Otillåtna tankar – Peter Handke som syndabock

3
2762

Då Peter Handke för några år sedan tilldelades det norska Ibsen-priset utsattes han för en storm av kritik i etablerade media för sina ställningstaganden till upplösningskrigen i Jugoslavien. Det måste Akademien ha varit medveten om. Valet av Handke till litteraturpristagare visade att man vågade gå mot strömmen och inte vek sig för aggressiva men ogrundade angrepp mot en stor författare. Henrik Petersen, extern ledamot i Nobelkommittén, skrev i en utförlig artikel i SvD 18 oktober:

”Ulrika Milles sa i SVT under dagen för tillkännagivandet att det i dessa tider av desinformation är skamligt att ge Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Jag menar precis tvärtom, att just i dessa tider av desinformation har Nobelpriset till Peter Handke visat sig vara ett ytterst i samtiden träffande val. Hela mottagandet av Handkes Nobelpris lär bli ämne för en historisk avhandling i framtiden.”

Nu finns det naturligtvis historiska avhandlingar av mycket skiftande kvalitet, och ämnesvalet är ingen garanti för en rättvis bedömning. Utan en bred offentlig debatt är risken stor att akademiker måna om sin karriär följer Nato-anhängarna och den av västmakterna genom FN-apparaten specialinrättade skendomstolen i Haag (International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, ICTY) i spåren.

Henrik Petersen belyste utgångspunkterna för Peter Handkes ställningstagande: Han har starka personliga band till Slovenien, som befann sig i ett ekonomiskt betydligt fördelaktigare läge än Serbien under den kristid som föranledde konflikten och han ansåg det osolidariskt att i det läget bryta upp federationen. Han ville undvika inbördeskrig och var därför starkt kritisk till EU:s (av Tyskland framtvingade) snabba erkännande av Slovenien och Kroatien som självständiga stater. Han var på ett tidigt stadium till varje pris för fred, inte krig, och hans grundläggande ståndpunkt är antinationalistisk. Det antifascistiska temat, Jugoslaviens befrielsekrig mot Nazityskland och uppgörelsen med arvet efter nazismen, är återkommande teman i hans verk. Därför anser han att regionerna borde ha hållit ihop, som syskonfolk sida vid sida. Han menade att den serbiska sidan inte fick höras i rapporteringen i tyska och österrikiska medier från kriget.

Denna helhetsbild skulle ha kunnat utgöra utgångspunkt för en diskussion i sak om Jugoslavienkrigen och Peter Handkes ställningstaganden. Men Nato-anhängarna upprörs över att Peter Handke stör deras åsiktsmonopol. Därför letar man fram oklara uttalanden i mindre uppmärksammade intervjuer och skrifter, där Handke ifrågasätter den vedertagna bilden av händelseförloppet i Srebrenica och Haag-domstolens ordval ”folkmord”. Man håller också emot honom att han besökte Slobodan Milošević i fängelset och deltog i dennes begravning – och detta trots att Haagdomstolen aldrig fällt någon dom över Milošević, utan tvärtom i domar mot andra aktörer frikänt honom från ansvar för krigsförbrytelser som åklagarsidan tidigare anklagat honom för.

Att försvara yttrandefrihet och ett respektfullt samtal är viktigt för demokratin i Sverige och – inte minst viktigt – för fred och försoning mellan folken på Balkan.

ANNONS

3 KOMMENTARER

  1. Skrev följande inlägg till DNs Ifrågasätt efter Heikenstens kommentar till valet av Handke som litteraturpristagare:

    I den bästa av världar skulle valet av Peter Handke som litteraturpristagare ha lett till en kritisk granskning av den hårt cementerade och ensidiga historieberättelsen om Jugoslaviens splittring, där USA/Nato bombade tättbefolkade områden i Serbien på falska premisser (liksom invasionen i Irak) och dödade flera tusen människor, ett klart folkrättsbrott som förövarna inte ställts till svars för. Massakern i Srebrenica ar inte den enda. Även serberna utsattes för massakrer.

    Nato och några ledande EU-länder hade sina fingrar och sina egna intressen djupt nere i Jugoslaviens splittring och deras partiska historieskrivning har gjorts till ett tabu som inte får ifrågasättas. Milosevic gavs rollen som syndabock för västmakterna att gömma sig bakom. Därför blev det omöjligt att erkänna att Milosevic faktiskt postumt friades från alla anklagelser om ansvar för påstådda folkrättsbrott av den internationella domstolen i Haag. Och därför blev årets nobelpristagare i litteratur offer för ett politiskt drev när han var oförsiktig nog att ifrågasätta sanningen bakom detta så viktiga och prestigefyllda tabu.

    Även Akademin var oförsiktig och underskattade tydligen krafterna bakom den härskande historieskrivningen om Jugoslaviens blodiga splittring. Varför? Vore intressant att få en saklig förklaring istället för moralistiska invektiv.

    (Vet tyvärr inte om inlägget publicerades. När jag försökte kolla om någon hade besvarat mitt inlägg var jag plötsligt utestängd från Ifrågasätt. Har inte haft tid att undersöka orsaken.)

  2. Jättebra med denna diskussion i FiB/Ks spalter. Christer Lundgrens text och Britta Rings kommentar är bra ingångar i denna. För ytterligare klarlägganden borde källor till några påståenden framläggas för oss som bara anar att det är korrekta fakta men själva inte kunnat hitta belägg för detta. Det gäller först kanske Rings uppgift att Milosevic ”postumt friades från alla anklagelser om ansvar för påstådda folkrättsbrott” och Lundgrens uppgift att Haagdomstolen ”i domar mot andra aktörer frikänt honom från ansvar för krigsförbrytelser”, vilka påståenden inte är helt kongruenta med varandra. Vad gäller?

    Till skillnad från överhetsmegafonen DN är yttrandefriheten en viktig fråga för oss i FiB/K och därför är det än viktigare att vi vet vad vi talar om!