Resedagbok från Colombia

Här följer en mycket lång men synnerligen läsvärd text och många bilder i sju kapitel av Jan Käll. Det tredje, om Medellin, publicerades i nr 10-2019 av papperstidningen. Här kan du nu läsa hela reseberättelsen från Colombia sommaren 2019.

0

Bogota

Bogota

Bogota är ingen vacker stad. Den är ett gigantiskt gytter på en yta av 1500 kvadratkilometer, med närmare tio miljoner invånare. Trafiken ska vi inte tala om. Man känner bensinångorna svida i lungorna vid varje andetag av den tunna luften.

Vi passerar ett öde torg där en uppenbart hemlös man under en presenning tillverkad av svarta plastpåsar har upprättat en hundgård för herrelösa hundar. Jämsides med bilarna som fyller gatan drar män i trasiga kläder med böjda ryggar jättelika kärror fyllda med kartong och annat återvinningsmaterial. Asfalten är sprucken och full av hål. Trottoarernas beläggning likaså. Man måste se sig för var man sätter ner fötterna. Allt är skevt, vint och smutsigt. De flesta byggnadsarbeten – och de är många – tycks bara avslutas till hälften och sedan bli stående övergivna. På gatan nedanför hotellet jonglerar en man med käglor stående på en rullande cykel framför bilarna som stannat för rött ljus vid övergångsstället. På refugen intill tigger en kvinna med ett litet barn på armen pengar av samma bilister. Överlag är den utbredda fattigdomen och utslagningen påträngande, liksom skillnaden mellan dem som har och inte har. På gatorna i Bogota rör de sig sida vid sida.

Men Bogota försöker också. Varje söndag stängs stora delar av staden av för biltrafik fram till klockan två på eftermiddagen. Då fylls de stora genomfartslederna av cyklister, joggare och folk som promenerar. Med jämna mellanrum står små stånd som erbjuder förfriskningar eller cykelreparationer. Staden blir lugnare och luften lättare att andas. Det sägs också att den tidigare höga mordfrekvensen på senare år avsevärt sjunkit och att rån och stölder minskat. Så även om mycket kan tyckas hopplöst så försöker trots allt Bogota. Och var du än befinner dig i staden kan du när som helst höja blicken och se Andernas undersköna grönska.

Laguna de Guatavita

Laguna de Guatavita

Enligt Muiscafolket, som bebodde området innan spanjorerna anlände, var lagunen Guatavita deras moder. Traditionen sa att den hade skapats genom ett meteornedslag, och att det på meteoren hade färdats en gyllene gud som sedan dess levde på sjöns botten. Platsen var således helig och fungerade som Muiscafolkets rituella centrum. En av de centrala riterna var kröningen av en ny hövding. I den ritual där en blivande hövding skulle krönas smordes vederbörandes kropp in med honung, koda och guldstoft, representerat genom frön. Därefter bordade den blivande hövdingen en flotte och for ut på Guatavitalagunens vatten. När solen trängde fram genom molnen dök den blivande hövdingen ner i vattnet och befruktade det, samtidigt som lagunen med sin andliga kraft gav honom makt. När han kom upp ur vattnet var han bliven El Muisca. Han kläddes i hövdings skrud och offrade sedan – till ljudet av trummor – kvarts, ädelstenar och guld till lagunen.

Dessa offer av guld och ädelstenar kom att spela en central roll för skapandet av myten om El Dorado, som kom att dra så många spanjorer till Latinamerika i jakt på guld.

Som bekant fann spanjorerna aldrig något El Dorado, och inte heller några andra ofattbara guldskatter. Det silver de fann och skickade hem i sådana mängder att det till slut ruinerade den spanska kronan utvanns genom egen gruvdrift. Det bör dock framhållas att det verkliga priset för denna utplundring betalades av ursprungsbefolkningen i form av miljoner och åter miljoner människoliv.

För Guatavitalagunens del innebar jakten på El Dorado ett antal försök att dränera den på dess vatten för att komma åt de skatter som förmodades ligga på lagunens botten. I mitten på 1500-talet lyckades conquistadoren Lázaro Fonte efter stor möda få upp några guldobjekt, men långt ifrån så mycket han hoppats på. Inte heller lyckades han med att tömma lagunen på vatten. Lázaros många efterföljare hade inte större framgång, trots att de i vissa fall gjorde betydligt mer storskaliga försök att torrlägga lagunen. Den förmögne köpmannen Antonio de Sepúlveda lät 1564 hugga ut ett stort hål i lagunens sida. Hålet är fullt synligt än idag. Värdet på det guld han lyckades utvinna uppgick till 232 pesos. Sepúlveda dog utfattig. Men jakten på Guatavitas guld har fortsatt genom århundradena, och även efter det att spanjorerna drivits ut. Faktum är att det var först 1965 som den colombianska staten förbjöd all guldjakt i lagunen. Numera råder badförbud och man får inte längre gå ner till lagunens strandkant, utan får nöja sig med att beskåda den från de omgärdande bergstopparna.

Men det var inte guldklimpar vilka som helst som Muiscafolket offrade i Laguna de Guatavita. Det var guldarbeten av högtstående konstnärlig kvalitét. Smycken och figurer; Tunjos. En stor mängd av dessa, och inte bara sådana som gjorts av Muiscafolket, finns utställda på Museo del Oro (Guldmuseet) i Bogota som visar mer än 55.000 föremål. Där finns också Balsa Muisca, den med stiliserade figurer bemannade guldflotte som antas illustrera Muiscafolkets kröningsritual på Guatavitalagunen. Guldflotten hittades dock inte på lagunens botten utan i en grotta i närheten av byn Pasca så sent som 1969. Sammantaget utgör Museo del Oros samlingar ett kraftfullt vittnesbörd om den colombianska indiankultur som den spanska kolonisationen krossade.

Promenaden upp längs den smala, stensatta stigen känns i lungorna. Själva lagunen ligger 2.985 meter över havet. Men vi är tvungna att gå upp till 3.200 meters höjd för att kunna se den. Stigen slingrar sig likt en hålväg upp längs berget. Vi är omslutna av grönska eftersom kronorna på träden längs sidorna slingrar ihop sig över våra huvuden och bildar ett kompakt tak. Med jämna mellanrum är vi tvungna att stanna upp för att hämta andan. Högre upp öppnar sig landskapet och vi kan se ut över de omkringliggande bergen och dalarna.

Cirka 15 minuter senare når vi toppen av berget och kan se ut över lagunen. Tyvärr är himlen mulen vilket gör att vi går miste om upplevelsen av hur solen kastar sina reflexer i det klargröna vattnet, en upplevelse som troligtvis spelade en inte obetydlig roll för Muiscafolkets uppfattning av lagunen som helig. Det är kyligt, bara drygt tio grader. När vi börjar nedstigningen för berget börjar det regna.

På vägen hem stannar vi och äter lunch i byn Guatavita, som ligger cirka 20 kilometer från lagunen. På torget utanför restaurangen rör sig hundar, barn och några äldre män. De äldre männen bär samtliga ponchos av alpackaull. Chauffören äter tillsammans med oss. Han är en man i övre medelåldern med vitt hår och en smal, stålgrå mustasch. Han är elegant klädd i kostym, vit skjorta och slips. Han berättar att byn har mellan två och tre tusen invånare, men att många Bogotabor kommer hit på helgerna, och att vissa av dem också äger hus i byn. Han berättar att han arbetat som chaufför i tio år och att han innan dess varit militär i många år. Han berättar att han bland annat varit stationerad i Israel som en del av en internationell styrka. Jag förmodar att han också deltagit i strider mot FARC-gerillan i Colombia. Men det är inget jag frågar om, och han säger inte heller något om det.

Vi talar om Colombia och Bogota i allmänhet. Chauffören säger att Bogota är en bra stad men att den lider av två stora problem. Trafiken och säkerheten. Trots att myndigheterna infört restriktioner både i form av begränsad framkomlighet samt om hur ofta en bilägare får använda sin bil är trafiken alltjämt alltför omfattande. Dessutom kringgår alla som har råd restriktionerna genom att skaffa flera bilar som de använder om lott. Han säger också att det är ett problem att kollektivtrafiken är sådan att många människor inte vill använda den, eftersom den underdimensionerade fordonsflottan skapar en enorm trängsel och fordonen dessutom är i ett bedrövligt skick. Den enda lösningen han ser på trafikproblemet är att helt enkelt förbjuda privatbilismen inne i staden. Han sätter också visst hopp till planerna på att bygga ett tunnelbanenät.

Vad gäller säkerheten bekräftar chauffören vad vi tidigare fått reda på från annat håll. Ju längre söderut i staden man kommer desto osäkrare blir det, och desto större blir risken att bli utsatt för brott. I den norra delen, där vi bor, är det däremot säkert. Han säger att det beror på att människorna som bor där har bättre jobb och mer pengar, men att människorna i den södra delen av staden har sämre jobb och mindre pengar. Han rycker på axlarna och gör en gest med handen som om han formulerade en naturlag:

”Alltså är det säkert i norr och osäkert i söder.”

Cartagena

Blas de Lezo

Cartagena är en utpräglad turistort. Här finns gott om amerikaner och besökare från andra delar av Sydamerika. Till detta kommer de oräkneliga försäljarna, som är överallt. Liksom i Bogota är fattigdomen påtaglig. Längs huvudgatan som löper mellan den gamla stadens tre stadsdelar sitter medellösa kvinnor med många små barn omkring sig. En av kvinnorna blöder ur munnen. Vid Plaza de Bolivar ser jag en kvinna plocka löss ur håret. När vi slår oss ned för att vila vid en av de av grönskan skuggade bänkarna framför ryttarstatyn av Simon Bolivar kommer en gammal kvinna fram och tigger.

Den gamla staden, vars koloniala bebyggelse till stora delar är intakt, är intressant att ströva omkring i. De tre stadsdelarna, Centro, San Diego och Getsemani, är tillsammans inneslutna bakom 13 kilometer massiva stenmurar. Hela den gamla staden utgör således en stor befästning. Detta av goda skäl. Cartagena är nämligen en av nycklarna till Sydamerika. Innanför Cartagena öppnar sig vägarna inåt landet. Dessutom är bukten utanför staden över fyrtio meter djup, vilket möjliggör för i stort sett vilket fartyg som helst att ta sig ända fram till staden.

Cartagena blev redan i mitten på 1500-talet den spanska huvudhamnen på Sydamerikas karibiska kust. Den kom att fungera som stapelplats för de rikedomar som spanjorerna plundrade kontinenten på, i väntan på att dessa skulle skeppas vidare hem till moderlandet. Därigenom kom staden också att bli ett attraktivt mål för de pirater som opererade på karibiska havet. Den mest namnkunnige av dessa är förstås sir Francis Drake, som bedrev sin piratverksamhet på uppdrag av drottning Elisabeth och den engelska kronan. Drake angrep Cartagena 1586 och kom att stanna i staden i närmare 40 dagar i väntan på att den spanske vicekonungen skulle gå med på att betala en acceptabel summa i utbyte mot hans avfärd. Under tiden lät Drake, utöver regelbundna härjningståg bland lokalbefolkningen, bland annat bränna ned den stora katedralen och upprepade gånger beskjuta staden med kanoner. Till slut nåddes en uppgörelse och sir Francis Drake avseglade med 10 miljoner pesos.

Därav behovet av de tjocka murar som alltjämt innesluter den gamla staden. Men också ett antal befästningar utanför murarna, bland annat Castillo de San Felipe de Baraja, som är den i särklass största. Faktum är att Castillo de San Felipe är den största befästning som spanjorerna lät bygga i den nya världen. Den kom också att spela en avgörande roll för såväl den spanska kolonialmakten som för stora delar av Sydamerikas framtida befolkning. För utan Castillo de San Felipe hade Cartagena knappast kunnat stå emot den attack som den engelske viceamiralen Edward Vernon genomförde 1741. Vernons, och den engelska kronans, ambition var ingen mindre än att driva spanjorerna ut ur Sydamerika. Det var av det skälet Vernon anlände till Cartagena med 186 skepp och 25 000 välutrustade soldater. Mot detta kunde spanjorerna enbart ställa upp 2 500 illa utrustade och dåligt tränade soldater under ledning av den både enbente och enarmade officeren Blas de Lezo. Blas de Lezo var dock en framstående militär som, förskansad inne i Castillo de San Felipe, både lyckades stå emot och åsamka den engelska övermakten stora förluster. Vernon lämnade Cartagena. Blas de Lezo, som förlorade även sitt andra ben i striderna, avled några månader senare. Betydelsen av Lezos och hans mannars seger var fundamental. Hade Cartagena fallit hade vägen inåt landet stått öppen för engelsmännen. Det spanska kolonialväldet skulle ha fallit, och kanske skulle stora delar av Sydamerika idag ha varit engelskspråkigt. Det är således följdriktigt att Blas de Lezo kallas Cartagenas räddare och står staty på torget nedanför befästningen.

Något bör även sägas om själva befästningen Castillo de San Felipe och dess sinnrika konstruktion. Den ursprungliga befästningen på toppen av den 40 meter höga kullen San Lázaro intill Cartagenas bukt stod färdig 1657. Efter Edward Vernons anfall på staden byggdes sedan befästningen ut väsentligt och kom till slut att omfatta hela kullen. Detta arbete leddes av den militära ingenjören Antonio de Arévalo, som inte bara kraftigt utökade befästningens kanonbatterier, utan också konstruerade underjordiska tunnlar för snabb evakuering. Dessutom var de tunnlar som ledde in i fästningen konstruerade så att de transporterade alla ljud uppåt i befästningen, så att dess försvarare i god tid blev varnande om fiendernas ankomst. Detsamma gällde sikten. Försvararna såg angriparna långt innan dessa såg försvararna. Castillo de San Felipe föll heller aldrig i fiendens händer.

På fredagskvällen går vi till restaurang Interno, som ligger i stadsdelen San Diego. San Diego har traditionellt sett varit där den koloniala medelklassen levt. Vi har reserverat bord till klockan sju men kommer lite för tidigt. I dörren står en man och dricker något ur en plastmugg samtidigt som han tittar på en teve i ett rum innanför. Av ljudnivån att döma är det uppenbarligen fler personer som befinner sig i det inre rummet som vi inte kan se eftersom mannen i rummet säger att vi inte får komma in innan klockan är sju. Med en gest hänvisar han oss till ett ensamt bord och två stolar som står utanför på trottoaren. Intill bordet står en stor motorcykel uppställd. Mannen knackar med fingret på urtavlan och säger:

”No se puede entrar antes de las siete.”

Vi väntar lydigt utanför. Tvärs över gatan står några män vid ingången till en souvenirbutik och tittar på teven som hänger under taket inne i butiken. Stämningen är upphetsad. Det är slutminuterna i en fotbollsmatch mellan Colombia och Argentina i Americas Cup. Colombia leder med två mål mot noll. Uppenbarligen är det samma sak de tittar på i rummet innanför ingången till restaurangen. Männen erbjuder oss att komma in i butiken och titta på matchen. När slutsignalen ljuder utbryter ett unisont vrål över hela staden. Bilarna som passerar på gatan tutar oupphörligt. Vi går ut ur souvenirbutiken och fortsätter att vänta utanför ingången till restaurangen.

En man kommer ut från det inre rummet innanför ingången till restaurangen. Han sätter sig på motorcykeln, startar den och varvar motorn. Vi reser oss för att lämna plats. Han uppmanar oss att flytta bordet åt sidan. Vi flyttar bordet i tron att mannen ska få utrymme att köra ut på gatan. Men istället kör han in motorcykeln genom ingången till restaurangen och försvinner.

En stund senare kommer ett helt uppbåd småkillar farande längs gatan på skateboards. Ljudet av brädornas slitna hjul får det att skallra mellan fasaderna. Uppbådet gör en tvär gir och svänger upp på trottoaren precis där vi står. Vi backar undan. Några av killarna, som alla är svarta, är ungefär i ålder med Brandon. De flesta är flera år yngre. De går fram till mannen som alltjämt står vid ingången med sin plastmugg i handen. Han säger åt dem att lägga ifrån sig sina skateboards. De lyder ögonblickligen. Han talar med dem och rufsar dem på ett faderligt sätt i håret. Vi uppfattar inte vad de säger till varandra. Efter en stund tecknar han åt dem att ge sig i väg. Killarna tar sina skateboards och åker vidare ner längs gatan.

Kvart över sju kommer en äldre kvinna ut från restaurangen och välkomnar oss in. Hon ber om ursäkt för att hon glömt bort oss. Vi säger att det inte är någon fara. Vi går in. Personerna i det inre rummet har försvunnit, eller i alla fall tystnat. Vi passerar genom ett halliknande utrymme och vidare in i en matsal. En ung svart kvinna kommer oss till mötes och anvisar oss ett bord.

Maten de serverar är moderna varianter på traditionell karibisk mat. Vi äter en trerätters meny. Det är vällagat och gott och hade kunnat passera för vilken bättre restaurang som helst. Den stora skillnaden är att vi äter denna måltid inuti Cartagenas kvinnofängelse, och att både de som lagar maten och de som serverar oss är intagna som avtjänar sina straff i fängelset. Matsalen där vi sitter och köket i andra änden är skilda från varandra med en massiv gallerdörr.

Vid slutet av måltiden kommer en av kvinnorna som arbetar i fängelset fram till vårt bord och berättar om vad hon kallar ”projektet Interno”. Hon berättar att det pågått sedan 2006, och att det startades av den i Colombia berömda skådespelerskan Johanna Bahamón, efter att denna upptäckt under vilka eländiga förhållanden de intagna kvinnorna levde. Kvinnan berättar att de i projektet hittills hjälpt cirka 30.000 kvinnor att ta sig ur kriminalitet och drogmissbruk. Hon säger också att projektet varit till stor hjälp även för kvinnornas anhöriga, såsom deras män och barn. Jag antar att de unga skateboardåkarna som talade med mannen vid ingången var barn till de intagna kvinnorna.

Vi lämnar fängelset en stund senare och går tillbaka till Plaza Trinidad och tar en drink på balkongen en våning upp i baren som är inredd i ett av de koloniala husen runt torget. Nere på torget är stämningen som ett karnevaliskt glädjerus efter Colombias seger över Argentina. Nästan varenda person nere på det fullproppade torget bär Colombias gula landslagströja. En trumorkester drar över torget spelandes en öronbedövande marsch.

Medellin

På avstånd, uppifrån bergen, ser staden grön och fridfull ut. Men så fort man kommer ner i dalen och ut på gatorna i stadens centrum är det som om staden exploderar i ansiktet på en. De verkligt förmögna människorna har numera bosatt sig utanför stadskärnan, i de södra delarna av stan. Och i Prado har gatorna invaderats av missbrukare och uteliggare. De ligger på trottoarerna och sover, även mitt på dagen. När vi passerar upp på en sidogata mellan Carrera 52 och 51 stannar en medelålders man som går framför oss på gatan plötsligt upp för att, helt öppet, snorta kokain ur ett litet papperskuvert.

Egentligen borde vi väl som svenskar inte förvånas. Är Medellin i Sverige känt för en enda sak så är det för knarkhandlaren Pablo Escobar och det kokain han spred över världen fram till dess han, till slut, 1993 dödades av militärens specialstyrkor. Men det är nu nästan 30 år sedan och mycket har förändrats i Medellin sedan dess. Eller så sägs det i alla fall.

1948 bröt inbördeskriget (kallat La Violencia) som blev följden av mordet på det liberala partiets presidentkandidat Jorge Eliécer Gaitán ut. Det kriget pågick, om än med skiftande intensitet och med olika konstellationer, ända fram till 2016 då den colombianska staten ingick det omtalade fredsavtalet med gerillagruppen Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia – Ejército del Pueblo. På svenska: Colombias revolutionära väpnade styrkor – folkets armé, eller, som de är mer kända som, FARC-gerillan. Kanske är det dock för mycket sagt att någon fred verkligen uppnåtts. I viss mån pågår kriget än, låt vara att frontlinjen förflyttats.

Detta krig har i stor utsträckning präglat även Medellin, där det dessutom, i kombination med narkotikahandeln, under 1990-talet och det tidiga 2000-talet gav upphov till en närmast obegriplig våldsspiral som förärade staden den tveksamma äran av att ha världens högsta mordfrekvens. Och den allra farligaste platsen i denna farliga stad var Comuna 13 i stadsdelen San Javier.

Vi åker dit tillsammans med Diego. Diego är född och uppvuxen i Queens, New York, av colombianska föräldrar som utvandrat från Medellin. Diego återvände till sina föräldrars hemstad först för sju år sedan, efter att ha avtjänat ett 15 år långt fängelsestraff för sin inblandning i Pablo Escobars amerikanska kokaindistribution. Han säger att det huvudsakliga skälet till att han återvände var att alla vägar in i USA stängdes för honom i och med att han dömdes för narkotikabrott. Men han ångrar inte sitt beslut. Han säger att Medellin är en bra stad att leva i.

Stadsdelen San Javier ligger i den norra delen av Medellin. Därifrån går den linbana som tar en upp till och över en av de två bergstoppar som Comuna 13 klänger sig fast vid. Comuna 13 är egentligen det administrativa namnet på stadsdelen San Javier, såsom varande ett av de 16 distrikt som staden är indelad i. Men i dagligt tal betecknar namnet numera området på de två bergssluttningarna.

– I dalen nedanför berget bor medelklassen, säger Diego. Sedan blir det fattigare och fattigare ju högre upp på berget man kommer.

Det speglar sig också i hur husen är konstruerade. Längre ned på bergssluttningen är husen byggda av tegel. Sedan av trä och korrugerad plåt, och allra högst upp är det fallfärdiga ruckel som är ihopsatta av i stort sett vad som helst. Jämfört med kvalitén på bebyggelsen är linbanan verkligen tipptopp. Diego säger att den stod färdig och togs i bruk 2010 och att den byggts av franska och tyska företag. Hytterna är rena och snygga, inte en tillstymmelse till vare sig klotter eller skadegörelse. Det finns en kamera och en högtalare i taket på varje hytt. Om någon lägger upp fötterna på sätet får de en tillsägelse, och om de inte lyder stoppar operatören hela systemet. Det har onekligen varit effektivt. På nästa bergstopp ligger slutstationen. Vi stiger ur och tar en vändande hytt tillbaka.

– Vi ska ta rulltrappan upp på andra sidan, säger Diego.

Rulltrappan, som än så länge består av fyra sektioner, är lika välskött och oklanderligt ren som linbanan. Invånarna i den här delen av Comuna 13 har också fått gratis trådlöst wi-fi installerat i området, och högre upp har det lagts riktiga vägar istället för de tidigare, farliga lervägarna.

– Det är stadens gåva till de här människorna för allt de fått utstå, säger Diego.

Vi har kommit till Comuna 13 för att titta på graffitin. De tre mest framträdande målarna i distriktet är Chota 13, George Art och Crespe. Diego berättar att det i Colombia är lagligt att måla graffiti på offentliga platser, om än inte vilka platser som helst förstås, förutsatt att man uppfyller vissa krav avseende färgerna man använder och skyddsutrustning. Ett ytterligare krav är dock direkt konstnärligt och politiskt. Man får enbart måla sådant som förmedlar ett positivt och hoppingivande intryck. Diego själv tycks inte ha något problem med det kravet. Enligt Diego har människorna som lever i Comuna 13 gått igenom så mycket elände att det inte, i vart fall inte i dagsläget, finns utrymme för någon samhällskritisk eller politiskt radikal graffiti.

Det långa inbördeskrig som präglat Colombias moderna historia utspelade sig länge i stor utsträckning enbart på landsbygden. Som en följd av detta har Colombia en stor mängd internflyktingar, det vill säga människor som till följd av väpnade konflikter i deras närhet sett sig tvungna att fly den plats där de har sitt ursprung. Dessa människor flydde huvudsakligen in till de stora städerna, bland annat till Medellin. Det var dessa människor som slog sig ned på de bergssluttningar som numera går under namnet Comuna 13. De ockuperade marken och om inte myndigheterna brände eller rev deras provisoriska husbyggen så stannade de. 

Men inbördeskriget förtär allt i sin väg. Och har du för ett ögonblick lyckats ta dig ur dess väg så söker det upp dig och förtär dig i alla fall. Det var det som invånarna i Comuna 13 fick uppleva. De gerillagrupper och paramilitära organisationer som hittills haft landsbygden som sitt slagfält började etablera sig även i Medellin. Dels för att det gjorde det lättare för dem att direkt konfrontera statsmaktens militär och polis, som i stor utsträckning dragit sig tillbaka från och lämnat landsbygden åt sitt öde, och dels för att storstaden erbjöd dessa grupper helt andra och bättre möjligheter att finansiera sin militära verksamhet.

Comuna 13 var en idealisk plats att etablera sig på. Det utgjorde en av stadens gränsposteringar mot skog och vildmark. Det gick att komma och försvinna snabbt och obemärkt. Det låg högst upp i staden, med fri sikt ned längs berget vilket gjorde det möjligt att långt i förväg se allt och alla som närmade sig nedifrån, och därtill var det lätt att beskjuta vederbörande. Det var som en ointaglig fästning högst upp på berget.

Ett ytterligare skäl till de väpnade gruppernas etablering var narkotikahandeln. Även om dessa grupper redan var involverad i denna verksamhet såtillvida att de på landsbygden beskattade narkotikahandlarna kunde de nu när de själva etablerat sig i städerna ta mer aktiv del i det långt mer lukrativa distributionsledet. Det är narkotikan som möjliggjort att det colombianska inbördeskriget kunnat pågå så länge. Den har försett både gerillan och paramilitärerna med outtömliga resurser för vapenköp och rekrytering. Samtidigt har alla dessa grupper med tiden blivit allt svårare att skilja från de rena narkotikahandlarna. Även i den bemärkelsen är således narkotikan en förbannelse.

De första av de väpnade grupperna etablerade sig i Comuna 13 1990. Till en början var det grupper som redan hade stort inflytande på landsbygden, såsom FARC och ELN. Men de följdes snart av fler grupper. Det börjades bildas nya grupper av unga människor som redan bodde i Comuna 13 och som såg detta som ett sätt att förbättra sina materiella levnadsomständigheter. Ibland anslöt de sig, eller tvångsrekryterades, till någon av de befintliga grupperna, eller så verkade de helt på egen hand. Inte sällan eldade med en kvasirevolutionär jargong om att de kämpade för mänskliga rättigheter och för ett värdigt liv utan fattigdom. Både FARC och ELN undervisade även sina kämpar i Marx och Lenins läror. Men att särskilja deras praktik från vad vi i dagligt tal kallar gangsterverksamhet eller maffiametoder är mycket svårt. Och de som drabbades hårdast av deras framfart var Comuna 13 fattiga invånare, genom de ständiga konfrontationerna de olika grupperna emellan, i konkurrensen om territorier och inflytande. Skottlossningen ackompanjerade invånarnas liv och nästan varje dag vaknade de upp och fann nya lik på gatorna. Lik som ofta kunde bli liggande i dagar eftersom myndigheterna av rädsla för att själva bli beskjutna inte vågade hämta dem. Resultatet blev att den grupp som kontrollerade kvarteret i fråga tvingade invånarna där att slänga liken i massgravar. I takt med att de väpnade grupperna växte sig starkare kom de att helt kontrollera invånarnas liv. De införde ett permanent undantagstillstånd med regler om utegångsförbud, förutom för personer som var tvungna att ta sig till och från sina arbeten. Men eftersom det grovt räknat bara var 20 procent av invånarna i Comuna 13 som hade ett arbete att gå till drabbade utegångsförbudet i stort sett alla invånare. Mindre barn och hemmavarande kvinnor fick i vissa fall över huvud taget inte vistas utomhus. Till detta kom det sexuella våldet riktade mot de kvinnliga invånarna. Mord på personer som misstänktes för att samarbeta med eller fungera som informatörer åt en annan grupp än den som styrde kvarteret. Ibland krävdes det inte ens sådana skäl för att en person skulle mista livet. Ibland kunde det räcka med att någon hade en flickvän som någon i de beväpnade grupperna var intresserad av. Myndigheterna reagerade på samma sätt som de gjort i förhållande till landsbygden. De vände Comuna 13 ryggen. De isolerade distriktet från den övriga staden och lämnade det åt dess öde.

Detta sakernas tillstånd varade fram till den 16 oktober 2002, då president Alvaro Uribe beordrade militären att gå in i och ta över kontrollen av Comuna 13. Insatsen gick under namnet Operation Orion och innefattande användandet av såväl stridsvagnar, helikoptrar och drygt tusen soldater och poliser. Operationen understöddes också materiellt av USA. Striderna varade i tre dygn och kostade 18 människor livet, varav fyra civila, fyra soldater ur regeringstrupperna och tio förmodade medlemmar av de beväpnade grupperna. 34 personer skadades. Men operationens syfte uppnåddes. De väpnade gruppernas kontroll över distriktet bröts. De medlemmar som inte dödades eller flydde greps och ställdes inför rätta. Enligt Diego tog det över en månad för invånarna i Comuna 13 att ta in att de inte längre levde under de väpnade gruppernas tyranni och att de var fria att komma och gå som de ville i sina egna hem.

När vi når krönet på den sista rulltrappan öppnar sig ett litet torg innan vägens serpentin fortsätter upp längs berget. Där uppträder ett antal unga dansare. Diego säger att de allihop är före detta medlemmar av de väpnade grupperna, men att de nu bytt det livet mot dansen. De försörjer sig på vad dricks sådana som oss ger dem för deras uppträdande. Och det bör sägas att vi långt ifrån är ensamma. Det talas om att uppskattningsvis 46 000 turister i månaden besöker Comuna 13. Dansarna är häpnadsväckande skickliga.

När vi sett deras nummer fortsätter vi upp längs vägen för att titta på graffitin som täcker varje mur och många husfasader. Diego förklarar de olika symbolernas innebörd i målningarna. Flera av de målade fasaderna är fulla av kulhål, i synnerhet den husfasad som pryds av en blå papegoja med jättelik näbb. Diego förklarar att det beror på att huset ligger på en strategisk plats precis där serpentinvägen gör en böj för att fortsätta nästa sträckning uppåt. Diego pekar uppåt längs berget på ett rött hus.

– Därifrån har man fri sikt hit ner. Där låg FARC och väntade när en inkräktare närmade sig, om det nu var polisen eller ett annat gäng. Och när inkräktarna befann sig där vi står nu, då satte de igång att skjuta där uppifrån. Det är därför ni ser alla dessa kulhål i den här väggen. Om vi går upp och tittar på det röda huset kommer ni att se att det är lika många kulhål i den fasaden. Och om de som bodde här råkade stå emellan – då var det otur för dem.

En av graffitimålningarna förevisas oss av en ung kille. Han ser ut att vara någonstans mellan 15 och 17 år. Han ställer sig på en plastlåda och sträcker sig upp för att visa oss de olika djuransiktena som döljs i målningen. Han söker hela tiden vår uppmärksamhet medan han förklarar och visar.

– Ser ni den, ser ni den?, säger han.

Han är mycket intensiv. Hans ögon är svarta. Det lyser om dem.

– Ser ni dem, ser ni dem?, säger han.

När han är färdig bugar han mot oss. Diego skrattar och räcker honom ett tusenpesosmynt. Vi går vidare. Diego säger:

– Han är en av dem jag skulle närma mig om jag kom hit för att rekrytera en sicario.

En sicario är en mördare. En lejd mördare. En hit man.

Diego ler.

– Jag håller ju inte på med sådant längre. Men om jag gjorde det, då skulle jag vända mig till en sådan som han. Han är perfekt.

– Hur vet du det?, frågar Maria.

Vi har stannat upp. Vi vänder oss om och tittar på den unga killen, som nu står och diskuterar något med några kompisar i väntan på nästa chans att få visa djuransiktena i graffitimålningen.

– Det vet man”, säger Diego. Man ser det i deras ögon och hur de förhåller sig till sin omgivning.

Men Maria släpper inte frågan.

– Hur?, säger hon.

Diego pekar på killen som visade oss målningen, och på en av dem han står och pratar med.

– Ser ni inte på dem, hur de är? De är framåt. De vill komma någonstans. Och det syns i deras ögon att de är orädda. Det betyder att de är beredda att göra vissa saker för att ta sig upp och komma härifrån. Det är precis sådana killar man vill ha som sicarios. Killar som vill upp och som har fattat att de inte har något att förlora.

Vi tittar på killarna. Diego säger:

– Jag lovar er – om jag fortfarande höll på med sådant – att det inte skulle ta mig mer än några minuter att få de där bägge killarna att ställa upp som sicarios.

Med tanke på vad jag tidigare läst om Medellin, och om hur det var när mördandet var som värst och antagit närmast epidemiska former, tror jag på vad Diego säger. På den tiden lär man till slut ha kunnat hyra sig en mördare häromkring för 10 dollar. Det förekom att elever på high school lät hyra en mördare för att göra sig av med rivaler i kärleksförhållanden.

De väpnade gruppernas företrädare har numera återvänt, om än utan synliga vapen. FARC sköter återigen sin narkotikahandel från Comuna 13. De är inte längre synliga på gatorna, men de finns där. Diego rycker på axlarna och säger:

– Vad ska man göra. Narkotikan kommer aldrig att försvinna. Den är en fundamental del av det här landets ekonomi.

San Andrés

San Andrés

San Andrés är ingen trevlig plats. Här finns egentligen ingenting att se. Visst är havet vackert turkost och visst är stränderna fina, och visst är det roligt att snorkla vid West View och omslutas av fiskarna som äter direkt ur din hand. Men glädjen förtas något av att mannen som (för en struntsumma) hyr ut cyklopet och snorkeln ser på dig som en levande död, utled av din och alla dina turistlikars blotta uppenbarelse. Liksom glädjen över ett besök på en restaurang där de serverar bra, inhemsk karibisk mat förtas något av att serveringspersonalen, med samma döda ögon som uthyraren av cyklopen, ser på dig med illa dolt hat.

Det är hatet över rikedomens orättvisa fördelning. Som jag sagt tidigare: i Colombia är skillnaden mellan de som har och de som inte har himmelsskriande. Det är hatet mot den orättvisan som glöder i de fattiga människornas ögon. I Colombia kan man nästan på blotta hudfärgen avgöra vilken samhällsklass en människa tillhör. Det är kanske överflödigt att tillägga att ju mörkare hudfärg desto längre ner på samhällsstegen. Och San Andrés befolkning utgörs i stort sett uteslutande av svarta. Egentligen är det inget personligt, det där hatet som lyser i de fattiga öbornas ögon. I de där ögonen är du blott en representant. Kan man bara övertyga sig själv om det är det kanske lättare att överse med de hatfyllda blickarna.

Det ryktas att de colombianska knarkhandlarna vid en tidpunkt hade planer på att förvandla San Andrés till en karibiskt Las Vegas med exklusiva hotell och casinon. Men det blev tydligen aldrig något av de planerna. Till San Andrés kommer nu sedan många år istället den colombianska medelklassen för att sola och bada och bo all-inclusive.

För människorna som lever på San Andrés går det kanske på ett ut. Förfallet är långt framskridet. Det beror inte enbart på det tropiska havsklimatets tärande inverkan. Turismen fungerar som tetrodotoxin. Den förvandlar hela ön till en levande död. Det bör dock sägas att detta inte är något specifikt för colombiansk turism, det är ungefär samma turister här som där, men det är sällan det är så påtagligt som i fallet med San Andrés.

Ön är bara sex kilometer lång och knappt en kilometer bred. Den domineras helt av ett antal stora hotell, av vilka de flesta har flera anläggningar på olika delar av ön. Inne i själva staden finns det – förutom restauranger och barer, vilka i många fall även de ägs av de stora hotellen – strängt taget bara tre slags affärer: parfymbutiker, spritbutiker och butiker som säljer rese- och badattiraljer. Spritbutikerna brukar också, jag antar för turisternas överlevnads skull, sälja en del godis och snacks. Övrig affärsverksamhet har överlåtits åt öborna, och trängts ut från staden.

Visst skulle man kunna säga att öborna borde vara tacksamma för turismen. Vad skulle de annars ha haft? Visst skulle man kunna säga att de bättre borde lära sig uppskatta de möjligheter som turismen givit dem.

Men är det verkligen så? Vad är det egentligen som givits dem? Deras ö är invaderad av turister, och det enda som tillkommer dem själva är illa betalda jobb för att serva dessa turister. De har inte råd att handla i de affärer där turisterna handlar. De har inte råd att äta på de restauranger där turisterna äter. De som arbetar på hotellen får se på när turisterna äter och dricker och badar. Öborna har inte ens tillgång till de rikedomar som naturen givit deras ö. Deras egna, traditionella gamla trähus är fulla av allsköns ohyra och så genomruttna att färgen knappt sitter kvar på fasaderna. Hur skulle du själv, i motsvarande situation, ha betraktat turisterna? Skulle du vara tacksam för de möjligheter som turismen givit dig?

Från vårt hotell är det bara en backe på några hundra meter upp till öbornas väg. På det stora hotellområdet är det rent och snyggt. En armé av arbetare städar och underhåller fastigheten och dess olika byggnader. Utanför hotellområdet är det annorlunda. Där är det ingen som underhåller vare sig fastigheter eller vägar eller tar hand om sopor.

Vi går uppför backen mot öbornas väg för att besöka den gamla baptistkyrkan som ska ligga där. Jag och Maria är de enda vita, och Luisa och Brandon de enda mestiserna. I övrigt syns här enbart svarta människor. Alla troligtvis ättlingar till de slavar som blev kvar på ön när handeln med dem upphörde. Trots att det är mulet är hettan intensiv. Vi dricker vatten hela tiden. Jag har ryggsäcken full. Hela min rygg och baksidan av ryggsäcken är genomdränkta av svett.

På plaststolar framför de fallfärdiga husen längs vägen sitter overksamma människor. Jag försöker att inte titta alltför mycket på dem. De iakttar oss. Man känner deras blickar i kroppen. Det är det där dova hatet som lyser i deras ögon.

Intill dörren på ett av husen sitter en liten, noggrant textad skylt.

“I fight poverty, I go to work every day.”

Jag vet inte om det är en uppriktigt menat eller om det är fråga om ironi eller sarkasm. Med tanke på de sysslolösa kropparna framför de fallfärdiga husen är det inte lätt att veta.

Med jämna mellanrum måste vi stanna och hämta andan och dricka. Det ligger sopor överallt. Det är allt möjligt. Från tomma plastflaskor till vitvaror och utbrunna eller slaktade bilvrak. På vissa platser har själva djungeln trängts undan för alla sopor. Här och där står en häst med insjunken ryggrad och revbenen synliga och betar på grästorvor som sticker fram bland skräpet på marken. Maria undrar varför ingen tar hand om skräpet. ”De bor ju trots allt här”, säger hon. Jag har inget svar på den frågan. Men det ger onekligen intryck av en djupgående resignation.

Vi har underskattat avståndet. Vi trodde att det bara var någon kilometer att gå bort till kyrkan. Nu känns det som om vi gått minst tre. Vi börjar bli osäkra på om vi gått åt fel håll. Maria hejdar och frågar en flicka som kommer gående åt motsatt håll längs vägen. Hon stannar upp och stirrar på oss. Hon är klädd i tights och kortärmad tröja. Båda turkosa. Jag gissar att hon är mellan 13 och 16 år gammal. Hon är kraftigt överviktig. På framsidan av hennes tröja, tvärs över den stora och oformliga buken, löper en bred, svart smutsfläck.

”No, this is the way”, säger hon på svårbegriplig kreolska och pekar åt samma håll som vi är på väg åt. Hon erbjuder sig att visa oss vägen. Jag ger henne 5000 pesos för besväret. Först vill hon inte ta emot pengarna. Hon säger att hon ändå var på väg dit själv, vilket är svårt att förstå eftersom hon gick åt motsatt håll när vi hejdade henne. Men när vi insisterar tar hon ändå emot pengarna och vi går vidare längs vägen.

Det visar sig att det bara är en liten bit kvar att gå. En liten stigning och sedan en backe ner. Där ligger kyrkan, inhägnad. Flickan berättar att hon heter Marta och att hon är född på ön och hittills aldrig lämnat den. Hon säger att hon gått ut skolan för flera år sedan och att hon numera hjälper sin mamma i hemmet men att hon hoppas på att få ett jobb på något av hotellen inne i stan. Marta säger att det är de bästa jobben som finns på ön. Jag ser att hon saknar en del tänder. Men jag vet inte om det är förlorade mjölktänder som väntar på att ersättas av nya tänder eller om de svarta gluggarna kommer att förbli.

Vi fortsätter längs den skräpiga vägen. Några herrelösa hundar följer oss, liksom blickarna från husen, glödande av det där dova hatet.

I baptistkyrkan använder de druvjuice istället för vin och vanliga brödbitar istället för oblater. Men mässan är stämningsfull med musik och sång. Efteråt kommer pastorn fram och vill visa oss kyrkan. Jag antar att det är för att han ser att vi är utlänningar. Pastorn berättar att det är den äldsta baptistkyrkan i hela Sydamerika, och att den stått där sedan 1859, och att de innan dess, från 1842, höll sina gudstjänster under tamarinden som står utanför. Till sist vill pastorn att vi också ska gå upp i kyrktornet, som är öns högsta punkt, för att titta på utsikten.

Vi skiljs från Marta utanför kyrkan. Vi fortsätter in till stan och går runt bland de identiska turistbutikerna. Sedan tar vi bussen tillbaka till hotellet. Busskurerna för lokaltrafiken är nya. Till skillnad från allting annat här är de oklanderligt rena och, än så länge, oanfrätta av rost och mögel. De är kompletta med tak och stort inglasat reklamplakat för Skechers skor. Den tillhörande bänken är konstruerad så att det omöjligt går att ligga på den.

San Agustin

Vi reser söderut. Till Popayán. Cirka 20 mil från gränsen till Ecuador. La Ciudad Blanca. Den vita staden. Den kallas så på grund av den koloniala stadskärnans vitkalkade fasader.

Popayán grundades 1537 och var i århundraden södra Colombias huvudstad. Den var en viktig etapp på vägen mellan Quito och Cartagena. Där transporterade spanjorerna de rikedomar som sedan fördes ut från kontinenten och hem till moderlandet. Senare, i och med byggandet av järnvägen, kom dock rollen som den södra landsdelens huvudstad att övertas av Cali. Popayán är numera blott en landsortsstad med dryga 300.000 själar.

Även om den koloniala stadskärnan och en del kvarter där omkring är ovanligt välvårdade och prudentliga består majoriteten av staden av slumliknande fattigkvarter. En av de taxichaufförer vi åker med rabblar upp en hel katalog på områden i staden som han bestämt avråder oss från att besöka.

”Mucho peligroso”, säger han.

Vi har inte heller för avsikt att besöka dessa områden. Vi är bara i Popayán på genomresa. Vi ska vidare söderut, över Sierra Central, till San Agustin.

Vi åker minibuss tillsammans med sex colombianer och ett antal kycklingar. Kycklingarna uppträder ungefär som våra katter när de åker bil. De väsnas mycket till en början men lugnar sig och tystnar efterhand.

Uppgifterna om hur lång tid resan över bergen ska ta skiftar. Vissa säger mellan tre och fyra timmar medan andra säger fem. Bussbolaget självt skyltar inte med någon uppgift, vilket kanske är klokt eftersom resan i vårt fall, på grund av det häftiga och ihållande regnet, tar nästan åtta timmar. Ändå är det bara en sträcka på lite drygt 12 mil. Men regnet förvandlar vägen till en enda lång räcka av håligheter och chauffören kan sällan köra fortare än 20–30 kilometer i timmen. Trots det studsar vi runt huller om buller inne i bilen. Timme ut och timme in. Till en början är det nästan roligt. Det är något absurt över det hela. Men den känslan försvinner snart och ersätts av ett tröstlöst stirrande på den vattenfyllda vägen och en fåfäng förhoppning om att den efter nästa krök ska bli bättre. Men vägen blir inte bättre och efterhand resignerar man och försöker slumra in. Men det går inte, på grund av det våldsamma skumpandet. Till slut blir det närmast något meditativt. Ändå är detta inte någon avlägsen, sällan använd väg i bergen. Det är en tungt trafikerad genomfartsled, den enda vägen över de här bergen, och vi åker där tillsammans med personbilar, bussar och stora lastbilar.

Mörkret faller. Det regnar oupphörligt. Dimman slingrar sig likt drömlika serpentiner kring bilens strålkastarkäglor. Vi kränger långsamt framåt.

Plötsligt ser vi en kant. Några meter framför oss på vägen. Maria rycker till och pekar. ”Asfalt!” Hon har rätt. Vi passerar över kanten med en sista krängning och befinner oss sedan på en riktig väg. Till och med mittlinjen och sidorna är markerade med reflexer. Vi glider fram lugnt och jämt. Det är nästan en euforisk känsla. Vi färdas nedåt längs berget. Vi kommer in i en liten stad. Vi får veta att den heter San José. Gatorna är fyllda av festande människor och motorcyklar. Ljuset strömmar ut på gatorna från otaliga barer och biljardsalonger. Det är söndag. Chauffören säger att folk är ute och festar eftersom det är helgdag imorgon och de är lediga. Han säger att San José bara är en liten byhåla och att den enda gång man ser folk där är på helgerna då de kommer dit för att festa. En äldre man i poncho som suttit tyst hela resan dunkar med handen i takplåten och ber att få stiga av vid ett gathörn i stadens utkant. Sedan fortsätter vi ut ur staden och uppslukas återigen av det kompakta mörkret. Till slut, när alla de andra passagerarna redan stigit av, är vi äntligen framme i San Agustin.

San Agustin är inte heller mycket mer än en byhåla med några kvarter kring ett torg och en kyrka. Staden och dess omgivningar plågades, liksom stora delar av södra Colombia, svårt av inbördeskriget. För tio år sedan, när vi senast var i landet, var det uteslutet att besöka en plats som San Agustin. Då var den ett regelrätt slagfält som ömsom kontrollerades av gerillan och ömsom av paramilitärerna, och med civilbefolkningen klämda emellan.

Situationen var den typiska för den av inbördeskriget präglade colombianska landsbygden. Ena dagen kom gerillan och krävde hjälp och samarbete av civilbefolkningen och hotade alla som hjälpte paramilitärerna med döden. Dagen därpå kom paramilitärerna och krävde hjälp och samarbete och hotade alla som understödde gerillan med döden. Det var inte några tomma hot. Blotta misstanken var tillräcklig för repressalier. Mängder med människor dödades eller försvann. Det är således inte särskilt svårt att förstå att många valde att överge sin mark och fly in till storstädernas slum. Det är trots allt bättre att vara levande än död.

Ändå är landskapet så vackert att det nästan är svårt att ta in. De gröna bergen, med kaffeplantagen som klänger längs dess sidor. Vattenfallen som störtar fram mellan bergstopparna och den mäktiga Magdalenafloden och dess bifloder. Den täta vegetationen som börjar anta djungelns form; bara några tiotals kilometer sydväst härifrån börjar regnskogen. Antalet fågelarter är påtagligt fler än längre norrut. Likaså mängden insekter. Temperaturen ligger för jämnan runt 20–22 grader. Visst är fattigdomen utbredd, men de små lantbruksfastigheterna med sina enkla bostadshus är välskötta med mängder av fruktträd och formliga explosioner av färgrika blommor. Vissa små inkomster kommer, utöver jordbruket, från den, huvudsakligen, inhemska turismen.

Det främsta skälet till att vi kommit till San Agustin är för att titta på de arkeologiska utgrävningar som gjort staden känd. Det är omfattande fynd av framför allt skulpturer som sammanställts i ett antal parker. Vi anlitar en guide i samband med att vi betalar inträdet till den största av parkerna, Parque Arquelógico. Guiden heter Humberto. Han är mycket hängiven. Förutom engelska behärskar han också franska och italienska. Dessutom behärskar han flera traditionella indianska blåsinstrument. Guidningen är något han gör vid sidan av sitt arbete som kaffeodlare. Han fru driver en liten restaurang på samma fastighet. Den ligger en bit utanför staden. Folk av deras sort måste ligga i för att få det att gå runt och kunna skicka sina barn till universitetet.

Vi reser runt med Humberto i två dagar. Utöver skulpturparkerna tar han också med oss till det 400 meter höga vattenfallet Salto de Bordones i nationalparken Puracé. På en liten servering erbjuds vi te kokat på kokablad respektive cannabis. Humberto säger att det är mycket avslappnande att dricka te gjort på kokablad, och att det inte heller är några problem för våra barn att dricka det. Han avråder dock från att låta barnen dricka te kokat på cannabis. Vi tackar av principiella skäl nej och säger att vi föredrar kaffe. Barnen dricker fruktjuice.

I Colombia är det inte olagligt att odla vare sig koka eller cannabis. Framför allt kokan har ju en lång tradition i stora delar av Sydamerika. Däremot är framställning och försäljning av kokain olagligt. Detsamma gäller för framställning av marijuana och hasch från hampa. Vi frågar Humberto hur det är med narkotikaframställningen i området nu för tiden. Han skakar på huvudet och ser ner i marken.

”Alla – myndigheterna också – vet var de stora fälten ligger. Men ingen gör något.”

Han kommer in på kopplingen till inbördeskriget.

”Ni förstår, när kriget tog slut och alla de här gerillasoldaterna och paramilitärerna demobiliserades så försvann de inte härifrån. Nej, de stannade kvar och fortsatte med det de gjorde redan under kriget. Nämligen att odla och framställa narkotika. Narkotikan har gjort dem mäktiga och rika. Det är därför ingen vågar ge sig på dem, inte ens regeringen. Vi andra, som inte vill odla koka på vår mark, befinner oss i en besvärlig situation. Ingen vet riktigt vad presidenten och regeringen vill. Den förre presidenten sa i alla fall att han ville bekämpa narkotikan. Det säger inte den nuvarande presidenten. Alltså är det ingen som riktigt vet vad som gäller. Folk är trötta. Folk här vill kunna leva på att odla kaffe eller sockerrör eller avokado. Men de får ingen ekonomisk hjälp för att kunna göra det. Det som händer är att de före detta gerillasoldaterna och paramilitärerna går till de fattigaste bönderna och erbjuder dem pengar för att odla koka. Det är klart att många accepterar det erbjudandet, även om de egentligen inte vill. Dessutom vet de att narkotikahandlarna är farliga människor. De vet sedan tidigare vad de kan göra. De är rädda för dem. Men fattiga människor måste som alla andra ha mat på bordet, och här finns många fattiga människor.”

Humberto suckar.

”Sådan är situationen. Det skulle behövas att staten subventionerade odling av kaffe och sockerrör. Det skulle göra det svårare för narkotikahandlarna.”

Det är uppenbart att Humberto inte vill tala mer om saken och det huvudsakliga skälet till att vi kommit är skulpturparkerna. Alltså övergår vi till dem. Mycket litet är känt om de två ursprungsfolk som för cirka 3000 år sedan antas ha producerat de monumentala skulpturer och gravmonument som nu finns utställda här. När spanjorerna anlände var deras civilisation sedan länge försvunnen. De levde på varsin sida om Magdalenafloden men kom med tiden att kulturellt smälta samman genom handel och gemensamma religiösa riter. I vart fall ett av de två folken tros ha utvandrat till platsen från Amazonas. Utgrävningarna påbörjades i början av 1900-talet och pågick fram till 1995 då Unesco förklarade platsen för världsarv och beslutade, på grund av svårigheterna att konservera de uppgrävda skulpturerna, att inga ytterligare utgrävningar fick ske. De områden som inte grävts ut har dock kartlagts från luften med hjälp av scanner.

Skulpturerna, som begravdes tillsammans med de personer de avsåg att skydda eller hedra, är kraftfulla. De har stor konstnärlig bredd i sina uttryck, alltifrån realistiskt avbildade ansikten till groteska, monsterliknande varelser. Allt uthugget i porös, vulkanisk sten med hjälp av verktyg tillverkade av kvarts. Många av de avbildade djuren och symbolerna är återkommande, och även gemensamma med många av övriga indiankulturer i Sydamerika. Där finns örnen, jaguaren, ormen och grodan, alla inordnade i en särskild kosmisk uppfattning av världen och dess ordning. Men där finns också apor och möss (vilka antas ha varit en symbol för fertilitet). Även kvinnan tycks ha intagit en framträdande plats i de två folkens samhällen. Påfallande många av skulpturerna avbildar kvinnor, ofta i ett tillstånd av långt framskriden graviditet. Det finns även skulpturer som avbildar förlossning genom kejsarsnitt. I den största av parkerna – Parque Arquelógico – har man dessutom frilagt en klippa med mängder av inristningar och med en uthuggen bassäng som tros ha använts vid förlossningar. Ursprungligen var skulpturerna målade, företrädesvis i gult, svart och rött. På några få av skulpturerna kan man fortfarande se spår av färger och mönster.

De näsringar, masker, bröstplåtar, jaguarklor, kronor och andra typer av guldsmycken som avbildas på skulpturerna har återfunnits i gravarna och flera av dessa finns utställda på Museo del Oro i Bogota.

Sammantaget ger skulpturerna en inträngande bild av hur dess upphovsmän levde sina liv och hur de uppfattade världen. Som konst betraktat är det storartat i sin primitiva kraft.

Humberto tar oss med till Magdalenafloden. Han tar oss med ända ner till flodbädden. Vattenståndet är normalt just nu. Men Humberto berättar att det bara för några dagar sedan var flera meter högre och helt och hållet täckte klippan där vi nu står. Vi ser ut över floden. Ljudet av det forsande vattnet är nästan öronbedövande. Mellan våra fötter rinner smala rännilar från berget bakom oss och förenar sig med flodens vatten.

”Det är med indianerna som med romarna hos er i Europa. När barbarerna krossade romarriket var jobbet redan gjort, grunden var redan lagd. Vägarna var lagda och byggnaderna stod färdiga. Det var bara att tåga in och bosätta sig. På samma sätt var det när spanjorerna kom hit. Under tusentals år hade olika indiancivilisationer byggt vidare på varandra. Den där bilden av mystiskt övergivna städer i djungeln stämmer inte, inte heller stämmer bilden av conquistadorerna som hugger sig fram genom otillgänglig urskog för att förslava eller utplåna ett isolerat indianfolk. Det var inte så det var. När spanjorerna kom hit fanns redan samhällena här, och i många fall var de mycket avancerade. Allt spanjorerna gjorde var att europeisera dem.”

Hemåt

Vår resa går mot sitt slut. De tar inte betalkort på bussbolagets biljettkontor, så jag blir tvungen att gå till uttagsautomaten som ligger på hörnet. Jag tar ut 200.000 pesos (cirka 600 svenska kronor) för att betala biljetterna som sammanlagt kostar 152.000 pesos. Jag får fyra 50.000 pesossedlar från automaten. Medan jag går de få stegen tillbaka till biljettkontoret betraktar jag de ljusblå, nypressade och alldeles släta sedlarna i min hand.

Numera pryds de colombianska 50.000 pesossedlarna av författaren Gabriel Garcia Márquez porträtt. Tidigare bar de porträttet av Colombias store romantiker, Jorge Isaacs. Det är följdriktigt att man bytt till Gabriel Garcia Márquez. Han är tveklöst Colombias genom tiderna mest berömde författare, inte minst internationellt. Han har miljoner läsare världen över. I vilken bokhandel man än besöker i Colombia finner man ett bord eller en särskild hylla med hans böcker. Och har bokhandeln några engelskspråkiga översättningar av colombianska författare så är det av Márquez böcker, och då inte enbart hans mest berömda verk, Hundra år av ensamhet, utan ofta stora delar av hans samlade produktion.

Jag har genom åren läst en del av Márquez. Inte allt, men en hel del. Hundra år av ensamhet minns jag som en underhållande roman. Innan vi skulle resa skaffade jag och läste en del ytterligare av Márquez böcker som jag inte läst tidigare, bland annat Kärlek i kolerans tid, Generalen i sin labyrint och Översten får inte längre några brev. Men de gjorde inget djupare intryck. Kärlek i kolerans tid till exempel, som var den bok Márquez gav ut efter det han fått Nobelpriset, är rasande välskriven och suggestiv. Den utspelar sig för övrigt i Cartagena. Men den har också något servilt och undflyende över sig. Orden flyter så smidigt och lätt över sidorna. I samma ögonblick man läst klart den har man glömt bort vad den handlade om. Ändå framhålls Márquez, inte minst i Sverige, som en de viktigaste sydamerikanska författarna genom tiderna, ofta tillsammans med sådana som Jorge Luis Borges, Roberto Bolaño och Mario Vargas Llosa. Det är synd, eftersom den sydamerikanska litteraturen därigenom i vårt land reduceras till en tämligen smal, modernistisk strömning och görs till en angelägenhet för de litterära finsmakarna.

Men den sydamerikanska litteraturen är betydligt större och bredare än så. Den har en stor episk och folklig berättartradition. Flera av de verkligt betydande sydamerikanska författarna i denna tradition finns också tillgängliga i svenska översättningar, låt vara att dessa numera har några år på nacken och endast går att hitta på antikvariat eller bibliotek. Nämnas bör exempelvis den brasilianske Jorge Amado och dennes romaner om arbetarna på kakaoplantagen. Även hans landsman Graciliano Ramos Förtorkade liv bör nämnas. Går vi till Bolivia har vi en sådan som Augusto Céspedes och dennes Djävulens metall, tennkungens liv som handlar om hur en fattig mestis blir en av världens ledande tennmagnater; skriven i samma stil som Dos Passos USA-trilogi. Dessa författare öppnar upp kontinentens historia för sina läsare. Vad gäller Peru kan man genom att läsa två så sinsemellan mycket olika författare som Ciro Alegria och Manuel Scorza få inträngande och konstnärligt kraftfulla bilder av ursprungsbefolkningens kamp mot såväl de stora haciendaägarna som de internationella gruvbolagen. Scorzas expressiva romankvartett om indianernas kamp (Trumvirvel för Rancas, Garambo den osynlige, Den sömnlöse ryttaren och Sången om Agapito Robles) bygger på omfattande intervjuer med de personer som skildras. Även Alegria skrev med djup personlig kännedom om de peruanska indianernas livsvillkor. Detsamma kan sägas om de båda ecuadorianska författarna Jorge Icaza och Enrique Gil Gilbert.

När det gäller colombianska författare tänker jag i första hand på José Eustasio Rivera och dennes Försvunna i djungeln. Rivera, som dog ung, publicerade bara två böcker. Men hans Försvunna i djungeln (La vorágine på spanska) är den stora föregångaren till den så kallade magiska realism som numera brukar tillskrivas Márquez. Men medan den magiska realismen hos Márquez har förvandlats till en smått fjantig övernaturlighet är den hos Rivera snarare en sorts hejdlös stilblandning i syfte att åstadkomma en totalroman. Försvunna i djungeln är på en och samma gång en äventyrsberättelse och en indignationsroman om gummiarbetarna villkor i Amazonas. Jag rekommenderar att läsa den. Den är, med sin avskalade och karga stil, ett verkligt äventyr.

Till skillnad från sådana som Márquez och Llosa, som är starkt influerade av europeisk litteratur, hämtade samtliga de författare jag ovan nämnt sina litterära impulser huvudsakligen från Nordamerika.

Men jag vill inte döma ut Márquez utan att ha läst om hans huvudverk. I Cartagena skaffar jag därför en engelsk utgåva av Hundra år av ensamhet. Men mitt tidigare intryck består. Närmast påminner mig nu Hundra år av ensamhet om den amerikanske filmregissören Wes Anderssons film The Royal Tennenbaums. Det är en skildring av en excentrisk familj sprängfylld med lustiga infall. Faktum är att hela romanen utgörs av lustiga infall. Det är skickligt, men samtidigt rätt ytligt. Varken personerna eller fantasteriet bottnar i den sociala och historiska verklighet de gör anspråk på att spegla. Romanen förblir på låtsas. Márquez är alltför mycket fånge i den europeiska modernismen. Dessutom undviker han kategoriskt alla politiska ställningstaganden, vilket också bidrar till en viss lamhet. Den han närmast påminner om bland europeiska författare är nog Günther Grass. Det är bägge två lite för anpassliga för att bli verkligt intressanta.

Men de nya sedlarna med Márquez porträtt är vackra. Jag löser biljetterna, stoppar växelpengarna i fickan och lämnar biljettkontoret.

Nu åker vi hem.

Adios.

Välkommen med dina synpunkter!