Musikeröden som väcker tankar och visst vemod

0
129
Artikeln publicerad i FiB/K nr 10-2020

Text: Dan Fränkel


Två konstnärsporträtt
I höst släpps två biografier, en om Robert Broberg och en om Olle Adolphson. Och de båda har mer gemensamt än vad man i förstone kan tro, konstaterar Dan Fränkel.

På en förstamajfest 1974 uppträdde Robert Broberg med en sång han kallade Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på. I sången häcklar han alla som tror att det största märket på jackan betyder att man är radikalast.

Det här var proggens tid men någon proggare var han inte, denne outsider i svenskt musikliv under drygt fyrtio år. Det slående när man läser Gustafsons biografi är snarare motsatsen: det går aldrig att placera in Robert i ett fack (inte ens namnet är beständigt. Robban, Zero, Robert Karl Oskar…).

Från populär tonårsidol, programledare, ordvitsare med roliga låtar om ”tjejjer” till alltmer introvert och svårförståelig för sina gamla fans. En långfilm floppar, han svartlistas av radion på grund av oanständiga texter. Efter ett psykiskt sammanbrott i L.A. 1976 (som han senare ofta skulle återvända till i sina shower) började han så småningom hitta ut. Kanske passade åttiotalet honom bättre, med sitt ”satsa på dig själv” budskap. ”Jag kom fram till att den enda riktiga ismen är Brobergismen.”

Musikalitet, humor, unik scennärvaro och den totala ärligheten skapar en blandning som gör honom oändligt älskad av sin publik. Nittiotalet blir ett enda segertåg med utsålda Globen som höjdpunkt. Jag minns själv hur jag förundrades över hans förmåga att skapa en intim stämning i detta jättekomplex.

En människa som är så öppen med sig själv lämnar förstås mycket material till en biografi och jag blir till slut lätt andfådd av den svindlande resa som Gustafson tar oss med på, ständiga toppar och dalar i detta maniska sökande efter ”sig själv”. På köpet ger det mig också en del tankar om mig själv. Hur har mitt eget sökande sett ut? Se där vad en bra bok kan åstadkomma!

Broberg och Olle Adolphsson, två särlingar i svenskt musikliv som har mer gemensamt än man först kan tro, nu omskrivna i varsin biografi som av en slump utkommer samtidigt. Bägge var de mångsidiga konstnärer med krav på perfektionism.

Att också Olle gjorde ett gästspel i vänsterrörelsen hade jag faktiskt glömt men Jan Malmborg påminner om det. Olle deltog i stödgalor för såväl gruvstrejken som den nybildade FiB/Kulturfront. Tillsammans med namn som Slas, Lars Forsell och Pär Rådström tillhörde han femtiotalets unga avantgarde där de radikala idéerna var lika självklara som alkohol och jazz. Även Robert tog avstamp i den tidens musikliv. Han ville bli vissångare och recenserade en gång en skiva av Olle: ”Så här skulle jag vilja kunna spela!”

Vad Malmborg hade trott skulle bli ett arbete på ett år kom i stället att bli en femårig djupdykning i en av våra största visdiktares värld. Med lätt hand leds vi genom Olles liv, alltifrån pojkårens lekar med Sigge Skog (om vilken en av hans allra finaste visor handlar) till en ålderdom i ensamhet, bitterhet och alkoholism.

Trots att han kom fram under den svenska visans guldålder, och trots att hans visor hör till de bästa som skrivits blev han aldrig riktigt folkkär. Kanske beroende på hans strikta och lite gammaldags apparition, i bjärt kontrast till kollegor som Cornelis och Åkerström, kanske för att hans harmonier var lite för svåra för att spelas av allehanda amatörtrubadurer.

Jag lägger ifrån mig Trubbel med en känsla av sorg och vemod, men också tacksamhet över att ha fått en inblick i en stor konstnärs livsöde.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!