På vår Norrlandstur övernattade vi i Ratan två nätter, en liten idyllisk by norr om Umeå med gästhamn och några ställplatser för husbilar. Här bor cirka 200 personer. Det var gott om blåbär och lingon i skogen. Naturhamnen i sundet ligger väl skyddad. Ett par större skär ligger som en barriär mot det öppna havet.
För de flesta är nog Ratan enbart ett namn som räknas upp i sjöväderrapporten om vattenståndet. Men Ratan är på grund av sin historia klassat som riksintresse. Ratan var sedan mitten av 1700-talet en viktig hamn i norra Sverige. Den räknades som den bästa hamnen längs Bottenviken. Sedan mitten 1700-talet skulle alla varor till och från Norrland förtullas i Ratan. Här har man också sedan 1700-talet gjort vetenskapliga observationer av landhöjningen.
Kvar i Ratan från dess storhetstid är den pampiga Tullgården från 1861 som fungerade som expedition och bostad för tullinspektören. Här var Evert Taubes farfar Otto Reinhold Taube under några år tullinspektör. Idag har man inrymt ett ”kulturum” i huset.
Den gamla mareografen från 1889 som mätte variationerna i vattenståndet finns kvar att beskåda, likaså det tidigare hamnmagasinet där man idag säljer lokalt hantverk. Ute på skäret står den så kallade båken, ett fyrliknande sjömärke. Ett intilliggande ”höghus” fungerade som lotsens utsiktsplats. Man kan också följa en kulturstig med lämningar från tidigare bofasta fiskare. Vid Ledskär, södra inloppet kan man också se inhuggna vattenståndsmärken i berget från 1700-talet. En meter på 100 år. Försöken på 1700-talet att vetenskapligt studera landhöjningen utfördes av Carl von Linné och Anders Celsius.
För oss var allt detta intressanta nyheter. Men vi körde till Ratan av helt andra orsaker. Det var nämligen hit som den svenska armén det ödesdigra året 1809 skeppade 10.000 soldater för att i en kniptångsmanöver försöka stoppa den ryska armén som belägrade Umeå. För att hejda de inströmmande ryska soldaterna utsattes byn för en förödande artillerield under fyra timmer från de svenska kanonsluparna. Men allt gick inte som planerat. Den 20 augusti fick den svenska armén se sig besegrad. Slaget efterlämnade en sönderskjuten by. De enda spåren idag efter ett brutalt krig är ett minnesmärke i form av två krigsgravar och en befästningsanläggning.
Det gällde kriget om Finland. Ett fredsavtal slöts en månad senare där Sverige fick avträda Finland till Ryssland och gränsen fastslogs till Torne älv. Förlusten av Finland orsakade omfattande konvulsioner inom den svenska samhällseliten. Sverige gick in i en turbulent period som ledde till en statskupp, lynchningen av Axel von Fersen utanför Riddarhuset i Stockholm och till att vi den 21 augusti 1810 fick fransmannen Bernadotte på Sveriges tron.
Den 19 augusti 2009 deltog kungafamiljen i ett officiellt firande av 200 år av fred med Ryssland – i Ratan. Sett mot dagens upphetsade stämning gentemot Ryssland får detta betraktas som lätt sensationellt. Drottning Silvia skänkte också en taktil karta över Ratan. När får vi nästa gång bevittna ett svenskt officiellt firande av freden med Ryssland?
När jag 1997, på väg till Piteå, styrde in min kajak i Ratans naturhamn passade jag på att beskåda nämnda mareografstation. Jag fascinerades av att den hette så och skickade följande uppslag till Enar Åkered, den klurige och smått ekivoke legendariske korsordskonstruktören på DN: Mäter fuktigt stånd? Och svaret var alltså mareografstation. Han tackade för tipset.
Du måste logga in för att kommentera.