den som har framskridna planer på att göra karriär som bergsprängare, ormtjusare, svärdslukare, pilot, hjärnkirurg – eller rentav matematiklärare – INTE gör klokt i att eftersträva minsta möjliga undervisning. Det kan av lätt insedda skäl ta en ände med förskräckelse.

Något av det märkligaste med nästan all skoldebatt i Sverige har varit de ideologiska övertonerna och sanningsanspråken ifrån reformvännernas sida. Förmedlingspedagogiken, som har uråldriga anor och ofta har visat sig framgångsrik, kom som sagt att demoniseras. Den associerades med korvstoppning, katekesplugg och kadaverdisciplin och förkastades som politiskt reaktionär med fraser som osökt för tankarna till Orwells 1984. Också på rent moraliska grunder kritiserades berättande, förevisande och instruerande lärare. De ansågs ha en problematisk människosyn och riskera elevernas välbefinnande.

Jag är ingen dogmatiker och vet, som jag underströk inledningsvis, att god undervisning kan varieras i det oändliga med tekniker och metoder minst lika talrika som de onda andarna i Gamla Testamentet. Men jag vet också något annat – nämligen att den som kan sin sak gör klokt i att dela med sig till dem som inte kan. Det är en mycket livskraftig undervisningsform.

Fotomontage av K Lindelöf: Grundbilden är hämtad från Sörmlands muséum; ”Första klass” sommaren 1924 med fröken Greta Arnström, Östra skolan, Nyköping. Då hade svenska folkskolan fått sin första riktigt moderna läroplan (1919). Förhoppningarna på den nya likvärdiga skolan var stora. Inklippt i bakgrunden; en bild från dagens svenska grundskola.

ANNONS