Om konstnärlig forskning

Följande artikel inkom som en reaktion på C H Svenstedts artikel "Kamp om konsten – Szyber diskad" i nr 8-2020 från Per Zetterfalk. Svar från C H Svenstedt direkt.

0
1152

Stockholms konstnärliga högskola, SKH, underkände sin doktorand Bogdan Szyber. Han menade att hela forskningsfältet är fejk och att ”Kejsarinnan är naken!” Det har lett till en debatt om konstnärlig forskning. Forskning där konst möter vetenskap. Fältet är svårt att fixera och många är utmanade. Välkända konstnärer och kritiker som Lars Vilks, Marianne Lindberg De Geer, Lars O. Ericsson har uttalat sig.

I den här tidningen skriver Carl Henrik Svenstedt att konstnärlig forskning är en “skvaderflagga”. Han vill i stället ha konst och forskning renodlade: ”Det är svårt att förstå varför de tu inte kan hållas isär. Det behöver inte vara någon motsättning, utan en arbetsfördelning.”

Jag vänder mig mot Carl Henrik Svenstedt och även Bogdan Szybers kritik av konstnärlig forskning.

Ett kreativt element

Jag disputerade på Dramatiska Institutet 2008. Som del av den första vågen doktorer inom det nya fältet konstnärlig forskning i Sverige. Dramatiska institutet ingår i dag i SKH. Högskolan som underkände Bogdan Szybers avhandling.

Per Zetterfalk med sina handledare Sven-Eric Liedman och Suzanne Osten

Jag forskade på konstnärlig gestaltning med inriktning regi. En studie i skapande, en kombination av konstnärligt skapande och vetenskaplig analys. Redovisad i en avhandling och en film. Avhandlingen Inter esse och filmen Kall (om Lars Noréns arbetsprocess) utgår från konst och forskning som ett kreativt element.

Bra avhandlingar beskriver, skissar kartans konturer och drar upp riktlinjer för forskningsfältets utveckling. Bristen på konstnärlig forskarutbildning var ett av skälen till att bilda SKH 2014, enligt SKH:s ansökan om att få utfärda konstnärlig examen på forskarnivå i konstnärliga praktiker 2015.

Ett fält med potential

Konstnärlig forskning presenteras i högskolelagen 1992. Och som forskningsfält i en forskningsproposition först i Forskning och förnyelse 2000/2001.

Konstnärlig forskning är ett fält med potential. Mötet mellan konst och vetenskap är en fråga om kunskap i den vidaste mening, i utforskandet och lösandet av mänsklighetens evigt existentiella frågor.

I mötet använder forskaren konstnärlig och vetenskaplig praktik. Dessa praktiker är inte varandras motsatser. Disciplinen bygger på dialog mellan konst och vetenskap. I mitt fall mellan två klassiska produkter, en avhandlingstext och en film, som leder till vetenskapsteoretiskt reflekterande om process och resultat: sätten som forskaren gör val på, vad hon eller han strävar mot och hur arbetet presenteras.

Som forskare försöker jag föra samman konstens sinnliga och intuitiva kunskapsformer med vetenskapens rationella kunskapsbegrepp. Det är en strävan efter att öppna och hävda ett kunskapsfält mellan traditionell konst och traditionell vetenskap.

Konstnärlig gestaltning ger utrymme för att diskutera konstnärlig metod och kvalitet. I förlängningen berör det forskningsarbetets samlade gestalt. Det väcker en rad kunskapsteoretiskt svåra frågor om mål, metoder, resultat och kriterier.

Diskussionen då och nu

Det var upplagt för diskussion om vad det nya med fältet skulle vara – och inte vara – när jag började doktorera i början av 2000-talet.

Området var i snabb omvandling. Åsiktsutbytet kunde ofta präglas av dramatik, och brist på skärpa och reflektion. Det förekom mytifiering och svepande argumentation. Pionjäranda, entusiasm och bävan över alla möjligheter blandades med tecken på en begynnande rigiditet när rutiner började formas och metoder fick namn. Gränser drogs och grindvakter posterade sig.

Sommarens debatt om konstnärlig forskning visar att forskningen och diskussionen inte kommit ur denna kostym. Det säger också något.

Den gamla skolan

På ytan handlar debatten fortfarande om sanningssökande och formalia. Representanter för konst och vetenskap bekymrar sig över den nya verksamhetens mål och mått. Grovt uttryckt räds vetenskapen urvattnad reflektion, medan konsten räds en begränsande sådan – regler, procedurer, konformitet. Företrädare för konsten fruktar också att dess uttrycksformer ska spädas ut.

Några vill likställa konst med vetenskap och utveckla egna villkor, som när SKH tog upp och underkände Bogdan Szybers avhandling. SKH tillhör de som gått längst i diskursen att konst är lika med forskning. Andra menar att vetenskap innebär att följa rigorösa regler. Att ämnen som vill kallas akademiska ska anpassa sig till dem.

Resonemangen utgår från en motsättning mellan traditionerna – att de till sin natur skulle vara enhetliga och oförenliga.

I själva verket är traditionerna heterogena och splittrade. Grenar, genrer och discipliner är många till antalet. De verksamma har väldigt olika ståndpunkter. Konst och vetenskap är dynamisk och utvecklas var för sig. Det är denna rörelse som konstnärlig forskning ska gestalta.

Trots detta är det dualistiska perspektivet det vanliga synsättet. Oavsett vilket läger man tillhör och trots att det finns allsköns varianter däremellan.

Svenstedt tillhör den “gamla” skolan, där konst är konst och vetenskap är vetenskap – de två möts inte. Där hittar vi också Szyber och hans tillskyndare. De har ställt sig på ena eller andra sidan av skranket, och är överens om att det står bra där det står. Det som Svenstedt kallar för ”arbetsfördelning”.

En falsk motsättning

I båda traditionerna – konsten och vetenskapen – finns de mer konservativa och de mer experimentella. Vem som är vem beror på från vilken position du betraktar saken. De förra säger sig befara blandformer – b-forskning och b-konst. Det bygger på föreställningen att mellanformer av klassiska kategorier skulle vara sämre varianter.

Det är mot den bakgrunden som mötet konstnärlig forskning blir – för att tala med Svenstedt – ”en skvader” och – med Szyber – ”en naken kejsarinna”.

Formuleringen i högskolelagen, forskning på vetenskaplig och konstnärlig grund, skapar problem.

Den fria forskningen

Konst och vetenskap har inte varit så åtskilda som ofta görs gällande. De två paradigmen kan ses som parallella metoder i en föränderlig relation.

Svenstedt skriver att “konsten ska flyga fritt, det är så den kan utvecklas inom konstens förutsättningar och utmaningar”. Vilka förutsättningar och utmaningar, och hur kan ett forskningsprojekt falla utanför dessa?

Ett kreativt genombrott inom improvisation förutsätter att man redan kan mycket. Fokus och gränser ger utrymme för frihet och spontanitet.

Konstnärlig forskning är inte en egen konstart. Konstnärlig forskning är – det borde väl ändå vara en självklarhet – en forskningsdisciplin. Som sådan är disciplinen ett icke-dualistiskt alternativ.

Kreativiteten är ett grundelement i konst och vetenskap. Förmågan att se betydelsebärande mönster bortom givna mönster, redan kända fenomen, förhålla sig till traditionen och överskrida den. Det som är mönster för en, kan vara kaos för andra.

Det finns inte någon historielös plats. Bara olika förhållningssätt till det som varit. Den fria forskningen utforskar dessa.

Makt och pengar

Det rör sig om makt och rätt att förfoga över resurser. En aspekt av kunskapssökande, särskilt vid introduktioner av nya fält, är ekonomi.

Kampen om medel mellan institutionerna präglar forskningen och dess revirstrider. Svenstedt talar för de konsthistoriska institutionerna – som han anser ska “sköta forskningen om konst”.

SKH har en stor del av den kakan. Högskolan bildades 2014 för att växa till ett Stockholms konstnärliga universitet. Med ansvar för utvecklingen av konstnärlig forskning i Sverige. Det är en bit kvar.

Eller som Szyber själv säger – underkännandet av honom är ett underkännande av SKH: ”Det absurda med situationen är att hela SKH i förlängningen underkänts eftersom alla på skolan stod bakom framläggningen av avhandlingen.”

UKÄ:s ansvar

SKH:s framläggning och underkännande av Szybers avhandling visar på bristande styrning.

Den höga ambitionen med SKH har inte gestaltats i rekrytering och anställning. SKH driver utbildningar och genomför examination utan behörig personal. De saknar egna examina och kompetens att handleda, bidra och bedöma. Denna organiserade inkompetens drabbar doktorander och studenter.

Med professionell handledning hade Bogdan Szyber kunnat vända kritiken mot brister i den egna institutionen SKH.

UKÄ granskar nu SKH och jag räknar med att det bidrar till en utveckling av lärosätet, till gagn för forskare, lärare, doktorander och studenter. Landet förtjänar ett forum för konstnärlig forskning.

Per Zetterfalk


Carl-Henrik Svenstedt svarar:

Respekt! som man uttrycker saken i utsatta områden. Dock ett kort svar på ett långt, klokt och väl underbyggt resonemang: Jag är inte romantiker, men konkretist och ser vad jag ser och läser vad jag läser. Den konstnärliga forskningen har inte tillfört konsten någon ny dimension. Att däremot konsten ständigt förnyar forskningen behöver inte ens diskuteras.

CH Svenstedt, professor em i Konst och teknik

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!