Öland är vår favoritplats. Hit har vi kommit varje vår i 35 år. Öland med sitt Alvar och fina strandängar där man kan ströva i timmar. Det är främst på den östra sidan som vi trivs. Det är mer glesbefolkat och inte så mycket turister. Öland har ännu inte öppnats upp för turister. De kommer senare i juni.
Några för mig utmärkande kännetecken för Öland är deras sjöbodar, Alvaret, radbyarna, stubbkvarnarna, stenbrotten och skurverken.
Sjöbodar
Vi söker oss ofta ner på mindre vägar som leder till havet. Nere vid stranden vid vägs ände ligger ofta en grupp sjöbodar. De är en viktig del av det öländska landskapet, lika typiska som öns stubbkvarnar och radbyar. Sjöbodarna användes för att förvara fiskeredskap och skydd för vädret vid fiske. De var en beståndsdel i det småskaliga husbehovsfisket som bedrevs från stranden i mindre båtar.
Alvaret
Ett karakteristiskt drag i det öländska landskapet utgör Stora Alvaret på södra Öland som tillhör världsarvet. Det säregna trädlösa hedlandskapet har formats av den speciella naturen. Grunden består av kalksten med ett tunt lager kalkrik jord. I det kalkrika jordlagret trivs många olika blomarter, speciellt orkidéer. Hedarna har historiskt använts som betesmarker. Under vandringar över ängarna kan man om man har tur få höra områdets karaktärsfågel, Ljungpiparen med sitt lite kusliga och ängsliga pipande, ”tyy(u)”, som häckar på ängarna, och Sånglärkans energiska drill.
Radbyar
Radbyarna är något som utmärker Öland och man ser dem främst på den östra sidan av ön. En radby är en by där gårdarna ligger på rad tätt intill varandra utmed bygatan eller landsvägen. Radbyarna tillkom under 1300-talet i enlighet med Östgötalagen. Lagen stadgade att tomterna skulle ligga utmed vägen. Tomtens bredd bestämde hur stor andel gården hade i byns inägojord. Gårdarna i radbyarna är kringbyggda och delade i en mangård och en fägård.
Men det var inte alla som hade möjlighet att bosätta sig på radbyns tomt. De obesuttna fick bo utanför byn på utmarkerna. Det var dagsverkare, hantverkare och backstugusittare.
Stubbkvarnar
När man kör runt på Öland så kan man inte undgå att lägga märke till stubbkvarnarna. Det vårdas ömt av hembygdsföreningar och entusiaster. Stubbkvarnarna är en ålderdomlig form av kvarnar som förekom i hela Sverige från 1300-talet. De flesta av dagens stubbkvarnar på Öland uppfördes i slutet 1700-talet och i början av 1800-talet. Orsaken till detta är en kunglig förordning 1746 som lättade på förbudet mot avverkning av skog. Detta resulterade i – enligt häradsfogden – att det byggdes alldeles för många kvarnar. ”Varje bonde med någorlunda förmögenhet byggde sin egen kvarn”.
Skurverk
Att Öland är en kalkstensö syns överallt på ön. Under tusentals år har borgar och hus, stenkors och gravar, kyrkor, ladugårdar uppförts i kalksten. Under medeltiden blev den öländska kalkstenen en viktig handelsvara. Runt om i Europa användes den öländska kalkstenen till att bygga kyrkor och kloster.
Spår av stenhanteringen syns runt om på Öland, men den är tydligast på den nordvästra kuststräckan. Brytning och bearbetning av kalksten var ända fram till mitten av 1800-talet ett viktigt komplement till jordbruket på norra Öland.
Arkeologiska utgrävningar visar att man redan på tidig medeltid slipat kalksten på ön. För att kunna slipa kalkstenen byggde man så kallade skurverk. De var en vandring som drogs av oxar eller hästar. I mitten av 1800-talet övergick man till att använda vinden som kraftkälla och byggde skurkvarnar. De är byggda på samma sätt som de stubbkvarnar man kan se överallt på Öland. Medan männen seglade runt och sålde stenen skötte kvinnorna kvarnarna.
Ett skurverk var en enkel konstruktion med en påle av ek i mitten från vilket en bom gick ut. Längst ut på bommen satt en ”löpsten” som nöttes mot de utlagda stenarna på marken när den drogs runt av en oxe eller häst. Under skurningen öste man sand och vatten över stenarna. I bästa fall kunde en veckas arbete resultera i 100 slipade stenar.
En skurkvarn
De enkla skurverken ersattes i mitten av 1800-talet av skurkvarnarna där man utnyttjade vinden som kraftkälla.
En skurkvarn vid Jordhamn uppförd vid 1900-talets början. Det sägs att det var skepparen och båtbyggaren Olof Peter Nilsson från Högenäs som byggde kvarnen. Det fanns i början av 1900-talet ett trettiotal vinddrivna skurverk på Öland. På 1930-talet övergick man till att slipa stenen maskinellt.
Du måste logga in för att kommentera.