Han infann sig inte på arbetsplatsen måndagen den 5 april 1976 och uteblev dessutom från ett viktigt styrelsemöte samma afton. Om han blivit sjuk eller haft annat giltigt förfall, så skulle han definitivt ha ringt återbud eller på något vis låtit höra av sig. Varken hans plikttrohet eller ordningssinne brast ens på marginalen. Spåren efter honom upphör vid 16-draget på lördagen (3 april). Sedan dess famlar vi i blindo och gör så alltjämt närmare 44 år senare.
Jag syftar naturligtvis på Bo Carl-Gustav Jansson, född den 14 juni 1949, bosatt på Folkungagatan 63 i Stockholm, barnlös, ensamstående och till yrket brevbärare. Vid försvinnandet var Bosse inte fullt 27 med få anförvanter att ty sig till – föräldrarna avled i relativt unga år – men han saknade inte vänner, i varje fall inte bekanta.
Det ska genast sägas att postiljon Jansson med sitt morotsfärgade hår och sina 195 cm i strumplästen var en speciell pys i flera avseenden. Han läste mycket, hade A (”stort A”) i både engelska och franska i studentbetyget och samma goda vitsord i matte och fysik, när han slutade årskurs 9; i övrigt kryllade hans betyg från Södra Latin av a- och AB-n. Väldigt tidigt engagerade han sig politiskt, demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam redan från dag ett (1965) och slöt sig i nästföljande skede till det maoistiska KFML/SKP. Men det var Enver Hoxhas Albanien, ”Revolutionens klippfästning i Europa”, som kom att stå hans hjärtkamrar närmast. I Svensk-albanska föreningen vann han både eldsjäls- och stjärnstatus. Han besökte Tirana och Dürres upprepade gånger, gick på språkkurs i Pristina (Kosovo), talade utsökt albanska och skaffade sig ett brett kontaktnät. Ingen kunde beskylla honom för slashasmentalitet.
Till bilden hör att han reste ovanligt mycket, dock alltid ensam, påfallande ofta till eller via Östberlin. Han ansågs tillbakadragen och reserverad. Om sig själv talade han egentligen aldrig, desto oftare om Albanien och kulturen i Hoxhas enpartistat. Social kompetens tycks inte ha ingått i hans repertoar.
Brevbäraren som försvann (Weyler förlag) är titeln på den rappt och spänstigt komponerade bok som Anders Sundelin nyligen utgett och som jag läst med stigande fascination. Sundelin har kontaktat och intervjuat tusentals personer, rest vida kring, sökt upp albanska tjänstemän och trotjänare från 1970-talet – de som alltjämt är vid liv … – dessvärre utan att hans slagruta sänkt sig en enda millimeter. Då Sundelin efter 275 boksidor vänt på alla tillgängliga stenar är brevbärargåtan lika olöst som någonsin.
Själv har jag varit mera framgångsrik:
Den 25 november skrev jag ett par rader om Sundelins ambitiösa studie på Facebook, och påföljande dag kommenterades mitt inlägg smått överraskande av Jan Myrdal, i dag 92 på sitt 93:e och 1976 gift med Svensk-albanska föreningens ordförande Gun Kessle (1926–2007). Såsom oftast gick Myrdal rakt på sak:
– Med tiden kom Gun och jag fram till att en ”Kosovo-fascistisk” grupp låg bakom försvinnandet. Man sökte upp Bosse i hemmet på lördagskvällen eller söndagen, tvingade honom under pistolhot att följa med, sköt honom, virade in hans kropp i kedjor, kompletterade med vikter och tyngder och sänkte till sist paketet i Riddarfjärden eller Nybroviken. Jan Stolpe skrev om affären i Folket i Bild/Kulturfront på hösten 1977. Kontakta honom, så får du veta mer!
Det rådet har jag inte följt. Däremot har jag insett att Kessles & Myrdals teori, hur konspiratorisk den än må låta, är fullt rimlig. ”Kosovo-fascisterna” kan visserligen lika gärna ha varit mot Hoxha-regimen fientliga exilalbaner i Stockholm – de var ganska många vid denna tidpunkt – alternativt den albanska säkerhetstjänsten, scientologerna, sjundedagsadventisterna, nitiska CIA-agenter eller vem som helst. Ingen vet.
Bestickande nog fanns Bosse J:s plånbok, armbandsur och även hans pass kvar på Folkungagatan. Det talar för att han inte lämnade bostaden frivilligt eller planerade att resa utomlands. Å andra sidan var grannskapet alltid livligt frekventerat och trafikerat. Det måste därför ha varit rätt så knivigt att forsla bort den lättidentifierade postiljonen BJ under pistolhot utan att bli upptäckt.
Inte bara Jan Myrdal gav sig tillkänna på Facebook. Även en viss Ullmar Qvick i Norrköping gjorde det. Med honom blev jag, märkligt att berätta, FB-vän så sent som i oktober, och dessutom visar det sig – återigen till min förvåning – att Qvick spelar en av huvudrollerna i Sundelins arbete. Sidorna 89–97 är reserverade enkom för honom, och som på beställning dyker han upp också på många andra ställen i skildringen.
Det beror på att även Ullmar Q är Albanien-kännare av rang. Han behärskar språket helt och fullt, har översatt både poesi, romaner och noveller från den lilla Balkanenklaven till svenska och var dessutom ledamot i Svensk-albanska föreningens styrelse på 1970-talet. Men framför allt kände han Bo Jansson väl. Den som betecknar de bägge som vänner gör sig knappast skyldig till någon överdrift, och det var främst det albanska språket, däremot inte politiken, som förenade dem. Qvick är inte kommunist och har aldrig varit. ”Ingen regering i Europa behandlade det egna folket lika grymt som regimen Hoxha”, betonar han. Mot Bosse är han väsentligt generösare:
– Denne sansade, flitige, pålitlige, tystlåtne och inbundne men samtidigt kontaktsökande unge man var ovanlig både i fysiskt och psykiskt hänseende. Ändå var han på något sätt typiskt svensk. Hans försvinnande är det stora mysteriet i mitt liv.
Själv minns jag Ullmar Qvick, numera 85, som en enveten och mycket välformulerad insändarskribent i Värmlands Folkblad på 1970-talet. Hans rötter är otvivelaktigt värmländska (Kristinehamn; Hagfors), och hans integritet får anses höjd över varje rimligt tvivel. Gissningsvis en oförvitlig äldre herre!
Mångsysslare Bo Jansson blev inte nödvändigtvis kidnappad och bortforslad, även om jag personligen lutar åt det alternativet. Han KAN ha förolyckats under en kortare nattlig promenad, och givetvis KAN han ha berövat sig själv livet. Men på det tvivlar Sundelins alla intervjuoffer, oftast eftertryckligt, med bara något enstaka undantag.
Bosse J dolde aldrig sitt vidlyftiga resande, påpekar Ullmar Qvick. Mestadels reste han i sicksack längs järnridån. ”Det kan man inte undgå att notera.”
Nej, det kan man definitivt inte göra…
Jan och Guns hypotes inte helt gripen ur luften. Ustajafascisterna var aktiva på 1970 talet bl a i Stockholm där de dödade den högsta jugoslaviska diplomaten på ambassaden om jag inte minns galet. Spänningar mellan Jugoslavien och Albanien var starka på 1970 talet, det talar dock emot att enskilda attentatsmän skulle ”behöva” tillgripa våld mot en brevbärare i Stockholm, och det låter inte rimligt eftersom motsättningarna i sig krävde inte förstärkning genom att ta livet av en albanienvän, låt vara mycket aktiv sådan. Jag tror nog att trots allt något icke politiskt skett med mannen. Det är lätt att uppgradera politiken och effekter av den om man blir för närsynt.
Jag läste följande först idag efter att ha lyssnat på en radiodokumentär på P1. Jag vill dessutom tipsa om denna bok.
Du måste logga in för att kommentera.