När Paris sprängde sina fjättrar och blev folkets stad

1
892
Länge leve kommunen!

Det är ingen ovanlig uppfattning att historiens första socialistiska revolution ägde rum i den tsarryska staden Petrograd och dess närmaste omgivningar i oktober 1917. Men av goda skäl kan det synsättet ifrågasättas. Sant är att V I Lenin och hans bolsjeviker grep makten, och lika sant är att en djupgående samhällsomvandling var önskvärd och nödvändig – men handlade inte nyorienteringen i själva verket om en välplanerad kupp snarare än om en revolution, och med vilken rätt kom händelserna att tolkas i socialistiska termer? Folket lyste med sin frånvaro. Några demokratiska inslag förekom över huvud taget inte.

Ett upplyst elitparti menade sig handla å det arbetande folkets vägnar och gjorde så först i november enligt den gregorianska kalendern – nya stilen – alltså inte i oktober. Hävdar man att den socialistiska oktoberrevolutionen intill förväxling och förblandning liknade en halvmilitär statskupp i november, så har man i varje fall inte fallit offer för seglivade propagandaklichéer.

Mindre kända men lika omstridda som 1917 års dramatiska händelser är de klasstrider som ägde rum i Paris och en rad andra franska centralorter nästan 50 år tidigare. Det var då som stadsproletariatet i ”Europas huvudstad” revolterade mot den impopulära regim som leddes av förre konseljpresidenten Adolphe Thiers och sedan behöll makten i precis 72 dagar och lika många nätter från och med den 18 mars 1871. Tiden var ond. Frankrike låg i krig med järnkansler Otto v Bismarcks preussiska elitstyrkor, nederlagen staplades på varann, Paris var belägrat och majoriteten av de cirka två miljoner invånarna led av svält och umbäranden.

Genom kriget var fransmännen redan ett folk i vapen, och i Montmartres kalla gryningsljus vände ett par kompanier med förbittrade artilleri- och skyttesoldater plötsligt och oförmodat sina gevärskolvar i vädret och stjälpte brädet över ända med allmän förbrödring som följd. Två av Thiers generaler sköts till döds; därutöver förekom inga egentliga våldshandlingar. I så måtto blev maktövertagandet en rätt stillsam affär.

Upproret var på samma gång spontant, intuitivt och emotionellt. Revoltörerna saknade till en början såväl politisk ledning som politisk organisation, men detta sakernas tillstånd förändrades i svindlande hastighet. Allmänna val utlystes, och redan den 26 mars gick 229.167 medborgare till valurnorna och utsåg 90 ledamöter till den församling som fick namnet ’Le Conseil de la Commune’ – eller helt enkelt bara Pariskommunen. Samtidiga folkresningar ägde rum också i Lyon, Marseille, Narbonne, Toulouse, Saint-Étienne och Le Creusot. Adolphe Thiers och hans ministrar förskansade sig i Versailles ca 17 km från Paris centrum.

Där bidade man sin tid, och den regimvänliga soldatesken vilade på hanen…

Efter valen till fullmäktige den 26 mars och fyllnadsvalen precis tre veckor senare började konturerna av ett nytt samhälle anas. Den stående armén avskaffades, och kyrkan skildes ifrån staten. Ett system med likalön infördes – ingen tilläts tjäna mer än en skicklig arbetare – och en rad kooperativ växte likt svampar ur den illa tuktade gatstenen. Prostitutionen bannlystes, olika slags hasardspel förbjöds med omedelbar verkan, pantbankerna stängdes omsorgsfullt, och den politiska mötesverksamheten växte lavinartat, ofta med kyrkorna som gemensamma samlingslokaler. Den 6 april brändes giljotinen invid Voltaires staty som en symbolisk gest – en ganska tvivelaktig sådan, eftersom giljotinen varit ett flitigt använt redskap i samhällsförändringens tjänst i den stora revolutionen cirka 80 år tidigare.

Ett fåtal veckor före det oundvikliga slutet återinfördes också den revolutionära kalendern. Den 5 maj 1871 kom därmed att skrivas ”15 Floréal år 79”.

Flera kvinnor spelade centrala roller under Kommunens hektiska och dubbelbottnade skede med den unga Elisabeth Dmitrieva och valkyrian Louise MichelRöda Jungfrun – som de mest prominenta. En älskad kabaréartist, Rosalie Bordas, skrev också historia när hon en lördagskväll på en månbelyst scen framförde den mäktiga revolutionshymnen La Canaille om parisarna själva: fotfolket, tjänsteandarna, industriarbetarna, soldaterna, nationalgardisterna och alla de vanliga människor som på ingen tid alls blivit medvetna om sin inneboende styrka. Den högspända Madame Bordas formligen hypnotiserade sina åhörare enligt dåtida källor. Hon svepte in sig i röda och i svarta fanor, blixtrade med ögonen och tycktes fixera den fiende som måste slås till marken.

Även de känslosamma och tårögda fick sitt lystmäte dessa strålande sköna Parismånader. Sången om körsbärstiden, Les Temps des Cerises, blev en storschlager. De svärmiska tiraderna om knoppningstid, blomningstid och körsbärstid tonsattes av kommunarden Jean-Baptiste Clément och beskrev våra livs förgänglighet. På så vis förebådade Clément den grymma slutakt som inleddes söndagen den 21 maj.

Under den sista veckan i maj 1871 dränktes nämligen Paris i blod, eld och rök av Thiers yrkessoldater, som beredvilligt understöddes av Preussens järnkansler. Det exakta antalet offer är okänt. Dock vet vi att högst 84 människor, troligen färre, tvingades plikta med livet för den ”röda terrorn” – samt att två generaler (se ovan!) och själve ärkebiskopen befann sig bland dessa 84. Den ”vita terrorn” skördade i sin tur mångdubbelt fler liv. ”De avrättade, män, kvinnor och barn, uppgick till minst 20.000, möjligen 25.000, eventuellt 30.000” konstaterar Folke Isaksson i sin ytterst väldokumenterade studie 72 dagar i Paris (Ordfront, 1984). Som jämförelse kan man försynt påpeka att 2.596 människor avlivades i Paris under de 477 dygnen mellan den 6 april 1793 och den 27 juli 1794 – ”skräckväldet” i fransk historia…

Är det riktigt att det var socialism som infördes under de styvt tio veckor som Pariskommunen var en levande realitet våren 1871? Nej, det vill jag inte påstå. Karl Marx’ rastlösa ande vägledde i och för sig flera av kommunarderna, men deras politiska tändvätska rann till från många olika håll. Hela rörelsen var påfallande antiauktoritär: 1871 års män och kvinnor utgjorde ett brokigt följe och drevs i flertalet fall både av gedigen idealism och världsförbättrarnit. Det var gott nog. Folk i gemen tyckte sig ana en sandstrand under den hårda stenbeläggningen, och runt om i Paris hälsades våren med glädje, musik, sång och dans. Ett annat och bättre samhälle föreföll med ens möjligt.

Samtidigt var nederlaget en fråga om tid. Allt tydde på att hämndens minut bara kom närmare. ”Paris befolkning kämpar heroiskt, men vi hade aldrig någonsin trott att vi skulle bli så fullkomligt isolerade” skrev 20-åriga Elisabeth Dmitrieva i ett brev till Karl Marx den 24 april. I det läget hade kommunerna i Lyon, Marseille, Saint-Étienne och andra städer redan slagits ner med vapenmakt.

En av kommunarderna, Eugène Pottier, höll sig gömd under ”Den blodiga majveckan” och skrev i juni en dikt, i vilken de nyss så förtryckta och hunsade reser sig på nytt och besegrar sina plågoandar i den sista striden. Tids nog fann dikten sin musik, fick vingar och flög över världen – Internationalen!

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. Hej Mats!
    Här kommer en film om Pariskommunen.

    ”La commune (Paris, 1871) (2000)
    4.4 (9)
    In this war drama blurring the lines between documentary and fiction, the working class and the bourgeoisie of 19th century Paris are interviewed and covered on television, before and during a tragic workers’ class revolt.

    Director: Peter Watkins.
    Stars: Eliane Annie Adalto, Pierre Barbieux, Bernard Bombeau, Maylis Bouffartigue, Geneviève Capy, Anne Carlier.

    La commune (Paris, 1871) (2000) – rarefilmm | The Cave of Forgotten Films DEL 1 (eng text)

    La commune (Paris, 1871) (2000) – rarefilmm | The Cave of Forgotten Films DEL 2 ( eng text)

    La Commune (Paris, 1871) 2000 Frankrike 345min IMDb
    Genom TV-reportage-liknande stil tar Peter Watkins oss till Paris 1871.

    Originaltitel La Commune (Paris, 1871)
    Regissör Peter Watkins
    Manus Agathe Bluysen, Peter Watkins
    Genre Drama, Krig, 2000-tal
    Skådespelare Eliane Annie Adalto, Pierre Barbieux, Bernard Bombeau, Maylis Bouffartigue

    I dom flesta kommuner finns det utöver Kommunfullmäktige
    också Arbetarkommuner, som har Pariskommunens erfarenheter
    som förebild. Hur många Socialdemokrater vet detta.

    Tommy Sjöberg

    Folkbildare