Hon föddes i Polen och var judinna, liten till växten, föga attraktiv men blixtrande intelligent. Den 5/3 kan vi högtidlighålla 150-årsminnet av hennes ankomst hit till världen som Rosa Luxenburg, ett namn vars stavning hon senare modifierade till Luxemburg. Hennes öde blev märkligt. Det går att se henne som en av historiens många tragiska förlorare men även som en av de mest inflytelserika vinnarna.
Efter studentexamen i Warszawa begav sig Rosa Luxemburg till universitetet i Zürich för vidare studier. Med en avhandling om Polens industriella utveckling blev hon 1898 filosofie doktor med betyget ’magna cum laude’: högsta möjliga vitsord. Dessförinnan grundade hon tillsammans med sitt livs stora kärlek, Leo Jogiches, det antinationalistiska partiet Kungariket Polens Socialdemokrati. I början av 1900-talet gav hon sig av västerut och slog ner bopålarna i Berlin. Där kom hon att leva och verka tills hon mördades av paramilitära frikårer onsdagen den 15 januari 1919 ett par veckor före sin 48-årsdag.
Som tysk medborgare skrev Luxemburg genast in sig i SPD, Sozialdemokratische Partei Deutschlands, och blev i tal och i skrift en av partiets ledande teoretiker. Hon arbetade oavbrutet och lämnade både fullbordade och oavslutade manuskript efter sig.
I dag kan vi med fog tala om ”luxemburgismen” som en ideologisk hållning, väsensskild från såväl den traditionellt leninistiska bolsjevismen som den konventionella socialdemokratin. I sina egenskaper av marxist och demokratisk socialist kritiserade Luxemburg bägge dessa idésystem vid flera tillfällen och gjorde så i tämligen fräna ordalag.
Som internationalist opponerade sig Rosa L mot den socialdemokratiska majoritetsflygel som röstade ja till krigskrediterna och därmed till krigsutbrottet 1914. I boken Socialdemokratins kris, skriven 1915 och utgiven året därpå, gjorde hon rent hus med det synsättet. ”Proletärer i alla länder, förenen eder i fredstid och skär halsen av varandra i krigstid!” antecknade hon med drypande ironi. I samma studie återfinns även hennes berömda formel ”socialism eller barbari”. Före kriget var hon av den bestämda – men gravt felaktiga – åsikten att socialismen förr eller senare skulle förverkligas alldeles oberoende av enskilda människors vilja; dess fullständiga seger uppfattade hon som en objektiv realitet. Först nu övergav hon denna verklighetsfrämmande determinism. En triumf för socialismen var bara, hette det nu, en möjlighet bland andra. Också barbariet kunde segra. Med hela sitt väsen avskydde hon kriget.
Redan i skriften Masstrejk, parti och revolution från 1906 gick Luxemburg tillrätta med bolsjevikernas centralistiska partiteori, samtidigt som hon angrep den trögrörliga och tungfotade socialdemokratins inskränkta reformism. Mest känd är hon dock för sina formuleringar i Den ryska revolutionen (1918), nedtecknade i en fängelsecell bara året efter att Lenin, Trotskij och andra edsvurna störtat tsarväldet och gripit makten i Petrograd:
”Utan allmänna val, obegränsad press- och församlingsfrihet och fri meningskamp, så ebbar livet ut i alla offentliga institutioner och reduceras till ett skenliv, där byråkratin ensam förblir det enda aktiva elementet. Sakta men säkert insomnar det offentliga livet. Några dussin partikoryféer med outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar, manövrerar och regerar, och bland dessa styr i realiteten blott en handfull framstående hjärnor. En utvald arbetarelit kallas allt emellanåt in till olika evenemang för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner och lyckönska partiet.”
”I grund och botten är ju detta en typisk klickhushållning”, fortsatte hon, ”ett fåtal politikers diktatur, en diktatur i borgerlig mening, i sista hand en diktatur i jakobinväldets mening”.
Varje fördomsfri läsare vet att Rosa Luxemburg blev sannspådd in i minsta detalj. Sovjetunionen och i ett senare skede Folkrepubliken Kina utvecklades inte till socialistiska idealstater, snarare till ett slags folkets fängelser.
Det beaktansvärda är att Luxemburgs profetiska rader skrevs redan år 1918. Hennes klarsyn berodde inte på att hon ägde en sierskas gåvor utan på det enkla faktum att hon var övertygad demokrat med betoning på demos – folket – mera än på något annat. Hon visste att en socialism utan gedigen folklig uppslutning var och är en självmotsägelse.
Jag känner väl igen de här tankegångarna. De återfinns i snarlik form på sid 31–32 i Martin Hägglunds uppmärksammade utgåva Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet (2020), där Rosa L beskrivs som aktivist, feminist, marxist och som storslagen politisk tänkare. Ingen som anammar Karl Marx idévärld kan ursäkta totalitära regimer av den typ som bar Stalins och Maos signum, konstaterar Hägglund.
Åtskilligt mer finns att säga, men jag begränsar mig här och nu till ett sista inpass: 1951 restes i Berlin en minnessten över Luxemburg och hennes döda kamrater med inskriften ”Die Toten mahnen uns” – De döda manar oss. Över den utsagan kan man reflektera. Nina Björk påpekar i sin bok Drömmen om det röda (2016) att själva satskonstruktionen är slående originell: de sedan länge bortgångna är aktivt subjekt i satsen, medan vi som alltjämt lever spelar rollen som passivt objekt. Vi manas!
Tolkningen är inte självklar. ”Det är vår tid nu” är ett tänkbart alternativ.
Marx var inte främmande för att revolutioner äger sina egna våldsamheter i likhet med krig och det var ingen fras då han sade ”jag har inte skrivit en receptbok” och Lenins bidrag med frågan om kriget kommer före revolutionen eller revolutionen före kriget och beskrivningen av imperialismen samt hans synpunkt om vikten av teorin som en nödvändig ledstjärna för praktiken var en klar följd av Marx tankar. Liksom Mao i sin ledning av det kinesiska kommunistpartiets ständigt pekade på hur teoretiska färdigheter och ståndpunkter utvecklas i praktiken. I hela sin gärning visade han sig vara en mycket begåvad politiker i Marx efterföljd. Hans ”Fyra filosofiska uppsatser” om revolutionär kamp och utveckling är lärorik läsning.
Stalin och folkens fängelse? Vem söker fånga fängsla vem? Det mördande orättfärdiga kriget av flera länders samlade angrepp på Sovjetunionen som då var det första exemplet på jorden på hur arbetarklassen formerade sig för att ”våga ta språnget” som Marx sade för att ”rycka upp det onda med roten” för att stå det borgerliga kapitalistiska samhället emot för en arbetarklassens befrielse. Marx inledde det kommunistiska manifestet med: Arbetare i alla länder förenen eder! Vi har en värld att vinna och bara våra bojor att förlora! Något jag anser blivit ett allt nödvändigare credo med tiden.
Tackar för att ni tagit upp en relik bland socialister i er välskrivna tidning. Rosa Luxemburg känner säkert de flesta namnet av? Men att närmare studera henne och hennes skrifter är nog få som gjort?
Då jag kollade Wikipedia vad hon stod för, blev jag mäkta imponerad av vad hon åstadkommit som författare. Hennes teorier visade hålla sej till sanningen historiskt. Kan konstatera, mycket intressant.
För några år sedan åkte vi med en turistbåt på Landwehrkanal runt Berlin. När vi kom till den bro varifrån Rosa Luxemburg hade kastats i kanalen den där januarikvällen 1919 berättade guiden att det fanns en lite minnesplatta för Rosa vid brofästet. Men sade hon, det är förstås en skam att Rosa Luxemburg inte fått en större staty i Berlin.
Du måste logga in för att kommentera.