Myten om Ladogas ishästar lever

1
323
Ladogas ishästar av André Prah

Under krigstiden i Finland användes över 70.000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition och vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15.000 finska hästar gick förlorade under fortsättningskriget. Hästen behandlades med stor respekt och var en vapenbroder. 1997 fick krigshästarna en egen staty i Seinäjoki. I september 2014 avtäcktes en minnesplatta i Myllikoski till de stupade hästarnas minne. Även på sovjetiska sidan användes hästar i stor omfattning.

Den italienske krigskorrespondenten Curzio Malaparte, skrev i sin bok Kaputt en historia som fortsätter att fascinera om ”Ladogas ishästar”. Boken Kaputt kom ut redan 1944. Malaparte hade tjänstgjort som journalist på östrfronten i Ukraina, Kroatien, Polen och även i Finland. Kaputt som kommit ut i nya upplagor, senast för fyra år sedan på svenska, anses av många som en ”kultbok”. Det är en roman men även reportage och reseberättelse. Boken blandar skrönor och pregnanta bilder från krigets vardag. Malaparte var en politisk överlevare som var både fascist och kommunist och bosatt på Capri. Det var där han skev Kaputt. Det spekuleras i att Malaparte rubricerade boken med tanke på utgången av kriget ur Tysklands perspektiv.

I Kaputt berättar Malaparte följande historia från det finsk-ryska vinterkriget. I december 1939 var det hårda strider mellan finländska jägarförband och röda armé trupper vid Ladogas stränder. De finländska trupperna sätter vid ett tillfälle eld på ett skogsparti. De sovjetiska soldaterna drabbas av panik och flyr mot Ladogas stränder där de blir nermejade. Deras hästar flyr i panik undan elden rakt ner i Ladoga.

I hundratals rusar hästarna ner i vattnet och blir stående där, tittande in mot stranden, mot striderna och elden, men vågar inte gå i land. Det är december och det är kallt i Karelen och under natten kommer en isande kall vind från norr och Vita havet. På nolltid lägger sig isen över sjön och hästarna fryser ihjäl, stående i vattnet. När det blir ljust på decembermorgonen möts de finska soldaterna av en makaber syn. Tusen hästar är fastfrusna i isen, alla döda. Bara huvudena syns över ytan.

Dessa ishästar mitt i krigets inferno har intresserat många människor. En av dem är konstnären, journalisten och tecknaren André Prah. Med sin bakgrund i gamla Jugoslavien och ett stort historiskt intresse från bland annat andra världskriget blev Prah fångad av berättelsen när han läste Malpartes bok. ”Jag sa till mig själv: Andre nu vet du vad du ska göra resten av livet, du ska tolka den här fantastiska historien”.

I fyra år har Andre Prahs tid gått åt till att återskapa ishästarna. Han gör dem av trä, ett speciellt virke som han hittar längs stränderna på Österlen i östra Skåne. Resultaten av hans idoga arbete står nu överallt i hans ateljé på hans 1600-tals gård i Hänninge i Skåne. De snirklade träbitarna har förvandlats till döda, frusna hästar, liggande, stående, med uttrycksfulla, sorgsna och ibland skräckslagna uttryck.

I Malpartes bok skrev han att de finska jägarsoldaterna dagen efter iskylan går ner till de döda hästarna och sätter sig på dem. Någon spelar dragspel sittande på en häst, någon bara sitter där med sitt gevär. Allt detta har Andre Prah väckt till liv.

Människor blir starkt berörda när de ser utställningen säger Andre Prah. Nästa höst kommer han att ställa ut sina hästar i Tyskland men det stora målet är en utställning i Finland.

Men är ”ishästarna” myt eller verklighet. Bland finländska historiker är berättelsen i stort sett okänd. Dock är det klarlagt att Malparte var i Finland under vinterkriget som krigskorrespondent för tidningen ”Corriere della sera”. En finsk författare, Matti Kurjensaari, träffade Malparte en gång på 1940-talet och hade då frågat honom om antalet hästar vid Ladoga och då fått ett svävande svar att ”han var en fri författare”.

Även finlandsvännen Stig Claesson (Slas) fascinerades av en speciell händelse under vinterkriget som han beskriver i boken I stället för telegram – Finland 50 år:

”Följande gissar jag mig till då jag läser en dikt som heter Komsomoldöd, skriven av Wilhelm Burman: I sträng köld går vintern 1940 sju meniga ryska soldater och en rysk löjtnant vilse i skogarna i det finska Karelen och de bör inte ha irrat vilse länge innan det går upp för dem att det enda som återstår är att frysa ihjäl. De meniga soldaterna är femton eller sexton år och pojkar. Löjtnanten är tjugo och kvinna. På löjtnantens order byggs ett primitivt vindskydd av granriskvistar och man lägger också granris på marken för att ha någonting att sitta på när man ska frysa ihjäl. De sju meniga pojkarna sätter sig i en halvcirkel runt sin löjtnant. Och så sitter de där och väntar. De börjar prata med varann. De börjar bli rädda. De vill inte dö. Men det återstår ingenting annat. Löjtnanten pratar med sina meniga. Om kriget, om freden, om moder Sovjet. Och hon talar om livet. Det liv som de nu inte längre kommer att få delta i längre. Har någon av soldaterna någonting på hjärtat som hon som officer kan reda ut? De sju pojkarna samtalar lite tyst. Ska dom be löjtnanten hjälpa dom att dö? Kanske har hon ammunition kvar? Någonting annat? Det visar sig nu att de sju pojkarna har en gemensam önskan, en önskan som de enas om att framföra till löjtnanten. En pojke för talan. Löjtnanten lyssnar. Det är så, säger pojken, att vi alla sju är lite unga och oerfarna. Vi har alla då och då drömt om en kvinna och vi undrar nu om löjtnanten vill visa oss sina bröst. Löjtnanten reser sig upp och tar av uniformskappan. Den lägger hon på marken och sätter sig på den. Sedan klär hon av sig på överkroppen och sitter så visande sina bröst för de sju pojkarna. Allting står stilla i minus fyrtiofem grader. Så fann man dem. En kvinnlig rysk löjtnant sittande framför en halvcirkel av sju soldater. Döda och stelfrusna. En finsk patrull gick på denna grupp i januari 1940.”

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. Tack Rolf för berättelsen om ishästarna. Jag har läst ganska mycket om Finlands olika krig, men aldrig stött på en sådan händelse. Men, den är fin oavsett hur sann den är. Hästarna ska hedras. Och görs så i de konstverk du nämner.

    Däremot har jag stött på historien om löjtnanten och de unga sovjetiska soldaterna i andra sammanhang. I Nikita Michalkovs vidunderliga filmepos ”Brända av solen” finns en liknande scen. Jag tror det är i trilogins tredje del, Citadellet, som den sovjetiska sjukvårdaren Nadya (spelad av Nadezjda Michalkova) är tillsammans med en ung soldat under hans sista minuter i livet.

Välkommen med dina synpunkter!