Kunskap och bildning är inte samma sak, även om de två överlappar varandra. De som är bildade kan emellertid ha stora kunskapsluckor, och på motsvarande sätt är framstående experter ibland gediget obildade. Om jag vore tvungen att välja, så är jag i ärlighetens namn hellre en bildad äldre gentleman än ett levande uppslagsverk. Skälet är att bildning har moraliska dimensioner och beståndsdelar, som den rena kunskapen inte kan berömma sig av.
Jag anser mig få eldunderstöd av idéhistorikern Sverker Sörlin på den punkten. I den nyligen utkomna boken Kris! – Från Estonia till Corona (Atlas) offentliggör Sörlin nämligen dessa teser:
– Bildning är inte förenlig med konspirationsteorier. Bildning är inte heller förenlig med s k förnekelse av klimatet. Än mindre är bildning förenlig med ett cyniskt och nedlåtande språk. Sist och slutligen är bildning inte förenlig med att kalla medmänniskor något annat än just medmänniskor.
Jag finner alla dessa utsagor insiktsfulla och sympatiska, eftersom de vittnar om ödmjukhet men även ställer berättigade krav. Man kan inte, menar Sörlin, vara klimatförnekare och samtidigt göra anspråk på bildning. Det håller jag med om. Ändå vet jag att en rad klimatskeptiker har omfattande kunskaper om väder och vindar, om högtryck och lågtryck och inte minst om klimatet i sig. Men deras omdömen brister. Vidsynthet och normal anständighet felas dem.
I början av 1970-talet var jag i några år medlem av ett marxist-leninistiskt kotteri. Också där fanns en kunskapsmässig bredd och ett nära nog encyklopediskt vetande om, t ex, de politiska förhållandena i gamla Sovjet, i Hoxhas Albanien och framför allt i ordförande Maos kinesiska folkrepublik – som alla i olika mån förgylldes och idealiserades. De flesta av oss varken såg eller insåg att något mycket viktigt saknades hos de tre: verklig demokrati i en eller annan form! I själva verket tenderade vi att uppfatta styrelseskicken i de nämnda favorit-länderna som demokratiska på en högre och mer avancerad nivå än Sverige med sin loja och urvattnade tvåkammarriksdag. Men nog var vi trots allt bildade? Inte alls – bara politiskt efterblivna och intoleranta.
Genom historien har ett otal aktörer med välfyllda kunskapsfonder visat sig både korrupta, mutbara, samvetslösa, våldsbenägna och allmänt inskränkta. Ibland har de varit politiska maktspelare. Bildade kvinnor och män kan inte anklagas på det viset; deras etiska kompass är en annan.
Som framgår av titeln på Sörlins arbete handlar det om väl kända och svårbemästrade samhällskriser. Eftersom världen just nu är mitt uppe i en pandemisk kris utlöst av en folkkinesisk fladdermus i slutet av 2019, så vill jag gärna diskutera begreppet kris närmare. Man kan nog säga att kriser är dynamiska, medan katastrofer är statiskt laddade. Båda dessa uttryck används idag synnerligen frekvent i medie-världen, men en katastrof inträffar, som jag ser det, då och bara då IFK Norrköping förlorar en match i allsvenskan. Krisen har långt större arsenal, känsligare spröt och intressantare egenskaper.
Av ordlistor och uppslagsböcker framgår att kris betyder ”svår tid, kritiskt läge, brydsam situation och ödesdiger rubbning”, samtidigt som krisen också förknippas med ”vändning/vändpunkt”. Kriser finns, som alla vet, av mångahanda slag och är lika talrika som de Onda andarna i Gamla Testamentet. Man brukar tala om vårdkris, livskris, ålderskris, äktenskapskris, upplagekris, regeringskris, vidare om 1962 års Kubakris och 1930-talets ”Kris i befolkningsfrågan” (som var titeln på en stridsskrift av Gunnar och Alva Myrdal) samt om vår egen tids klimatkris. Och så vidare i all oändlighet. I kriser finns vanligen ett moment av lärande. Nu under Coronakrisen har vi i Sverige blivit intensivt medvetna om de oerhörda bristerna på rikets äldreboenden, om underbemanning och knappa resurser inom sjukvården och om den undermåliga beredskapen på det ena området efter det andra. Allt detta måste vi oundgängligen ta itu med.
Om vi inte åtgärdar alla de brister som har blivit så smärtsamt uppenbara nu under krisen, så begår vi ödesdigra misstag. Att satsa på ”business as usual”, omstart och reträtt till det normala är det sämsta av de många val som kan göras. En kris handlar – också – om de tider som komma skall; den är på det sättet förbunden med chanser till verkliga förändringar. Begriper vi inte det, så har allt lidande och all död varit förgäves.
Sörlin påminner oss i det sammanhanget om Martin Luther Kings mest berömda tal, där omkvädet ”I have a dream” kommit att bli den refräng vi minns. Men huvudpoängen saknade närmare anknytning till pastor Luther Kings drömvärldar. I original hade anförandet den signifikativa rubriken ”Normalcy – Never Again”, och talaren underströk att en återgång till status quo (normaliteten) vore ett gigantiskt nederlag för hela den rörelse han ledde.
Ett annat nyutkommet verk som, ämnesmässigt sett, är intimt besläktat med Sörlins heter Från storm till terror – Individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser (Studentlitteratur). Det har skrivits av Ann Enander som är legitimerad psykolog och professor vid Försvarshögskolan. Smittspridning och pandemier, akuta hotsituationer, sociala trauman i lokalsamhället, krig och terror samt toxiska hot är ett par exempel på teman som avhandlas vid sidan av bränderna i Australien, Titanics förlisning 1912, jordbävningen i Lissabon 1755 och raden av kärnkraftsolyckor. Sörlin och Enander mår utmärkt väl av att läsas parallellt. Om än oavsiktligt kompletterar de varann lika bra som Nalle Lufs och honungen.
I tider av kris blir orden, såväl de talade som de skrivna, särskilt viktiga och tillförs extra dimensioner. Det är vi alla införstådda med. Under pandemikrisen har efterfrågan på nyheter och information nått tidigare oanade höjder. På Rapport och Aktuellt har man kunnat glädja sig åt rekordhöga tittarsiffror, vi läser tidningar och åtskilligt annat mer uppmärksamt efter virusets entré, och de allra flesta av oss lyssnar spänt på Anders Tegnells korthuggna, sakliga och återhållsamma budskap – med sympati eller fördömanden. Mitt intryck är att han väger sina ord på guldvåg.
Professionella ordarbetare och yrkesskribenter plockar upp fladdermössens kastade tangentbord och gör värntjänst. I utgåvan Corona (förlaget Polaris och Dagens Nyheter) skriver nitton författare, därav elva kvinnor, om smittämnesvåren 2020. En av de nitton är Åsne Seierstad som frankt konstaterar att naturen än en gång varit hämndlysten samt att:
”hiv, sars, mers och ebola alla orsakats av virus som spritt sig från djur till oss människor”. Ja, exakt så är det. Men vi kan inte låta det fortgå på det viset.
Problemet med sympatiska upprop för bildning är att ”bildning” blir lika med att tycka som Sverker Sörlin.
”Sist och slutligen är bildning inte förenlig med att kalla medmänniskor något annat än just medmänniskor”, citerar Mats Parner från Sverker Sörlin. I dag är det god ton att bekänna sig till ”alla människors lika värde”. Det är sant att alla människor har matematiskt exakt samma värde, nämligen noll. Vad därutöver är – till exempel att jag tillskriver Mats Parner ett värde – måste jag och alla andra ta ansvar för att bestämma själva, utan att smita undan genom att hänvisa till ”medmänsklighet” och ”allas lika värde”.
Jag säger som byrådirektör H.K. Bergdahl: ”Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”
Apropå Sörlins bildningskanon.
Du måste logga in för att kommentera.