Natasja Kalasjnikova och de 13 månaderna

0
586
Åsa Linderborg (Foto: Wikipedia)

Jag tillhör den krympande skara som på gammaldags maner klipper ut engagerande artiklar från olika pressorgan och därefter lägger klippen i växande högar. Systematiken är beklagligtvis obefintlig. Men efter ett par timmars ihärdigt bläddrande och grävande i meterhöga pappersdrivor en kvalmig afton i augusti fann jag slutligen vad jag då letade efter, nämligen Åsa Linderborgs text på Aftonbladet kultur om #Metoo och de större tidningarnas personfixerade journalistik i #Metoos kölvatten (23 november 2017). Om deras angiveri och undermåliga pressetik fanns åtskilligt att säga. Det gjorde Åsa L också – under rubriken ”Drakar med smutsig byk”.

Hon skrev där att #Metoo-revolutionen har kommit för att stanna. Men hon underströk samtidigt att rättssäkerheten genom vissas framfart lidit så pass stor skada att den kommer att återhämta sig först då ett antal ledande journalister och publicister sansar sig och schavotterar. På grund av upplagehets och opportunism, heter det vidare, har de kommit att åsidosätta det liberala samhällets grundpelare, som är just rättssäkerheten. Det är allvarligt. Om detta måste vi tala och använda klarspråk.

Okej. Det gör vi kanske bäst genom att rekapitulera och reflektera över ”fallet Virtanen”:

Redan 1994 kom Fredrik Virtanen som 23-åring till Aftonbladet och var länge ett slags nöjesreporter, som jag aldrig läste. Han gjorde sig tidigt känd och ökänd för sin depraverade livsstil i storstadsvimlet och har själv medgett att han under delar av 00-talet inte stod svinen efter på renlevnadsfronten. Att han ådrog sig ett massivt förakt i vida kretsar får anses ställt utom tvivel. Men Virtanen mognade och insåg att livet trots allt har andra värden än alkohol. En solig dag gifte han sig med Karolina Ramqvist, fick barn och drog högoktaniga vinstlotter i yrkeslivet, bland annat som programledare. I Aftonbladet tilläts han skriva krönikor på ledarsidan en gång i veckan och ställde sig då förbehållslöst på de svagas och obemedlades sida.

Någon gång 2011 eller 2012 polisanmäldes Virtanen av medieprofilen Cissi Wallin. Hon uppgav sig ha blivit först drogad och sedan våldtagen av honom i nattlampans bleka sken anno 2006, ett påstående som mycket väl kan ha varit med sanningen överensstämmande – eller också inte. Utredningen lades ner i brist på bevis, vilket i den här sortens ärenden är regel snarare än undantag. Det hör ju knappast till vanligheten att opartiska betraktare tar plats vid sängkanten med skrivblock, pennor och mikrofon i högsta hugg och i detalj registrerar vad som sker mellan lakanen och mellan parterna. Istället brukar ord stå mot ord, vilket i sig är tragiskt och givetvis ett gigantiskt problem.

Med detta sagt kunde saken ha varit överspelad i strikt juridisk mening.

Måndagen den 16 oktober 2017 inleddes emellertid fas nummer 2 i ’Virtanengate’. Då avslöjade Cissi Wallin i en statusuppdatering på sociala medier namnet på den man som våldtagit henne elva år tidigare – Fredrik Virtanen – och denna sanning, som alltså KAN ha varit sann, spreds inom kort vidare av Mia Skäringer och Camilla Läckberg till en halv miljon vetgiriga och nyhetstörstande läsare.

I det läge som nu uppstått tog Expressen chansen och offentliggjorde ”Aftonbladsprofilens” identitet i ett skandalreportage om högst densamme på sex helsidor med namn och bilder. Svenska Dagbladet följde efter liksom Dagens Nyheter, dock utan att DN publicerade den skandaliserades namn. Följden blev att Virtanen först kickades från Aftonbladets ledarsida och en kort tid därefter såg sig föranlåten att lämna tidningen för gott – efter att ha arbetat där i precis halva sitt liv. Det djupt betänkliga är att han i realiteten ställdes på bar backe och fick sitt liv destruerat utan att ha förklarats skyldig till något brott av domstol. Cissi Wallin, å andra sidan och å sin sida, dömdes för grovt förtal i december 2019.

Av det inträffade drar jag slutsatsen att den etablerade medievärlden bör vara extra återhållsam med utpekanden och namnpubliceringar, så länge presumtiva förövares brott inte kan styrkas av domstol. Rättssäkerheten måste vara en enda och aldrig dubbel. Lynchjustis är ingenting att eftersträva. Åt det hållet kan vi emellertid vara på väg.

Fallet Virtanen är ett av de många teman som behandlas utförligt i Åsa Natasja Linderborgs nyutgivna dagboksroman Året med 13 månader (Polaris) på 495 bitterljuva, eldfängda och ofta självutlämnande sidor. ”Affären Benny Fredriksson” tar av naturliga skäl ännu större plats i boken. Fredriksson uppbar befattningen som VD för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, och 2017 utsattes hans fögderi – på i och för sig rimliga grunder – för närgången granskning i Aftonbladets iscensättning. Linderborg talade själv om Benny F:s ”skräckregemente” i en av sina artiklar och menade i en annan, utan bevis, att han tvingat en skådespelerska till abort.

Fredriksson lämnade sin post utan ett ord efter AB:s stentuffa genomlysning (omsider fälld i Pressens Opinionsnämnd) och tog sitt liv fredagen den 17 mars. Ingen kan veta om det fanns ett samband mellan självmordet och Linderborgs fräna angrepp. För egen del betvivlar jag det – samtidigt som jag, hela världen och numera även Åsa själv känner till hennes olyckliga tendens att emellanåt ekipera sig i Natasja Kalasjnikovas superdräkt och bara köra på. ”Sverige tycks bestå av 10,3 miljoner lallare”, får vi besked om i hennes månadsbok. Också med den sortens fraser passeras en anständighetens gräns.

Hela tiden från september 2017 till oktober 2018 avhandlas dag för dag i Åsa Linderborgs berättelse, vilket innebär att Bokmässan och Nya Tider, #Metoo-genombrottet och de infekterade konflikterna i Svenska Akademien blir samvetsgrant återspeglade, oftast från insidan eller dess omedelbara närhet. Jag har sträckläst boken med avbrott endast för näringsintag, dygnsvila och motiga träningspass.

Likafullt kvarstår faktum att detta är en skildring om och med (nästan) enbart förlorare: AB, DN, SvD, Expressen, pressetiken, rättssäkerheten, de två familjerna Virtanen och Fredriksson samt, inte minst, Linderborg själv, som dessutom förlorade sin själs älskade sedan 2009 bara några få dagar före Benny F:s självmord. Ja, ett plötsligt ”morsning och good bye” följdes av en lika oväntad reträtt, eftersom en yngre kvinna fanns i kulisserna.

De 13 månaderna kan läsas som en manual för professionella journalister, som med hela sitt yrkesjag måste inse att skrivna ord ofta har vulkanisk sprängverkan.

”En bra dag äger man språket och faller offer för sin egen formuleringskonst”, heter det tisdagen den 15 maj. ”Man kan vara så empatisk privat och så skoningslös när man skriver.”

Den sanningen bör alla ordarbetare städse hålla i minnet.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!