Och de brände Viared

Här historien om Sveriges största fredstida bränning av bondbyar då Viared, Ek och Lund fem kilometer väster om Borås sattes i brand och 500 människor drevs från sina hem för att ge plats åt Volvo och annan industri.

0
1312
Gård i Viared

Det är en vacker vår för 40 år sedan och den urgamla bondbyn Viared någon halvmil väster om Borås håller andan. Men inget hjälper. Byn är dödsdömd. Volvo och annan industri är redan lovad marken. 500 människor tvångsförflyttas, deras hem, ladugårdar, kyrka, sädesfält och trädgårdar bränns ner och den bördiga marken säljs för en spottstyver till storföretag.

Viareds gårdar förvandlas till aska och blir industriområde – och finansminister Gunnar Sträng och volvochefen Pehr Gyllenhammar gör upp om en motorväg mellan Göteborg och Borås.

Den 15 juni 1972 tas det för Viareds by ödesdigra beslutet: Kommunfullmäktige i Borås fastställer en ”blockplan” och driver igenom att hela byn ska jämnas med marken och bli industriområde. Det blir dödsstöten och början till slutet för de urgamla byarna Viared, Ek och Lund, och två år senare, våren och sommaren för 40 år sedan, står bostadshusen och ladugårdarna i lågor. Borgarbrandkåren använder byggnaderna som övningsobjekt och i vissa fall hinner bönderna inte ens få ut alla sina ägodelar. 87 boningshus, 63 ladugårdar och 75 uthus, garage m m bränns ner.
– Det glömmer man egentligen aldrig. Det finns många Viaredsbor som än idag har svårt att åka hit och titta, berättar 90-årige Sture Magnusson, hembygdskämpen som byggt upp Sveriges troligen största privata museum, Viareds Museum, med 11.000 föremål från de nerbrända byarna.

Sture Magnusson

Han bor själv i Bosgården i Viared som länge var gästgivargård och som finns omnämnd i dokument redan 1432 – och han är en av de få som fått behålla sitt hem i Viared.

Men egentligen började det redan på 1930-talet då Borås riktade blickarna mot den bördiga rullstensåsen och planerade att bygga ett storflygfält på området. Nybyggnadsförbud infördes och ”en kall hand låg länge över bygden” som en tidigare viaredsbo, Olle Henriksson, en gång uttryckte det. Men därav blev inget, trots att de gamla planerna dammades av igen på 60-talet när en efterträdare till Torslanda söktes. I stället byggdes Landvetters flygplats.

Efter en kort andningspaus tog oron i Viared fart igen och föraningar vibrerade i luften i slutet av 60-talet.
– Vi förstod att något var på gång. Skriverier började i tidningarna och herrar kom och mätte i jorden, berättar Sture Magnusson.

Ivar och Ester Frick, numera bortgångna, hade sin gård just där en del av Volvos bussfabrik nu finns. Våren 1982 berättade Ivar om vad han sett ett tiotal år tidigare:
– Jag fick se hur det gick gubbar ute i betesmarkerna och mätte. Det var då en börja ana oro. Men jag hota med att släppa tjuren på dem och då försvann de!

Hösten 1971 fick han se en busslast kommunalgubbar åka runt och inspektera i bygden – utan att ha tagit kontakt med invånarna.
– Det är alltid så. De arbetar bakom ryggen på allmänheten och ligger och förarbetar lång tid, innan kontakter tas, menade Ivar med bitterhet i rösten.

När kommunens planer blev kända under hösten 1971 organiserade sig byborna i Viaredskommittén, skrev brev till alla fullmäktigeledamöter och uppvaktade kommunens topp-politiker.

Bussfabriken byggs

Men inget hjälpte. Planen drevs obarmhärtigt igenom och sista sommaren gav äppelträden stora och fina äpplen hos Ivar och Ester Frick.
– Det var nästan som om träden visste att det var sista året…, berättade Ivar åtta år efter att hans gård brändes ner på order från politikerna i Borås kommun.

Första gången en Volvoetablering i Borås diskuteras är förmodligen i Verkstadsföreningens styrelse 1971–72. I styrelsen ingick bland andra Axel-Uno Nylander (M), under en period kommunstyrelsens ordförande i Borås, samt representanter för Volvo. I januari 1974 sker den stora kommunsammanslagningen. Eskil Jinnegård (C) blir kommunstyrelsens ordförande och huvudagerande i förhandlingarna med Volvo, som visar intresse för Viared och lägger ett bud på marken: En krona per kvadratmeter.
– Vi blev ställda av Volvo som ställde det priset som villkor för en investering i Borås. För egen del så visste jag att det egentliga markpriset var omkring 20 kronor, berättade Axel-Uno Nylander vid en undersökning som undertecknad gjorde 1982 tillsammans med journalisten Lennart Karlsson.

Samtidigt förbereder den socialdemokratiska regeringen ett beslut: För att Volvo skattefritt ska få loss pengar ur investeringsfonden kräver regeringen att företagets nya monteringsfabrik för bussar förläggs i Borås. Gyllenhammar och Engellau förhandlar för Volvos räkning med finansminister Gunnar Sträng och andra representanter för regeringen.
– Volvo var aldrig särskilt svåra att ha att göra med. Vi kom ganska väl överens, betygade Sträng efteråt.

Den 22 mars 1974 tog regeringen beslutet att lossa investeringsfondernas band vid en etablering i Borås. Beslutet är undertecknat av Gunnar Sträng, och avskrifter sändes till Volvo och en rad myndigheter – men inte till Borås kommun!
– Vi fick reda på beslutet på omvägar. Man kan gott säga att här fanns en brist på kommunikation mellan statsledningen och kommunen, konstaterade Bengt Rydberg (S), dåvarande kommunalråd och även medlem i kommunens förhandlingsgrupp.

I ett brev till Volvo lovade Gunnar Sträng att en motorväg mellan Göteborg och Borås skulle bli klar i tid. Senare skojade Volvoledningen om det och noterade att vägen inte blev klar i tid – och att det inte blev motorväg utan motortrafikled. Det är först på senare år som det blivit motorväg hela sträckan mellan Borås och Göteborg. Men klart är att nya R 40 till stor del är ett resultat av förhandlingarna mellan dåvarande S-regeringen och Volvo om etableringen av en bussfabrik till Borås.

I varje fall konstaterade Bengt Ryberg att regeringsbeslutet om att släppa loss pengar ur investeringsfonden blev ett trumfkort för kommunen.
– Vi satt i guldstol. Vi kunde ha is i magen och kräva full ersättning för marken.

Så skedde dock aldrig. Bengt Ryberg och socialdemokraterna ville ta ut ett markpris på 15–20 kronor kvadratmetern, men Eskil Jinnegård, Axel-Uno Nylander, Willy Gustavsson (Fp) och den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige ville sälja marken till starkt subventionerat pris – trots beslutet om villkoren för att släppa loss pengar ur investeringsfonden.

Marken privat

Våren 1974, då förhandlingar med Volvo förs, är en stor del av ”volvotomten” fortfarande i privat ägo, och det är intressant att se med vilken brådska kommunen köper upp mark. Under sommaren och med hot om tvång köps marken upp och i avtalen med markägarna skrivs att ”detta avtal har sådan av Volvos etablering i Borås beroende karaktär, att om frivilliga avtal inte träffats, skulle kommunen sökt förvärva stadsägoområdet genom expropriation”. Den 18 juni 1974 skriver fastighetsnämnden i sin anslagsansökan till fullmäktige att ”för att markera, att en tvångssituation förelegat, har i köpekontrakten införts en särskild punkt härom”.

Redan den 19 september beviljar fullmäktige 3,5 miljoner kronor till väg och VA-nät till Volvotomten – utan att vare sig stadsplanen är fastställd eller avtal med Volvo klart.

Allt är då förberett för Volvos ankomst – utom markpriset. Men nu går det undan. Den 20 januari 1975 fattar majoriteten i kommunstyrelsen sitt beslut: Marken ska säljas till Volvo för 2,50 kronor kvadratmetern. En månad senare skrivs avtalet med Volvo som för 370.000 kronor får köpa 150.000 kvadratmeter av den bästa åkermarken i Viared – mark som kommunen betalat 1,8 miljoner kronor för, inräknat Viareds Missionskyrkas 3.000 kvadrat stora fastighet som Volvo erhöll 1977. Det betyder att Volvos markköp subventioneras av Borås skattebetalare med cirka en och en halv miljon kronor i den tidens penningvärde.

Dessutom byggde kommunen en väg fram till Volvotomten för 1,6 miljoner kronor. Volvo betalade 150.000 kronor för vägen. Volvo fick till och med behålla den bördiga matjorden, och senare förklarade Axel-Uno Nylander:
– Det rådde en nästan desperat situation i Borås vid den tiden, eftersom vi måste ersätta de tekojobb som försvann.

Borås hade haft ”en varvskris varje år” under 70-talet, som dåvarande näringslivssekreteraren Gunnar Larsson uttryckte det, och förlorat 10.000 tekojobb. Det var en situation som storföretag väl kunde utnyttja för att komma över billig, lättbebyggd mark.

Volvos bussfabrik stod klar 1977, och samma år etablerade sig Ellos och Borås Tapetfabrik på det nya industriområdet. Men de fick då betala 20 respektive 21 kronor kvadratmetern för marken, jämfört med Volvos 2,50 kronor.

1982 hade nio företag byggt i Viared, och enligt beräkningar som fastighetskontoret gjorde i februari 1982 hade Borås kommun betalt 72 miljoner kronor för att förvandla bondbyn Viared till ett industriområde. Sedan dess har ytterligare flera företag slagit sig ner på Viared och numera är markpriset fastställt till 150 kronor.

Idag finns bara rester av den gamla byn kvar. Några enstaka hus inklämda mellan industri- och postorderfastigheterna minner från den tid då jorden i Viared var bland de bästa och gav högst avkastning i Boråsområdet. Den 150 hektar stora åkermarken var också väldigt väl samlad på den bördiga åsen, vilket är ganska ovanligt i regionen.

Stora skördar

En uppskattning som lantbruksnämnden gjorde i den så kallade objektiva skördeuppskattningen visade att Viared hade kunnat producera rikligt med livsmedel: 458 ton korn, eller 498 ton havre eller hela 3.359 ton potatis.

Men i skuggan av tekokrisen ville politikerna annat. Bönderna tvingades bort, gårdarna brändes ner och den på sina håll ända upp till 70 centimeter djupa myllan, som aldrig torkade ut, fraktades bort. I stället kom industri och handel – och motorvägen mellan Göteborg och Borås.

Nu, 40 år senare, kan man i historiens backspegel bara diskutera om det verkligen var nödvändigt att köra iväg 500 människor från sina hem och använda den bästa åkermarken till industribyggen.

Kanske tusen års jordbrukande slit raderades bort, äppelträden och sädesfälten ersattes av betong, asfalt, plåt och glas och ingen eller bara några få ställde sig frågan om vi en gång skulle komma att behöva den feta myllan för att mätta hungriga magar.

Bara viaredsbornas ordspråk om sin hembygd lever kvar i minnena hos de gamla. Öjart står för Ödegärde och Boa för Västra Boda: Ryssnäs, Öjart och Boadom e lika goa.

Viared, Ek och Lund talar vi inte um!

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!